Inlägg från: Anonym (Undrande) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Undrande)

    ADHD?

    Hej,
    Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd? 

  • Svar på tråden ADHD?
  • Anonym (Undrande)
    Anonym (X) skrev 2025-12-04 09:45:18 följande:

    Det låter som adhd och eventuellt något mer. 
    Ta kontakt med BUP. Det är ofta svårt för lärare att säga att man tror bra har adhd för man vill inte ha arga föräldrar.... 

    Det är svårt för barn med adhd. Ja man ska inte stoppa i mediciner "i onödan" men eftersom du skriver att han ofta stör andra och blir arg finns det risk att han förlorar kompisar. Gissar även på att han mår dåligt i efterhand nör saker blivit fel. 


    Tack, för svar! Jag tänker såklart mycket på hur han har det och vill hjälpa honom på alla sätt jag kan. Men oron består dels i att en diagnos kommer att ligga honom i fatet resten av livet. Försöker på alla sätt jag kan att underlätta livet för honom men när verktygen börjar ta slut så är det dessa funderingar som nu kommer upp. 
  • Anonym (Undrande)
    Anonym (sök) skrev 2025-12-04 10:29:31 följande:
    Håller med om att man inte ska ställa diagnoser alltför lättvindligt, men man ska ju inte heller låta bli att söka hjälp för ett barn som uppenbarligen har det jobbigt. 

    Min son var väldigt lik det du beskriver, han fick diagnos ADHD vid ca 7 års ålder. Det är ca 15 år sen och då ställdes högre krav för att få diagnos, så den var inte lättvindlig. Den öppnade i alla fall för anpassningar i skolan och han fick medicin. På det sättet klarade han grundskolan och vi kunde vara föräldrar istället för att bara städa upp olika konflikter och katastrofer. 

    Från och med gymnasiet så mognade han rejält, behövde inte längre medicinen och hade inte några beteendeproblem längre och behöver inte heller medicinen. Han är 22 år nu och pluggar till ingenjör, har vänner, inga problem på något område egentligen. Skulle troligen inte uppfylla kriterierna för ADHD längre.

    Men hade han inte fått diagnosen och haft medicinen under grundskolan så hade nog hans självkänsla och vår familj tagit mer skada, så i slutändan var det bra för honom även om det bara var problematiskt just under uppväxten. 

    Sen är det ju viktigt att utesluta om det kan vara nåt annat också, en del näringsbrister, andra sjukdomar och tex mobbing eller övergrepp kan ge liknande beteenden hos barn. Det känns viktigt att kolla upp. Konstigt att inte förskolan eller skolan påtalat och uppmanat att ni söker hjälp om problemen är så omfattande som du beskriver. Det är ju inte bra för honom att ha det så, för kaoset han skapar utåt är ju en spegel av hur han har det inom sig.

    Tack för svar. Det ger dessutom väldigt mycket hopp att det gått så bra för er son, trots diagnosen. Verkligen fint att höra. 


    Såklart vill vi hjälpa honom på bästa sätt. Oron består ju främst i att en eventuell diagnos ska förstöra hans framtid. Men samtidigt är det inte bra som det är nu heller. Kanske framförallt tänker på att eftersom skolan inte reagerar med att han kanske borde utredas så har vi avvaktat. 

  • Anonym (Undrande)
    Anonym (Ella) skrev 2025-12-04 10:34:09 följande:
    Jag håller med. Och jag skulle utreda.
    Det är en sak att man har kunnat "hantera" barnet i skolan F-3, men det verkar ha varit väldigt personbundet, vad hade hänt om den personen inte var på plats? Eller rättare sagt (för det måste ju ha hänt nån gång) - hur funkade det dessa dagar?

    Det är förstås tacksamt om det har funkat och ni kommit så långt men det finns samtidigt ingen som kan svara om det hade gått ännu lite bättre för barnet med rätt förutsättningar från början? Kunskap om NPF och ADHD, anpassningar, stöd i utåtagerande och i relation med klasskamrater mm. 

    Så ingen skugga över er men om läraren ditt barn hade F-3 verkligen fick kämpa så önskar man ju att hen hade flaggat för det. Jag vill veta hur det går för mitt barn på alla plan och då skulle jag inte uppskatta om läraren var det som maskerat eller hjälpt barnet att maskera det här i 3-4 år.

