ADHD?

Det var i mellanstadiet min dotter med adhd kraschade. Hon hade legat före i typ allt i skolan utan att plugga men i mellanstadiet krävdes koncentration under längre stunder och mer komplicerade analyser av det de lärde sig. Det tog till sist totalstopp och hon klarade inte längre av att gå till skolan alls. 

Har skolan provat undervisning i liten grupp, avskärmande väggar kring hans bänk, hörselkåpor för att stänga ute ljud etc? 

Både ni och skolan behöver försöka analysera när det blir bråkigt. Är det efter dagar med grupparbeten, när det är trångt, om det är stimmigt i klassrummet/hemmet, efter långa stunder med eget arbete, om det blir långtråkigt, om något oväntat händer? 

Försök sen förebygga och undvika de situationerna eller ge mer stöd när det är jobbiga saker som faktiskt måste göras. Mitt barn slogs som liten när det blev trångt och stökigt så hon fick gå ut sist ur klassrummet och klä sig i lugn och ro, tex. 

Vår erfarenhet är att tvång, ilska, strängare regler mm gör allt värre. Det som har hjälpt är lyhördhet, följsamhet, anpassningar, hjälp och stöd. Men självklart inte utan regler. 

Går din son på fritids? Det är ofta minde uppstyrt än skolan och kan bli jobbigt av det skälet. 

Lästips: https://www.borgskoglund.se/sv/boecker/svart-baelte-i-foeraeldraskap/

Rör han ordentligt på sig varje dag? Mitt barn gör det spontant för att göra av med hyperenergin, men en del behöver stöd i att komma igång. Ut och klättra träd, hoppa studsmatta, spring med hunden, kör dansspel eller liknande efter kvällsmaten, så kan det kanske bli lättare att somna sen. Finns ingen kompis att göra det med så får en förälder ställa upp. :) 

En tydlig kvällsrutin är bra. 

Och appropå att springa med hunden så kan husdjur ha en underbar inverkan på oroliga och stimmiga barn (och vuxna )! Vi skaffade husdjur för vårt barns skull och den investeringen var guld värd. Mycket lättare för vårt barn att somna om en fyrfota vän ligger bredvid. <3 Ett husdjur är också bra för att öva på ansvar, omsorg och empati. 

En fördel med fastställd diagnos som jag kan lägga till är att risken för att Socialtjänst och skola lägger skulden för barnets avvikande beteende på föräldrarna blir mindre. 

Och kravet om läkarintyg inför körkort är på väg att tas bort. :) 

Vårt barn sitter också ensam och äter. Vi har som regel att hon ska hämta maten i köket själv och lämna disken på diskbänken efteråt. Precis som du ställer vi fram frukosten åt henne, för annars funkar inte morgnarna alls. 

Barnpsykiatrin vet om att hon äter ensam och de har inget emot det. 

Om ni har möjlighet att ge honom en stund varje dag ensam med en förälder kan det nog vara bra. Men jag förstår att ni har fullt upp! 

Det här har vi verkligen kämpat med när det gäller skolan - att få dem att förstå att de måste sänka kraven. Nu har vi fått hjälp av en specialist och äntligen lyssnade skolan och vi har fått till en vändning! 

Om ni jobbar på med anpassningar hemma, TS, och ändå inte får till någon förändring i beteendet så kan det vara så att problemet främst är i skolan. Och då kan man ha nytta dels av diagnosen i sig, dels av den information
psykiatrin kan ge skolan om barnet när en utredning är gjord - som tex vilka styrkor barnet har, för det är ju dem man behöver ta avstamp i för att överbrygga svårigheterna. 

När vårt barns diagnos var satt hade vi ett långt möte med utredaren, BUP:s specialpedagog och skolan, där BUP informerade grundligt om vad de kommit fram till. Efter det blev samarbetet med skolan mycket lättare. 

Jag håller med dig om mycket, men kravet på läkarintyg inför körkort är på väg bort och jag tror inte att en läkare kan skriva ut medicin utan att det finns en diagnos. Att medicinera utan att först ha utrett om symptomen har andra orsaker skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Tänk om man medicinerar ett barn för adhd när problemet egentligen är mobbning, IF, eller dålig hemmiljö tex. 

Vår kontakt med skolan förändrades rätt mycket när vårt barn fick sin diagnos fastställd. Plötsligt tog de det vi sa på allvar. Innan diagnosen var det lite som att de tyckte att vi var fjantiga och ställde en onödiga krav. 

Vi har också en negativ upplevelse av Socialtjänsten som förmodligen inte heller hade uppstått om barnet hade haft sin diagnos då. Inte heller de lyssnade på oss när vi sa att barnet hade särskilda behov. 

..och att skolan fungerar är otroligt viktigt för hur livet som vuxen blir. Inte främst för själva studierna - det kan man ta igen senare - men en krossad självkänsla och avsaknad av bra sociala relationer under uppväxten kan hänga efter en hela livet. Att ha en diagnos som hindrar en från att bli pilot tror jag är värt det.