Att leva utan en man

Mår bättre utan. Vissa är nog menade att ha sitt eget revir, så att säga.

Då har du ett liv du trivs med? Får social stimulans från andra. Förr så ville man ju ha en man, började dejta så fort man var singel. Men det har helt försvunnit från mig. Kanske för att det inte är så himla kul att vara i en relation. 

Kan tänka mig att det blir jobbigt i längden. Alla fel och brister de ska dra med sig och irritera en med. Sånt märks ju mer sen när förälskelsen ebbat ut. Trivs du bättre utan en partner så fortsätt med den livsstilen. Det finns många som lever i singelskap numera sån inget konstigt alls.

Separerade från exet för snart två år sedan. Tanken på en ny kärlek var noll. Ville absolut inte ha någon ny att anpassa mig efter. Fick kontakt med min ungdomskärlek som också var relativt nyseparerad. Från början var tanken endast att vi skulle vara FWB. Nu skulle jag se oss som särbos. Vi träffas på barnfria helger. 

Nej, jag passar just nu inte in i det du efterfrågar men, hade jag inte återfått kontakten med honom så hade jag levt utan någon och jag vet att jag varit nöjd med det. Jag behöver inte en man för att må bra, men den jag nu har är trevlig att ha eftersom han accepterar mig för den jag är och finns där med pepp och stöd när jag behöver det. 

Jag lever med en man sedan 17 år, innan dess med en man i 3 år och innan det singel i 6 år efter förhållande på 3 år samt av och på förhållande innan dess.

Nu är jag 54 år. Om jag skulle bli singel igen så tror jag Inte att jag kommer träffa någon ny man. Det skulle vara en otrolog personkemi i så fall, att vi har gemensamma intressen och att han är fullkomligt pålitlig och inte knepig. Han måste vara snygg också och inte pank.  De flesta män är knepiga, så nej tack, tror jag😁

Hade jag varit yngre hade jag gärna velat träffa en ny man.

Men i min ålder tycker jag ingen är attraktiv, antagligen inte jag själv heller, to be honest :)! 

Jag trivs bättre att vara själv. Men har några manliga vänner jag umgås mycket med. Främst gillar jag att ha ett eget hem som jag helt själv bestämmer över. Där bara mina saker finns utan att blanda in någon annans stil. Kunna äta en viss kost som passar mig och att ingen stör mig när jag främst gillar att läsa om något. Jag litar heller inte på män i min egen ålder att de är trogna osv samt tycker de ställler krav på ens utseende som gör att jag mår dåligt och jag behöver släppa måsten då jag kämpar mycket med egna krav jag har på mig själv med just utseendet. Men någonstans tror jag att jag kommer att ha en relation när jag blir äldre efter 65år för att jag får för mig att män blir lite lättare att leva med då.

Inte för att vara sån nu men jag har upplevt på nära håll att allt ibland inte är vad det ser ut att vara...  både jag och en nära vän lämnade förhållande och vi tänkte båda två aldrig mer..  vi stöttade varandra och åren gick...

Tills en dag... på mitt jobb hände en oerhört otäck händelse som krävde krishantering under lång tid .. och väl där kom verkligheten ikapp... Mitt kraschade förhållande dök upp mitt i terapin och jag tvingades inse en hel del jobbiga sanningar om mig själv, honom och denn relation vi hade ... flera år senare insåg jag att jag hade flytt ifrån förhållandet med att envist hävda att jag vara trött på män...istället för att sörja , bearbeta och läka ifrån det... framförallt hade jag envist vägrat att LÄRA mig ifrån den erfarenheten.. jag hade skyllt allt på alla andra och honom... 

Spola framåt 3 år och jag är läkt . Jag kanske inte vill ha något förhållande men jag har inga problem att dejta ibland och känna att det är okej att bli kåt och kanske ha sex nån gång.  Och jag är nöjd så.  

Min vän?  Efter 7 år konsekvent sagt nej till män insåg hon att hon levt i garderoben... hon kom ut med buller och bång och lever nu med en kvinna. 

Så allt är inte alltid så enkelt svart och vitt... 

Jag har levt i relationer sen jag var 14 ungefär, flera längre relationer och några kortare, är 48 nu. Den senaste tog slut i somras och det är faktiskt helt fantastiskt att leva själv för mig. Nu bor det äldre tonåringar med mig visserligen. Nu är den första gången i mitt liv som jag börjat tänka sådär, att kanske hoppa över förhållanden helt. Jag kommer åtminstone aldrig mer att ha ett gemensamt hem ihop med nån igen, det är jag 100% säker på. Särbo möjligen. Och det är ett möjligen som sitter extremt långt inne just nu.

Jag har ett krävande jobb jag gillar, barn och vänner jag får väldigt mkt av att umgås med. Hobbys som ingen kan ha åsikter om längre, att det tar för mkt tid. Min tid är min egen förutom det som barnen får, det är underbart.

Jag är nyligen separerad och har inte tänkt ha någon ny man så länge min son bor hemma i alla fall. 

Jag kommer säkert träffa någon så småningom, men jag har ingen direkt lust till det just nu. Vill bara genomföra mina olika projekt som jag har drömt om. Leva mitt liv på mina premisser.

Mitt ex gillar inte besök t ex medan jag vill ha massor av gäster och middagar framöver. Visa min son hur ett roligt liv kan levas. Inte bara sitta och uggla framför tv:n. 

Jag längtar efter att bjuda hem mina syskonbarn och andra som jag verkligen vill rå om och umgås med. 

En man står längst ner på min lista haha! 

Min syster är också singel och hon säger att hon aldrig kommer bo med en man igen, även om hon gärna skulle träffa någon för sällskap och resor mm. 

Så tänker jag med, jag kommer aldrig att bo tillsammans med en man igen. utan enbart särbo och han får inte vara klängig. Jag älskar att ha mitt eget hem, bestämma vad jag ska göra, vilken film jag ska se på, vad jag ska äta och så vidare. Det är en otrolig frihet som jag verkligen uppskattar. Sen, det går inte att lova att man blir singel för resten av livet men då ska det bli en ordentlig blixtförälskelse för att jag ska gå in i nåt. Och det har inte hänt än på 5 år även om man blivit uppvaktad.