    Risken är annars förstås att skolarbetet blir lidande och av det kan följa att man hamnar i en loop av misslyckanden där man aldrig får känslan av att klara något utan att det ligger en enorm insats bakom. Eller att man har så svårt med impulskontroll i relation till klasskamraterna att man riskerar att spela ut sig själv och till slut blir väldigt ensam.

    Ni har absolut utmaningar hemma och skolan har ju påtalat problematiken så det borde finnas underlag för en utredning (problemen ska ju finnas i minst två miljöer). 

    Vi fick utredningen gjord under åk1 med vårt barn och efter ytterligare lite väntan har vi nu börjat med medicin vilket varit en lifesaver för oss. Inga personlighetsförändringar, samma goa unge men redan (två veckor in) skillnad på koncentrationen i skolan. Lugnare, gör inte ljud eller stökar, reser sig inte och går runt när hen inte förstår instruktioner mm. Kan fokusera och lösa uppgifter mer på egen hand. 

    Tack för svar. Det ger absolut lite hopp att det är blivit bättre efter diagnos för er son. Vi har en stor oro för att han ska bli feldiagnostiserad och därav utebliven kontakt till hjälp. 


    Angående skolan så har ingen sagt rakt ut att vi borde söka hjälp det är mer min tolkning att det inte är bra med tanke på hur ofta lärare/fritidspersonal hör av sig. Han är en väldigt ?smart? kille som egentligen inte behöver lära in så mycket, utan han kan mycket ändå. Därav har han också kunnat klara skolan f-3. Men märker nu att han inte klarar mellanstadiet lika bra eftersom han faktisk måste plugga. Han har också börjat ringa mig på dagarna och vill gå hem för att han har ont i huvudet. Här senast sa jag nej för det funkar ju inte att han ständigt går hem från skolan. 


    Blev väl också lite skrämd av en bekant vars son fick medicin och blev personlighetsförändrad. Men så verkar inte alls fallet varit för er son? 


    Får jag fråga, vilka beteenden/signaler har ni fått från förskola/bvc? Var utredning på ert initiativ eller någonannans? 

  • Anonym (Undrande)
    Anonym (Ella) skrev 2025-12-04 12:16:57 följande:
    Nej alltså peppar peppar men vi har inte märkt något alls. Vår pojke får en medicin som heter Medikinet och vi är inte uppe på full dos än (enligt ordination utifrån kroppsvikt mm) men vi har ökat 2ggr och för oss och honom har det hittills varit positivt. Den medicinen ska hålla över en kortare skoldag. Så utifrån att hur lång skoldag han har behöver han inte ta en påfyllnadsdos. Det där provar man ju fram tillsammans med läkaren, hur behovet ser ut och vilken medicin man då bör testa. 

    På förskolan gick det okej. Första gången BVC indikerade något överhuvudtaget var på femårskontrollen. Då var han lite "all over the place" och sköterskan frågade om vi önskade att hon noterade det hon sett och skickade remiss till något som heter Malina. Det var mer som stöd för oss föräldrar för man utreder inte så små barn om det inte verkligen är befogat med insatser som jag förstår det. Och det var det inte för oss då.

    Sen hände inte så mycket mer förrän skolan. Det framgick rätt snart att det fanns problem kring fokus, koncentration och impulskontroll. Så det var elevhälsan som ordnade tid hos skolläkaren som sen skickade remissen. Man kan säga att det var på skolans initiativ men vi var inte på något sätt emot utan det kändes mer som en tidsfråga.

    Ok, tack! 


    Lite så jag tänker, att det borde blivit reaktioner från tex skola. Kanske tycker det att han ?bara? är ouppfostrad och har för få gränser. Den enda som uttryckligen nämnt att vi bör söka hjälp till Bup är en nära släkting som är socionom och arbetar med ungdomar/familjer med ADHD. Hon har visserligen sagt det vid upprepade tillfällen men vi har velat avvakta till skolan säger något. Kanske ska vi själva höra lite försiktigt med läraren om han ser något utöver det vanliga som kan tyda på en ev diagnos. 


