Anonym (Undrande)

Thu 4 Dec 09:35

50 svar

ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Anonym (X)

Thu 4 Dec 09:45

#1

Det låter som adhd och eventuellt något mer.
Ta kontakt med BUP. Det är ofta svårt för lärare att säga att man tror bra har adhd för man vill inte ha arga föräldrar....

Det är svårt för barn med adhd. Ja man ska inte stoppa i mediciner "i onödan" men eftersom du skriver att han ofta stör andra och blir arg finns det risk att han förlorar kompisar. Gissar även på att han mår dåligt i efterhand nör saker blivit fel.

Anonym (sök)

Thu 4 Dec 10:29

#2

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 09:35:51 följande:

ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Håller med om att man inte ska ställa diagnoser alltför lättvindligt, men man ska ju inte heller låta bli att söka hjälp för ett barn som uppenbarligen har det jobbigt.

Min son var väldigt lik det du beskriver, han fick diagnos ADHD vid ca 7 års ålder. Det är ca 15 år sen och då ställdes högre krav för att få diagnos, så den var inte lättvindlig. Den öppnade i alla fall för anpassningar i skolan och han fick medicin. På det sättet klarade han grundskolan och vi kunde vara föräldrar istället för att bara städa upp olika konflikter och katastrofer.

Från och med gymnasiet så mognade han rejält, behövde inte längre medicinen och hade inte några beteendeproblem längre och behöver inte heller medicinen. Han är 22 år nu och pluggar till ingenjör, har vänner, inga problem på något område egentligen. Skulle troligen inte uppfylla kriterierna för ADHD längre.

Men hade han inte fått diagnosen och haft medicinen under grundskolan så hade nog hans självkänsla och vår familj tagit mer skada, så i slutändan var det bra för honom även om det bara var problematiskt just under uppväxten.

Sen är det ju viktigt att utesluta om det kan vara nåt annat också, en del näringsbrister, andra sjukdomar och tex mobbing eller övergrepp kan ge liknande beteenden hos barn. Det känns viktigt att kolla upp. Konstigt att inte förskolan eller skolan påtalat och uppmanat att ni söker hjälp om problemen är så omfattande som du beskriver. Det är ju inte bra för honom att ha det så, för kaoset han skapar utåt är ju en spegel av hur han har det inom sig.

Anonym (Ella)

Thu 4 Dec 10:34

#3

Anonym (X) skrev 2025-12-04 09:45:18 följande:

Det låter som adhd och eventuellt något mer.
Ta kontakt med BUP. Det är ofta svårt för lärare att säga att man tror bra har adhd för man vill inte ha arga föräldrar....

Det är svårt för barn med adhd. Ja man ska inte stoppa i mediciner "i onödan" men eftersom du skriver att han ofta stör andra och blir arg finns det risk att han förlorar kompisar. Gissar även på att han mår dåligt i efterhand nör saker blivit fel.

Jag håller med. Och jag skulle utreda.
Det är en sak att man har kunnat "hantera" barnet i skolan F-3, men det verkar ha varit väldigt personbundet, vad hade hänt om den personen inte var på plats? Eller rättare sagt (för det måste ju ha hänt nån gång) - hur funkade det dessa dagar?

Det är förstås tacksamt om det har funkat och ni kommit så långt men det finns samtidigt ingen som kan svara om det hade gått ännu lite bättre för barnet med rätt förutsättningar från början? Kunskap om NPF och ADHD, anpassningar, stöd i utåtagerande och i relation med klasskamrater mm.

Så ingen skugga över er men om läraren ditt barn hade F-3 verkligen fick kämpa så önskar man ju att hen hade flaggat för det. Jag vill veta hur det går för mitt barn på alla plan och då skulle jag inte uppskatta om läraren var det som maskerat eller hjälpt barnet att maskera det här i 3-4 år.

Risken är annars förstås att skolarbetet blir lidande och av det kan följa att man hamnar i en loop av misslyckanden där man aldrig får känslan av att klara något utan att det ligger en enorm insats bakom. Eller att man har så svårt med impulskontroll i relation till klasskamraterna att man riskerar att spela ut sig själv och till slut blir väldigt ensam.

