Hur lång tid?

Min separation blev extremt stökig men jag hade ca 6 månader tidigare sagt att jag orkar inte mer. Barnen hade en tid innan även börjat yttra kommentarer om att de inte ville bo med pappa längre. 

I exets ögon är jag "boven" ihop med kommunen och socialtjänsten, inte hans agerande, alkoholism, psykiska misshandel, orimliga krav och fula ord som han använde för att trycka ner. 

Det är snart 2 år sedan allt brakade loss. 

Låter jobbigt om allt blir så stökigt... Dock här är det lugnare och då känns det svårare att lämna. Mest växt ifrån varandra eller jag känner iaf så.. som sagt upplevs inte så från båda håll.. ni som hade lite lugnare läge.. vad blev droppen till slut? Hur förklarar man att man inte är så glad i relationen längre? (skulle man bli gladare själv?!?)

Egentligen hade tanken funnits några år i bakhuvudet för mig utan att jag sagt något. Det var för mycket saker som inte stämde längre. Vi bråkade inte överhuvudtaget men det kom fler saker som bara var fel på något sätt.  Sen släppte jag själv kollen ett tag och lät saker ske för att se om han självmant skulle reagera eller agera.  Det gjorde han inte....varken eller...istället blev allt värre och vi började bråka...och då orkade jag inte mer...jag sa det.. från att jag sa det tills jag var utflyttad tog det mindre än ett år  

Visst blev jag boven men hellre det än att svika mig själv och barnen med att inte agera alls och få  ta skit för det ... DET hade gjort mig förkrossad...

Släppte kollen.. menar du att han var dålig på de? (Som tyvärr många män verkar?!?) Ålder på barnen då?

Svårt att förklara men jag struntade i hushållet på olika sätt, slutade förklara att pappa är trött utan sa att pappa bryr sig inte,   att JAG inte inte bryr mig,   slutade vara så himla förstående och förlåtande utsn sa rätt ut att han var en besvikelse , barnen fick helt enkelt se hur otrevlig hsn egentligen blivit ... typ så..   det finns mer förstås men ja du fattar...
Yngsta var 10 år vid skilsmässan 

Ok, gjorde mannen inget hemma? Jag har största delen vilket vi pratat om o han vet det, kontrollbehov som jag har o får mer av pga brister.. svårt o veta när det är för ojämt?!?!

Jodå han gjorde en hel del hemma .  Vi bodde i hus så huset var ju hans ansvar och han jobbade skift så mycket i hemmet låg på mig som handla och laga mat , hämta barn i skolan etc . Vi delade på det som gick .  Men ju sämre det blev mellan oss ju mer sket han i att göra och när jag tog upp det fick jag bara höra att det var mitt fel att han inte gjorde något... jag var så sur och och hur skulle han då få lust att hjälpa till...  

Alternativt så började han olika projekt men tyckte att JAG skulle slutföra det.   Han kunde riva ur garderoben i källaren för att den luktade illa efter blöta kläder..men han lät all skit ligga på golvet och lämnade en lapp till mig att jag skulle fixa klart då han tyckte jag var så lat...(heltidsjobb dagtid har jag) 

Jag har noll kontrollbehov,  blir saker inte gjort så kallas det konsekvenser.  Svårare än så är det inte för mig. Varför ska jag städa nån annans skit liksom....  När jag slutade göra saker hemma så slutade jag göra min del helt enkelt..  

För mig var det en process som pågick under flera år. Fick nog, tog nya tag (delvis för barnens skull) osv. Tillhör de som tycker att man kämpar och försöker ordentligt för familjens skull. 

Poängen är att båda måste anstränga sig. Inte göra allt perfekt, alla har svackor osv.

Men om den ena slutar anstränga sig, spelar det ingen roll vad den andra gör. Då är förhållandet dödsdömt om det inte blir bättre.

Ofta blir problemen tydliga när man slutar täcka upp för partnern. Så länge man täcker upp och slätar över kanske det funkar, men ingen ska behöva leva så i längden.

Det är så svårt att veta vad som är rimligt.. när roller är satta o vanor där båda gör/inte gör av bara farten. Jag ser alltid saker i god tid vilket innebär att jag nästan hinner göra saker innan han ens kanske tänkt tanken.. o i hans värld är säkert hans tankesätt normalt men i förhållande till varandra blir det obalans.. där jag hinner bli sur o han då tycker det är orimligt... blir ledsen på mig själv att det är såhär...