Jag borde nog gå i terapi, men…
Spontant tänker jag på att det i vår kultur finns en tämligen barnslig syn på förälskelse som genom vigselakten ska mynna ut i "for ever after". Det är faktiskt lite av en befrielse att det i filmen Frost inte längre handlar om att ung kvinna träffar mr right, utan om att det också finns annan typ av kärlek och framförallt själviska män.... Som just kan avsluta varandras... Smörgåsar.
Jag tänker att det tyvärr är så att våldsamma människor faktiskt är experter på att bygga upp en bindning till sin partner. Naturligtvis kan man vänja sig vid detta och naturligtvis sakna det när relationen är över.
Om du behöver terapi eller inte kan inte jag svara på. Däremot har jag koll på att en människa under sitt liv faktiskt kan omformulera vad kärlek faktiskt är. Är det en flyktig upplevelse, likt förälskelse, eller är det att göra något för någon annan utifrån att denne person faktiskt är någon man mår bra i dess sällskap?