Ni kvinnor som tagit beslutet att aldrig mer leva tillsammans med en man eller kanske har valt att leva ensamma hela tiden. Hur mår ni? Jag levde i en längre relation som tog slut för 5 år sedan och det jag kände mest efter uppbrottet var lättnad. Känner fortfarande ingen längtan efter en man. Har jag stängt av eller är livet helt enkelt bättre utan en man?
Är 39, har slutat dejta helt och ska leva så tills jag går bort. Finns ingenting en man kan erbjuda mig? Känner inget inget intresse rent romantiskt för män. Dessutom tycker jag att dom flesta non är riktigt dåliga på sex med. Handlar mer om deras egen njutning. Aldrig fått en riktigt orgasm med en man. Men får riktigt sköna och starka på egen hand.
Trygghet har jag skapat åt mig själv, tagit mig igenom mycket svåra saker på egen hand. En man kan inte fylla den funktionen längre. Nu klarar jag mig helt själv,vad ska jag då med en man till. Nä, jag har det oförskämt bra faktiskt. Mer besvär än vad det är värt. Nackdelarna är övervägande fler än fördelarna.
Är 39, har slutat dejta helt och ska leva så tills jag går bort. Finns ingenting en man kan erbjuda mig? Känner inget inget intresse rent romantiskt för män. Dessutom tycker jag att dom flesta non är riktigt dåliga på sex med. Handlar mer om deras egen njutning. Aldrig fått en riktigt orgasm med en man. Men får riktigt sköna och starka på egen hand.
Trygghet har jag skapat åt mig själv, tagit mig igenom mycket svåra saker på egen hand. En man kan inte fylla den funktionen längre. Nu klarar jag mig helt själv,vad ska jag då med en man till. Nä, jag har det oförskämt bra faktiskt. Mer besvär än vad det är värt. Nackdelarna är övervägande fler än fördelarna.
Många som svarat i tråden lever ju med en man eller är särbo, träffas på helger och längre ledigheter vilket är långt ifrån att leva utan en man. Ni har inte valt ett liv utan man. Vore mer intressant om det är fler som jag här, som helt valt bort en man. Och om ni levt så länge? jag har "bara" levt 5 år utan man och känner ingen längtan. Kan den komma tillbaka? Eller så gör den inte det utan friheten är mer värd för mig,
Tack till er som svarat som valt att leva helt utan man.
Har för egen del bara varit tillsammans med dåliga män, så nu när barnen är utflugna sen några år så är det så väldigt skönt att få vara själv och bara bry sig om sig och sitt.
De män jag varit ihop med var jättebra i början, men ju längre förhållandet pågick desto mer började de ta mig för given, slutade hjälpas åt med hem och barn och slutade ta hand om sig själva och sina utseenden, varför attraktionen naturligt föll pladask för min del.
Sedan dess avskyr jag lata män som inte gör sin del i relationer och ensamma män som klagar på kvinnors "höga krav". Är också glad att vi lever i en tid då kvinnor blir alltmer självständiga och inte behöver en man i sina liv, varken för försörjning, trygghet eller annat.
Den man som vill vinna mitt hjärta igen ska vara VÄLDIGT speciell, väldigt jämställd, snygg och han ska acceptera att jag eventuellt kontaktar människor han är släkt med eller folk han känner, för att kolla så att jag inte går på ännu en nit.
Många som svarat i tråden lever ju med en man eller är särbo, träffas på helger och längre ledigheter vilket är långt ifrån att leva utan en man. Ni har inte valt ett liv utan man. Vore mer intressant om det är fler som jag här, som helt valt bort en man. Och om ni levt så länge? jag har "bara" levt 5 år utan man och känner ingen längtan. Kan den komma tillbaka? Eller så gör den inte det utan friheten är mer värd för mig,
Tack till er som svarat som valt att leva helt utan man.
Jag är 35 och har aldrig levt med en man eller haft en pojkvän. Det brukade vara ofrivilligt då jag länge väldigt gärna ville få uppleva ett förhållande och kärlek, men nu efter all år utan att ha upplevt detta, plus att alla män jag träffat/dejtat bara har velat ha sex med mig/har utnyttjat mig/gjort mig illa som lett till att jag dels känner mig död inombords när jag tänker på män och dels fått fysiska men av allt dåligt sex som gjort att jag inte längre kan ha sex, så känner jag mig nu nöjd med att leva ensam. Jag längtar inte efter en man längre, varför skulle jag, när dom bara gett besvikelse och smärta. Det känns lugnt och skönt utan män.
Jag är 35 och har aldrig levt med en man eller haft en pojkvän. Det brukade vara ofrivilligt då jag länge väldigt gärna ville få uppleva ett förhållande och kärlek, men nu efter all år utan att ha upplevt detta, plus att alla män jag träffat/dejtat bara har velat ha sex med mig/har utnyttjat mig/gjort mig illa som lett till att jag dels känner mig död inombords när jag tänker på män och dels fått fysiska men av allt dåligt sex som gjort att jag inte längre kan ha sex, så känner jag mig nu nöjd med att leva ensam. Jag längtar inte efter en man längre, varför skulle jag, när dom bara gett besvikelse och smärta. Det känns lugnt och skönt utan män.
Många som svarat i tråden lever ju med en man eller är särbo, träffas på helger och längre ledigheter vilket är långt ifrån att leva utan en man. Ni har inte valt ett liv utan man. Vore mer intressant om det är fler som jag här, som helt valt bort en man. Och om ni levt så länge? jag har "bara" levt 5 år utan man och känner ingen längtan. Kan den komma tillbaka? Eller så gör den inte det utan friheten är mer värd för mig,
Tack till er som svarat som valt att leva helt utan man.