Ni har absolut utmaningar hemma och skolan har ju påtalat problematiken så det borde finnas underlag för en utredning (problemen ska ju finnas i minst två miljöer).

Vi fick utredningen gjord under åk1 med vårt barn och efter ytterligare lite väntan har vi nu börjat med medicin vilket varit en lifesaver för oss. Inga personlighetsförändringar, samma goa unge men redan (två veckor in) skillnad på koncentrationen i skolan. Lugnare, gör inte ljud eller stökar, reser sig inte och går runt när hen inte förstår instruktioner mm. Kan fokusera och lösa uppgifter mer på egen hand.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 10:37

#4

Anonym (X) skrev 2025-12-04 09:45:18 följande:

Det låter som adhd och eventuellt något mer.
Ta kontakt med BUP. Det är ofta svårt för lärare att säga att man tror bra har adhd för man vill inte ha arga föräldrar....

Det är svårt för barn med adhd. Ja man ska inte stoppa i mediciner "i onödan" men eftersom du skriver att han ofta stör andra och blir arg finns det risk att han förlorar kompisar. Gissar även på att han mår dåligt i efterhand nör saker blivit fel.

Tack, för svar! Jag tänker såklart mycket på hur han har det och vill hjälpa honom på alla sätt jag kan. Men oron består dels i att en diagnos kommer att ligga honom i fatet resten av livet. Försöker på alla sätt jag kan att underlätta livet för honom men när verktygen börjar ta slut så är det dessa funderingar som nu kommer upp.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 10:41

#5

Anonym (sök) skrev 2025-12-04 10:29:31 följande:

Håller med om att man inte ska ställa diagnoser alltför lättvindligt, men man ska ju inte heller låta bli att söka hjälp för ett barn som uppenbarligen har det jobbigt.

Min son var väldigt lik det du beskriver, han fick diagnos ADHD vid ca 7 års ålder. Det är ca 15 år sen och då ställdes högre krav för att få diagnos, så den var inte lättvindlig. Den öppnade i alla fall för anpassningar i skolan och han fick medicin. På det sättet klarade han grundskolan och vi kunde vara föräldrar istället för att bara städa upp olika konflikter och katastrofer.

Från och med gymnasiet så mognade han rejält, behövde inte längre medicinen och hade inte några beteendeproblem längre och behöver inte heller medicinen. Han är 22 år nu och pluggar till ingenjör, har vänner, inga problem på något område egentligen. Skulle troligen inte uppfylla kriterierna för ADHD längre.

Men hade han inte fått diagnosen och haft medicinen under grundskolan så hade nog hans självkänsla och vår familj tagit mer skada, så i slutändan var det bra för honom även om det bara var problematiskt just under uppväxten.

Sen är det ju viktigt att utesluta om det kan vara nåt annat också, en del näringsbrister, andra sjukdomar och tex mobbing eller övergrepp kan ge liknande beteenden hos barn. Det känns viktigt att kolla upp. Konstigt att inte förskolan eller skolan påtalat och uppmanat att ni söker hjälp om problemen är så omfattande som du beskriver. Det är ju inte bra för honom att ha det så, för kaoset han skapar utåt är ju en spegel av hur han har det inom sig.

Tack för svar. Det ger dessutom väldigt mycket hopp att det gått så bra för er son, trots diagnosen. Verkligen fint att höra.

Såklart vill vi hjälpa honom på bästa sätt. Oron består ju främst i att en eventuell diagnos ska förstöra hans framtid. Men samtidigt är det inte bra som det är nu heller. Kanske framförallt tänker på att eftersom skolan inte reagerar med att han kanske borde utredas så har vi avvaktat.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 10:49

#6

Anonym (Ella) skrev 2025-12-04 10:34:09 följande:

Jag håller med. Och jag skulle utreda.
Det är en sak att man har kunnat "hantera" barnet i skolan F-3, men det verkar ha varit väldigt personbundet, vad hade hänt om den personen inte var på plats? Eller rättare sagt (för det måste ju ha hänt nån gång) - hur funkade det dessa dagar?