    Iaf, lycka till för er och hoppas att det fortsatt fungerar bra med medicineringen. 

  • Anonym (Undrande)
    Jimmy75 skrev 2025-12-04 15:04:28 följande:
    Jag vågar påstå att det kommer ligga honom mer i fatet att inte få diagnosen om han nu uppfyller den och därmed inte få tillgång till rätt stöd och anpassningar. 
    Tack för bra tips och råd! Jag ska absolut läsa på lite mer. Angående skolan så tänker jag mig (utan att veta) att en utredning ofta startar på skolans/förskolans initiativ. 
  • Anonym (Undrande)
    Anonym (f) skrev 2025-12-04 15:49:15 följande:
    Ärligt talat en bortförklaring, säker på att just du inte har lite fördomar om ADHD som smyger in? No offense men en diagnos ger en förståelse för sig själv som "fråntas" odiagnostiserade och möjligheter till stöd/medicinering. Ett barn utan diagnos har inget annat än en förälder som kanske stöttar upp och inte riktigt inser hur mycket föräldern gör förrän den blir vuxen. En diagnos på papper sätter inte mer hinder än att vara helt utlämnad till alltid misslyckas.
    Jo men både fördom men kanske framförallt användandet av diagnosen. Är lite skeptisk (också fördom) när diverse kändisar jagar adhd diagnosen och sedan ska tala ut om hur bra allt blivit nu osv. För invecklad att dra resonemangen här. Kanske kan man hitta fler personer inom just det yrket med ADHD, vad vet jag. 
  • Anonym (Undrande)
    Anonym (f) skrev 2025-12-04 17:36:55 följande:
    Vad har det med att göra att någon som har problem får en diagnos? Det blir märkligt när folk ska dra kändiskortet för vad spelar det för roll...Många sk kändisar har haft det tufft utan diagnos också, i rampljuset eller mer dolt. 
    Egentligen ingenting med varandra att göra. Bara som en även förklaring att det blir ett stigma kring en diagnos. Inget illa menat. 
  • Anonym (Undrande)
    Jimmy75 skrev 2025-12-04 20:48:54 följande:

    Varierar från skola till skola och är stor skillnad. Efter 9 år som tidigare skolpsykolog är min erfarenhet att det vanligast sker när skolan inte klarar av sitt uppdrag att anpassa och gärna vill ha ungen medicinerad i förhoppningen att det ska lösa deras problem, alternativt att de ser det som en förklaring att det är barnet det är fel på och inte hur skolan arbetar. 


    jag vet, det var en smula raljant och smått orättvist mot en del skolor, för inte alla gör så. Vad gäller det där med att upptäcka det sker det oftast med utagerande och stimmiga pojkar. Adhd av huvudsakligen ouppmärksam form är de inte lika vassa på


    Ok, då vet du verkligen vad du pratar om. Han har båda dragen, utåtagerande samt koncentarionssvårigheter. Jag är själv lite förvånad att det inte kommit något från skolan eftersom han stör så pass mycket på lektionerna. När jag har dig här på tråden och utifrån din kompetens. Min man tycker att en del av hans problem består i att jag curlar honom medan jag menar att han inte klarar av de krav som man rimligen bör kunna ställa på en 10 åring. Tex så kommer jag alltid in med frukosten på sängen, han somnar sent på grund av oro i kroppen och har svårt att komma upp. Jag gör det för att han ska få i sig något och för att han inte ska komma sent till skolan som följd (även om han ofta blir sen ändå). Eller att jag packar gympapåsar, hjälper honom att ta på honom kläder osv. bara några exempel. Bör jag ställa mer krav trots att min känsla är att han inte klarar av det? 
  • Anonym (Undrande)
    Anonym (Britta) skrev 2025-12-04 21:12:30 följande:

    Det var i mellanstadiet min dotter med adhd kraschade. Hon hade legat före i typ allt i skolan utan att plugga men i mellanstadiet krävdes koncentration under längre stunder och mer komplicerade analyser av det de lärde sig. Det tog till sist totalstopp och hon klarade inte längre av att gå till skolan alls. 


    Har skolan provat undervisning i liten grupp, avskärmande väggar kring hans bänk, hörselkåpor för att stänga ute ljud etc? 

