ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd? 

Tack för svar. Det ger dessutom väldigt mycket hopp att det gått så bra för er son, trots diagnosen. Verkligen fint att höra. 

Såklart vill vi hjälpa honom på bästa sätt. Oron består ju främst i att en eventuell diagnos ska förstöra hans framtid. Men samtidigt är det inte bra som det är nu heller. Kanske framförallt tänker på att eftersom skolan inte reagerar med att han kanske borde utredas så har vi avvaktat. 

Det här har vi verkligen kämpat med när det gäller skolan - att få dem att förstå att de måste sänka kraven. Nu har vi fått hjälp av en specialist och äntligen lyssnade skolan och vi har fått till en vändning! 

Om ni jobbar på med anpassningar hemma, TS, och ändå inte får till någon förändring i beteendet så kan det vara så att problemet främst är i skolan. Och då kan man ha nytta dels av diagnosen i sig, dels av den information
psykiatrin kan ge skolan om barnet när en utredning är gjord - som tex vilka styrkor barnet har, för det är ju dem man behöver ta avstamp i för att överbrygga svårigheterna. 

När vårt barns diagnos var satt hade vi ett långt möte med utredaren, BUP:s specialpedagog och skolan, där BUP informerade grundligt om vad de kommit fram till. Efter det blev samarbetet med skolan mycket lättare.