Det är förstås tacksamt om det har funkat och ni kommit så långt men det finns samtidigt ingen som kan svara om det hade gått ännu lite bättre för barnet med rätt förutsättningar från början? Kunskap om NPF och ADHD, anpassningar, stöd i utåtagerande och i relation med klasskamrater mm.

Så ingen skugga över er men om läraren ditt barn hade F-3 verkligen fick kämpa så önskar man ju att hen hade flaggat för det. Jag vill veta hur det går för mitt barn på alla plan och då skulle jag inte uppskatta om läraren var det som maskerat eller hjälpt barnet att maskera det här i 3-4 år.

Risken är annars förstås att skolarbetet blir lidande och av det kan följa att man hamnar i en loop av misslyckanden där man aldrig får känslan av att klara något utan att det ligger en enorm insats bakom. Eller att man har så svårt med impulskontroll i relation till klasskamraterna att man riskerar att spela ut sig själv och till slut blir väldigt ensam.

Ni har absolut utmaningar hemma och skolan har ju påtalat problematiken så det borde finnas underlag för en utredning (problemen ska ju finnas i minst två miljöer).

Vi fick utredningen gjord under åk1 med vårt barn och efter ytterligare lite väntan har vi nu börjat med medicin vilket varit en lifesaver för oss. Inga personlighetsförändringar, samma goa unge men redan (två veckor in) skillnad på koncentrationen i skolan. Lugnare, gör inte ljud eller stökar, reser sig inte och går runt när hen inte förstår instruktioner mm. Kan fokusera och lösa uppgifter mer på egen hand.

Tack för svar. Det ger absolut lite hopp att det är blivit bättre efter diagnos för er son. Vi har en stor oro för att han ska bli feldiagnostiserad och därav utebliven kontakt till hjälp.

Angående skolan så har ingen sagt rakt ut att vi borde söka hjälp det är mer min tolkning att det inte är bra med tanke på hur ofta lärare/fritidspersonal hör av sig. Han är en väldigt ?smart? kille som egentligen inte behöver lära in så mycket, utan han kan mycket ändå. Därav har han också kunnat klara skolan f-3. Men märker nu att han inte klarar mellanstadiet lika bra eftersom han faktisk måste plugga. Han har också börjat ringa mig på dagarna och vill gå hem för att han har ont i huvudet. Här senast sa jag nej för det funkar ju inte att han ständigt går hem från skolan.

Blev väl också lite skrämd av en bekant vars son fick medicin och blev personlighetsförändrad. Men så verkar inte alls fallet varit för er son?

Får jag fråga, vilka beteenden/signaler har ni fått från förskola/bvc? Var utredning på ert initiativ eller någonannans?

Anonym (Ella)

Thu 4 Dec 12:16

#7

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 10:49:49 följande:

Tack för svar. Det ger absolut lite hopp att det är blivit bättre efter diagnos för er son. Vi har en stor oro för att han ska bli feldiagnostiserad och därav utebliven kontakt till hjälp.

Angående skolan så har ingen sagt rakt ut att vi borde söka hjälp det är mer min tolkning att det inte är bra med tanke på hur ofta lärare/fritidspersonal hör av sig. Han är en väldigt ?smart? kille som egentligen inte behöver lära in så mycket, utan han kan mycket ändå. Därav har han också kunnat klara skolan f-3. Men märker nu att han inte klarar mellanstadiet lika bra eftersom han faktisk måste plugga. Han har också börjat ringa mig på dagarna och vill gå hem för att han har ont i huvudet. Här senast sa jag nej för det funkar ju inte att han ständigt går hem från skolan.

Blev väl också lite skrämd av en bekant vars son fick medicin och blev personlighetsförändrad. Men så verkar inte alls fallet varit för er son?

Får jag fråga, vilka beteenden/signaler har ni fått från förskola/bvc? Var utredning på ert initiativ eller någonannans?

Nej alltså peppar peppar men vi har inte märkt något alls. Vår pojke får en medicin som heter Medikinet och vi är inte uppe på full dos än (enligt ordination utifrån kroppsvikt mm) men vi har ökat 2ggr och för oss och honom har det hittills varit positivt. Den medicinen ska hålla över en kortare skoldag. Så utifrån att hur lång skoldag han har behöver han inte ta en påfyllnadsdos. Det där provar man ju fram tillsammans med läkaren, hur behovet ser ut och vilken medicin man då bör testa.

