Ett barn ...

Skaffa ett till då.
Jag har 18 år mellan mina två.

För vår del så kände vi att varken ork eller ekonomi räckte till mer än ett barn, sedan hade jag en väldigt jobbig graviditet och ville gå igenom det en gång till. Planen var från början att vi skulle ha ett syskon till barnet, men vi fick ödmjukt ändra oss när vi förstod hur mycket som krävdes av oss bara med ett barn. Det viktigaste är väl ändå att det barnet man har får goda förutsättningar i livet, heller än att skaffa ett till för att de eventuellt (inga garantier) får glädje av varandra. 

Jag har en elvaåring dotter. För det första har jag aldrig känt någon längtan efter fler barn. För det andra avskydde jag de första månaderna. Hon var ingen jobbig bebis, men jag tyckte ändå att  den tiden var fruktansvärd. Jag ville inte gå igenom en sådan tid igen. Faktum var att jag nog kände på en gång efter förlossningen att jag inte gör detta igen och jag hade inte en speciellt jobbig förlossning. Flera faktorer som spelat in alltså.

Hade jag varit man hade jag definitivt kunnat tänka mig fler barn, är ju kvinnan som måste göra allt jobbigt, som man kan man bara glida med.

Min man sa från början att han bara ville ha ett barn. Jag höll med. Vi hade dessutom svårt att få barn ? jag hade tre graviditeter och den fjärde lyckades med barn via IVF.

När vårt älskade barn var två år gammalt fick jag en stark önskan om ett till barn. Det kändes som om alla omkring oss hade fler barn men vi bara har ett. Som om jag missade något. Men min man har varit emot fler barn och är det fortfarande. Det är en livsprincip för honom, punkt. Ingenting kommer att ändra hans val.

Vi har en utmärkt relation och vår familj fungerar jättebra. Nu är vårt barn sju år och jag tänker inte längre på att skaffa ett till barn. Jag ger allt det bästa till vårt enda barn och är lycklig med det.

Jag tycker att det borde vara mindre press på familjer som väljer att bara skaffa ett barn. Många säger saker som: ?När ska ni få ett till?? eller ?Ett barn räknas inte.? Det är så fel. Det sårar på riktigt. Varför räknas två eller fler som normen, men om man har ett barn måste man förklara och försvara sitt val?

Hade ingen längtan efter fler barn.

Ville inte vara gravid igen. Ville inte föda igen. Ville inte gå igenom bebistiden och småbarnstiden igen. Ville slippa syskonbråk och rivalitet. Ville kunna ägna full uppmärksamhet åt ett barn. 

Man är väl olika helt enkelt? 

Har tre enbarnsfamiljer nära mig. En där egentligen bara den ena var särskilt intresserad av barn. Dom skaffade ett och sen så hon tvärnej till fler, graviditet är jobbigt, föda är vidrigt och barn är jobbiga. Typ så. Barnet är vuxet nu och mannen ville väl egentligen ha fler men verkar ändå nöjd.

Familj 2 är bekväma och tyckte det var praktiskt och lagom med ett barn.

Familj 3 var äldre föräldrar, ville ha en till men bara om det blev naturligt och det blev det inte.