ADHD?

Anonym (Undrande) · 2025-12-04T09:35:51+01:00

Hej, Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 10:37:16 följande:

Tack, för svar! Jag tänker såklart mycket på hur han har det och vill hjälpa honom på alla sätt jag kan. Men oron består dels i att en diagnos kommer att ligga honom i fatet resten av livet. Försöker på alla sätt jag kan att underlätta livet för honom men när verktygen börjar ta slut så är det dessa funderingar som nu kommer upp.

Ärligt talat en bortförklaring, säker på att just du inte har lite fördomar om ADHD som smyger in? No offense men en diagnos ger en förståelse för sig själv som "fråntas" odiagnostiserade och möjligheter till stöd/medicinering. Ett barn utan diagnos har inget annat än en förälder som kanske stöttar upp och inte riktigt inser hur mycket föräldern gör förrän den blir vuxen. En diagnos på papper sätter inte mer hinder än att vara helt utlämnad till alltid misslyckas.

Anonym (f)

Thu 4 Dec 17:36

#15

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 17:33:46 följande:

Jo men både fördom men kanske framförallt användandet av diagnosen. Är lite skeptisk (också fördom) när diverse kändisar jagar adhd diagnosen och sedan ska tala ut om hur bra allt blivit nu osv. För invecklad att dra resonemangen här. Kanske kan man hitta fler personer inom just det yrket med ADHD, vad vet jag.

Vad har det med att göra att någon som har problem får en diagnos? Det blir märkligt när folk ska dra kändiskortet för vad spelar det för roll...Många sk kändisar har haft det tufft utan diagnos också, i rampljuset eller mer dolt.

Anonym (f)

Thu 4 Dec 21:39

#23

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 18:38:55 följande:

Egentligen ingenting med varandra att göra. Bara som en även förklaring att det blir ett stigma kring en diagnos. Inget illa menat.

Men det är en del av problemet, har sett mängder av trådar där föräldern till ett barn som har det jättejobbigt skyller på luddiga förklaringar som överdiagnostisering, kändisar och liknande. Som om andra diagnoser har något att göra med en själv. Det är verkligen inte ok att ens överväga och sprida sånt trams när man har ett barn som inte mår bra.

Anonym (f)

Thu 4 Dec 22:19

#34

Jimmy75 skrev 2025-12-04 21:57:10 följande:

Grejen är dock den att för föräldrar som TS är det inte så lätt att veta vilket ben man ska stå på. Jag håller med om att den massmediala bilden och diskussionerna om NPF inte alltid är den bästa av olika anledningar. Vi hjälper dock inte hjälpsökande och vilsna föräldrar genom att skälla på dem och samma offentligt.

Med tanke på klientelet som startar trådar enbart för att smutskasta NPF, jodå det kan jag göra. Att vara rak eller att faktiskt fråga varför någon sprider sånt trams är inte att skälla på någon.
och nej att rabbla sånt man "lärt" sig från andra utan en reflektion behöver bemötas, för barnens skull och för de vuxna som fått växa upp utan diagnos på papper. Ingen ska lida för att någon använder överdiagnostisering, "mode i diagnos" eller att gå på om att förstöra en framtid med diagnos på papper som luddiga ursäkter för att inte iaf göra en utredning.

Anonym (f)

Fri 5 Dec 10:04

#43

Anonym (sök) skrev 2025-12-05 08:26:22 följande:

Fast det är inte bara fördomar utan till viss del realitet. I dagsläget så innebär en ADHD-diagnos att man måste ha intyg för att få ta körkort, man har tidigare inte fått göra militärtjänst man får inte ha vissa yrken som polis, pilot, finns säkert fler.

Så en diagnos som kanske är relevant främst under skolåren kan definitivt ligga en i fatet när man är vuxen. Och en del diagnoser idag sätt väldigt lättvindligt, och blir då ännu mer en belastning om de inte ens bidrar med stöd och hjälp, men hindrar en senare i livet.

Därav är det ju många unga vuxna idag som söker för att ta bort en diagnos som sattes under barndomen.

Så jo, jag tycker att man ska fundera noga innan man utreder för denna diagnos. Den ska bara sättas om det ger uppenbara fördelar för personen. Stödet och hjälpen i skolan borde man få oavsett. Medicin borde kunna sättas in utifrån symtom, men utan en fast diagnos (ADHD är ju en diagnos som bara sätts på symtom och beteenden i vilket fall).

Förståelse för sig själv kan man få även utan en diagnos, det finns ingen magiskt som händer med diagnosen, man är samma person med eller utan den.

En extra kostnad vid körkort är inte hela världen. Polisen håller på att luckra upp det där och hur många vill vara pilot?

En diagnos är snarare mindre relevant under skolåren OM personer får det stöd denne behöver utan. I vuxen ålder när någon bränner ut sig gång efter gång tills arbetsförmågan är rejält nedsatt är det bra att kunna ha möjlighet till stöd eller medicinering. Det är ingen översvämning av personer som tycker sin diagnos är helt felaktig om en utredning gjorts på ett korrekt sätt.

Att tro att man är dum i huvudet/misslyckad/en idiot och sen få veta hur man själv fungerar och lära sig hur man kan hjälpa sig själv mer är något som ofta nedvärderas i dessa trådar. De som varit denna person som sedan får insikt på insikt om sig själv efter en diagnos brukar känna något helt annat. Självklart är man samma person men att inse varför man fungerar på ett visst sätt kan vara väldigt läkande. Släng in lite mer förståelse för andra personer då man inser att alla inte fungerar som en själv, inte negativt precis.

ADHD?

INNEHÅLL