    Både ni och skolan behöver försöka analysera när det blir bråkigt. Är det efter dagar med grupparbeten, när det är trångt, om det är stimmigt i klassrummet/hemmet, efter långa stunder med eget arbete, om det blir långtråkigt, om något oväntat händer? 


    Försök sen förebygga och undvika de situationerna eller ge mer stöd när det är jobbiga saker som faktiskt måste göras. Mitt barn slogs som liten när det blev trångt och stökigt så hon fick gå ut sist ur klassrummet och klä sig i lugn och ro, tex. 


    Vår erfarenhet är att tvång, ilska, strängare regler mm gör allt värre. Det som har hjälpt är lyhördhet, följsamhet, anpassningar, hjälp och stöd. Men självklart inte utan regler. 


    Går din son på fritids? Det är ofta minde uppstyrt än skolan och kan bli jobbigt av det skälet. 


    Lästips: https://www.borgskoglund.se/sv/boecker/svart-baelte-i-foeraeldraskap/


    Tack för att du delar och bra boktips! Han har provat hörselkåpor och skärm men ibland behöver man ju också lyssna på läraren samt att trots hörselkåporna så blir det svårt med koncentrationen. Det är inte så lätt för honom för han har också 5 syskon hemma varav fyra är småsyskon. Därav är det ofta lite stimmigt hemma och det klarar han inte. Han har börjat sitta i ett annat rum och äta middag tex för han klarar inte av att sitta tillsammans. Min man vill att vi ska gränssätta och säga nej men jag tänker att det är hans behov. Även om han inte har någon diagnos så tänker jag redan nu i termer att vi inte kan ha samma förväntningar på honom som våra andra barn. 


    Han har gått på fritids tidigare vilket var svårt för honom. Nu vill han inte gå längre så han går hem direkt efter skolan. 

  • Anonym (Undrande)
    Anonym (L) skrev 2025-12-04 21:28:15 följande:
    Det är så att en diagnos skyddas av sjukhussekretess. Ni behöver inte berätta den för någon.

    Men om remissen för utredning går från skolläkaren, så får ju skolläkaren svaret. Däremot kan ju ni be skolläkaren att inte berätta för någon, för skolhälsovården har en egen sekretess i skolan.

    Men att utredningen genomförs får personal i skolan reda på, för ofta tar utredarna en kontakt med skolan för att få svar på frågor om hur pojken fungerar där. 

    Ni kan söka direkt kontakt med BUP själva för att be om en utredning. Men även då vill utredaren gärna ha information om beteendet i skolan. 

    Men i övrigt är diagnosen hemlig. Man behöver inte uppge den när man söker arbete t.ex. 

    Men vill man bli pilot, arbeta inom det militära eller polis kan det bli svårare. Det ska då göras en individuell bedömning, och då kan ju svaret bli nej till att bli antagen.

    Man måste också träffa en läkare inför att ta körkort. Men där brukar det inte bli några problem, de allra, allra flesta med ADHD får grönt ljus för att ta körkort. 

    Om man ska ta en olycksfallförsäkring så kan det vara så att försäkringsbolaget frågar om man har en sådan diagnos. Det är helt frivilligt att uppge det, men det kan bli problem om det händer något och man inte har berättat det innan. Uppger man att man har en diagnos kan försäkringspremien bli högre. 

    Vill man senare bli av med diagnosen får man oftast bekosta den utredningen själv idag (15-20 000 kr).

    Så man får väga fördelarna mot nackdelarna. Om det verkar som att skolgången för ett barn kommer att misslyckas så kanske det är värt att göra den. 
    Kraven på att arbeta självständigt blir ju bara hårdare och hårdare.

