Ni kvinnor som tagit beslutet att aldrig mer leva tillsammans med en man eller kanske har valt att leva ensamma hela tiden. Hur mår ni? Jag levde i en längre relation som tog slut för 5 år sedan och det jag kände mest efter uppbrottet var lättnad. Känner fortfarande ingen längtan efter en man. Har jag stängt av eller är livet helt enkelt bättre utan en man?
Jag är lyckligt gift men skulle vi mot förmodan separera, skulle jag inte vilja bo ihop med en man igen. Troligen inte ens när barnen är utflugna. Jag bodde själv när jag pluggade, innan jag träffade min man, och jag saknar det ibland, även om jag inte skulle vilja lämna det vi har nu.
Blir jag singel igen vill jag bo själv, rå mig själv. Däremot skulle jag kunna tänka mig en särbo. Men denna fråga är rent hypotetisk för mig, men jag kan förstå varför många kvinnor känner så här.
Jag upplever att livet är lättare när jag lever ensam än i en relation men så har jag just nu inte behov av närhet och bekräftelse. Skulle kärleken dyka upp så blir det isf ett särboförhållande.
Jag levde med min pappa i 20 år, det var nog så. Det finns väl ingenting jag behöver en man till.
Jag har valt att leva ensam pga våld i nära relation. Jag vågar inte träffa någon helt enkelt.. jag behöver inte oroa mig för något när jag lever själv..
Jag upplever att livet är lättare när jag lever ensam än i en relation men så har jag just nu inte behov av närhet och bekräftelse. Skulle kärleken dyka upp så blir det isf ett särboförhållande.
Inte för att vara sån nu men jag har upplevt på nära håll att allt ibland inte är vad det ser ut att vara... både jag och en nära vän lämnade förhållande och vi tänkte båda två aldrig mer.. vi stöttade varandra och åren gick...
Tills en dag... på mitt jobb hände en oerhört otäck händelse som krävde krishantering under lång tid .. och väl där kom verkligheten ikapp... Mitt kraschade förhållande dök upp mitt i terapin och jag tvingades inse en hel del jobbiga sanningar om mig själv, honom och denn relation vi hade ... flera år senare insåg jag att jag hade flytt ifrån förhållandet med att envist hävda att jag vara trött på män...istället för att sörja , bearbeta och läka ifrån det... framförallt hade jag envist vägrat att LÄRA mig ifrån den erfarenheten.. jag hade skyllt allt på alla andra och honom...
Spola framåt 3 år och jag är läkt . Jag kanske inte vill ha något förhållande men jag har inga problem att dejta ibland och känna att det är okej att bli kåt och kanske ha sex nån gång. Och jag är nöjd så.
Min vän? Efter 7 år konsekvent sagt nej till män insåg hon att hon levt i garderoben... hon kom ut med buller och bång och lever nu med en kvinna.
Så allt är inte alltid så enkelt svart och vitt...