På förskolan gick det okej. Första gången BVC indikerade något överhuvudtaget var på femårskontrollen. Då var han lite "all over the place" och sköterskan frågade om vi önskade att hon noterade det hon sett och skickade remiss till något som heter Malina. Det var mer som stöd för oss föräldrar för man utreder inte så små barn om det inte verkligen är befogat med insatser som jag förstår det. Och det var det inte för oss då.

Sen hände inte så mycket mer förrän skolan. Det framgick rätt snart att det fanns problem kring fokus, koncentration och impulskontroll. Så det var elevhälsan som ordnade tid hos skolläkaren som sen skickade remissen. Man kan säga att det var på skolans initiativ men vi var inte på något sätt emot utan det kändes mer som en tidsfråga.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 14:39

#8

Anonym (Ella) skrev 2025-12-04 12:16:57 följande:

Nej alltså peppar peppar men vi har inte märkt något alls. Vår pojke får en medicin som heter Medikinet och vi är inte uppe på full dos än (enligt ordination utifrån kroppsvikt mm) men vi har ökat 2ggr och för oss och honom har det hittills varit positivt. Den medicinen ska hålla över en kortare skoldag. Så utifrån att hur lång skoldag han har behöver han inte ta en påfyllnadsdos. Det där provar man ju fram tillsammans med läkaren, hur behovet ser ut och vilken medicin man då bör testa.

På förskolan gick det okej. Första gången BVC indikerade något överhuvudtaget var på femårskontrollen. Då var han lite "all over the place" och sköterskan frågade om vi önskade att hon noterade det hon sett och skickade remiss till något som heter Malina. Det var mer som stöd för oss föräldrar för man utreder inte så små barn om det inte verkligen är befogat med insatser som jag förstår det. Och det var det inte för oss då.

Sen hände inte så mycket mer förrän skolan. Det framgick rätt snart att det fanns problem kring fokus, koncentration och impulskontroll. Så det var elevhälsan som ordnade tid hos skolläkaren som sen skickade remissen. Man kan säga att det var på skolans initiativ men vi var inte på något sätt emot utan det kändes mer som en tidsfråga.

Ok, tack!

Lite så jag tänker, att det borde blivit reaktioner från tex skola. Kanske tycker det att han ?bara? är ouppfostrad och har för få gränser. Den enda som uttryckligen nämnt att vi bör söka hjälp till Bup är en nära släkting som är socionom och arbetar med ungdomar/familjer med ADHD. Hon har visserligen sagt det vid upprepade tillfällen men vi har velat avvakta till skolan säger något. Kanske ska vi själva höra lite försiktigt med läraren om han ser något utöver det vanliga som kan tyda på en ev diagnos.

Iaf, lycka till för er och hoppas att det fortsatt fungerar bra med medicineringen.

Jimmy75

Thu 4 Dec 14:58

#9

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 09:35:51 följande:

ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Tycker ni ska höra av er till Barn- och ungdomspsykiatrin. Diagnoser ställs inte så lättvindigt som det kan verka i offentligheten och när uttalanden många gånger sker av personer som saknar tillräcklig kompetens för det. Det är tydligt att han befinner sig i en överkravssituation och det skulle mycket väl kunna finnas någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

vad gäller skolan kan ni tipsa den om www.vardochinsats.se/adhd/

En annan mycket bra sida att kolla runt på är vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/
Där finns bra information att hitta även om man inte tillhör region Skåne.

Jimmy75

Thu 4 Dec 15:04

#10

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 10:37:16 följande:

Tack, för svar! Jag tänker såklart mycket på hur han har det och vill hjälpa honom på alla sätt jag kan. Men oron består dels i att en diagnos kommer att ligga honom i fatet resten av livet. Försöker på alla sätt jag kan att underlätta livet för honom men när verktygen börjar ta slut så är det dessa funderingar som nu kommer upp.

Jag vågar påstå att det kommer ligga honom mer i fatet att inte få diagnosen om han nu uppfyller den och därmed inte få tillgång till rätt stöd och anpassningar.

ADHD?

INNEHÅLL