    Vanlig skolpersonal aktar sig för att tala för mycket om diagnoser på barn. Men de brukar berätta för vårdnadshavarna vilka beteenden som barnet har (impulsiv, hetsigt humör, lättstörd av yttre störningar och har svårt att hålla koncentrationen t.ex), och då menar de t.ex. ADHD.
    Tack för input! Det är just ovanstående begränsningar som oroar lite. Jag tänker nog att ett första steg för oss är att göra med hans lärare om tankar kring hans beteende. Vi har haft u-samtal men då var sonen med så ville inte fråga rakt ut. 
  • Anonym (Undrande)
    Anonym (Britta) skrev 2025-12-04 21:39:50 följande:

    Rör han ordentligt på sig varje dag? Mitt barn gör det spontant för att göra av med hyperenergin, men en del behöver stöd i att komma igång. Ut och klättra träd, hoppa studsmatta, spring med hunden, kör dansspel eller liknande efter kvällsmaten, så kan det kanske bli lättare att somna sen. Finns ingen kompis att göra det med så får en förälder ställa upp. :) 


    En tydlig kvällsrutin är bra. 


    Och appropå att springa med hunden så kan husdjur ha en underbar inverkan på oroliga och stimmiga barn (och vuxna )! Vi skaffade husdjur för vårt barns skull och den investeringen var guld värd. Mycket lättare för vårt barn att somna om en fyrfota vän ligger bredvid. <3 Ett husdjur är också bra för att öva på ansvar, omsorg och empati. 


    Så fina tips - tack! 


    Han spelar fotboll, vilket han hittills tycker är roligt. På sommaren är han en del ute med kompisar och spelar i parken men blir definitivt mindre av det vintertid. 

    Vad fint att husdjur har fungerat så bra för er. 


    Får jag fråga detta med skärmar  - har ni fått några råd kring hur ni ska förhålla er till det? Vår son är besatt av att spela på Ipaden, trots att vi har mycket begränsningar kring det så blir han mycket hotfull och får hysteriska utbrott när man ska implementera det vi redan kommit överens om. En tanke är att ta bort spelandet helt, men alla hans vänner gör det så känns svårt att ta ifrån honom det helt. 

  • Anonym (Undrande)
    Anonym (L) skrev 2025-12-04 22:03:16 följande:

    Man får hela tiden dopamintoppar under sådana spel ("pigghetshormon").

    Efter varje topp går hjärnan tillbaka till utgångsläget, men man hamnar på en något lite lägre nivå av dopamin än man hade före toppen. Efter en lång tids spelande ligger nivån lågt, man känner sig trött och nedstämd och vill då bara ha fler dopamintoppar genom att fortsätta att spela.

    Så att ha tidsgränser för spelandet är bra. Då hinner inte hjärnan förlora så mycket dopamin.

    Förstår att det är svårt att förbjuda det helt när vänner och klasskamrater spelar.


    Tack för bra förklaring! 
  • Anonym (Undrande)
    Jimmy75 skrev 2025-12-04 22:14:59 följande:
    Vad som är curling och inte curling kan jag inte säga. Det är från situation till situation. Det jag kan säga är att det inte är en lätt situation för någon av er, varken din man eller dig. Det är också mycket vanligt att pappan håller den linjen du beskriver och att mamman är mer som du beskriver dig själv. Britta kommer med många bra saker i sina inlägg. Det är viktigt att inte ställa överkrav (som du själv också är inne på). Det leder bara till misslyckande och försämrad självkänsla. Samtidigt är det väldigt viktigt med regler och tydlighet också eftersom han själv har svårt med självreglering, både att hejda sig när han vet att han borde och att ha sin egen motor när motivationen tryter. Tyvärr är det vanligt att barn som er son blir bemötta utifrån han kan om han vill, vilket inte stämmer. Det är bara så det verkar eftersom han kanske klarar en sak vissa dagar, men andra dagar klarar han det inte. Det är bara det att hans svårigheter inte syns och de är ofta svårare att förstå. Jag vill dock verkligen råda er att söka hjälp av psykiatrin för de farhågor du har gällande stigma kring diagnos och eventuella begränsningar en sådan kan ge kommer inte vara något i jämförelse med svårigheterna som kommer om han och ni inte får rätt verktyg att jobba med.
    Tack för uttömmande svar - det hjälper att få ordning på tankarna. 
  • Anonym (Undrande)

    Tack från hjärtat för allas engagemang! Vilken fin tråd det här blev med insiktsfulla råd från föräldrar med barn som har diagnosen ADHD men också från en skolpsykolog. Jag har tagit med mig jättemycket som jag nu får processa. 

Svar på tråden ADHD?