Jag orkar inte mer

Släpp kraven och alla förväntningar på en magisk och perfekt jul. Strunta i att det ska vara pyntat m.m
Vill inte maken hjälpa dig så sänk allting. Käka pasta och korv istället för ett fullt julbord.
Strunta i paket, två per barn räcker.

Barnen behöver separeras och vara i olika rum.
Där måste pappan steppa upp och ta sitt ansvar. Ni är i en ond circkel och behöver hjälp att bryta den. 
Säg till maken att han har två eller tre dagar i veckan där han står för städning och matlagning. Om han vägrar eller kommer med undanflykter så ser han dig som en huspiga och inget annat. 

Hör med släktingar på båda sidor om de kan ta ett barn pp övernattning någon gång då och då.

Största problemet här är ju att pappan till barnet inte verkar hjälpa till utan att allt ligger på dig. Märktes inte hans ovilja efter första barnet? Så du var beredd på att få ta det mesta med båda barnen. Det är kämpigt med två så pass små barn, det går nog aldrig att komma ifrån. Kan du prata med pappan? Ser han inte att du är trött och behöver stöd? Finns det mor och farföräldrar som kan ta barnen nån dag? 

En klen tröst nu, mina barn är 15 och 18 år nu och det är ju rena semestern, mot när dom var små så det blir bättre. Men samtidigt, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. 

Det brukar ofta vara så att när det kommer en ny bebis brukar pappa rycka in och ge lite extra tid och uppmärksamhet till det äldre barnet. Din partner kanske kunde tänka på det.

Små barns empati är inte riktigt utvecklad, de kan vräka ur sig precis vad som helst när de är arga. Försök att inte ta åt dig! 

Barnet mår bra av att se att mamma klarar mitt raseri utan att bryta ihop själv, eller bli lika våldsamt arg. Blir trygg. Men det klart att du kan säga att "sådär säger man inte även fast man är arg".

På äldre psykologspråk kallas det att barnet förstör kärleksobjektet och upptäcker att det håller. Föräldern tålde attacken av barnets raseri och barnet känner sig tryggt. 

Du vet att du inte måste detta va? Julklappar kanske kan ses som normalt, men julpynt, och egen kalender, bakning osv, blir ju ett hästjobb.

Du är inte ensam!

4 år är en jobbig ålder!

Jag har 3 barn ålder 5, 3 och 1. 3 åringen fyller snart 4 och hen är mycket och var varit länge.

Jag försöker tänka att barnet är inte jobbigt utan har det jobbigt. För något är det ju som gör att barnet beter sig så.

Vi har försökt ge mer egentid till 3 åringen, åka iväg bara vi. Förklara hur man ska göra och varför vi inte gör vissa saker, om och om igen. Försöka förstärka bra beteenden för man hamnar lätt i en ond cirkel där man bara skäller för barnet för något negativt.
Jag tror barnet söker uppmärksamhet och barnet vet att den får det om den gör eller säger något dumt. I den åldern förstår dom inte konsekvenser på det viset vi gör, dom kan inte tänka så långt heller när deras känslor blir starka.
Även negativ uppmärksamhet är uppmärksamhet i slutändan och oftast får kanske barnet snabbt uppmärksamhet när den gör något negativt? T.ex slår syskon då är man ju där direkt såklart. 

Berätta vad man kan göra istället, låt barnen leka var för sig ibland. 
Blir barnet arg, säg att det är okej och då kan man stampa i golvet tills man inte är arg längre.

Mitt bästa tips är att kramas mycket. Jag erbjuder min 3 åring kramar. När hen är upprörd brukar jag böja mig ner och sträcka ut armarna och fråga om hen vill ha en kram, 9 av 10 ggr vill hen det och utbrottet går över.

Man måste hålla fast vid regler och vad man säger, då får du det jobbigt en kort period när barnet säger emot jämfört om du ger dig en massa nu får du det jobbigt en lång period, alltså år framöver när barnet lärt sig att den får bete och säga vadsomhelst. 

Prata med din man, gör saker själv. Säg att han får åka iväg eller gå ut med barnen så du kan fixa hemma i lugn och ro om du vill julpynta eller slå in paket.
Åk iväg och fixa eller bara ha en stund för dig själv. Han är förälder lika mycket som du. 

Även om du älskar julen måste du hushålla med din ork och energi.
När barnen är små får man sänka kraven på allt annat.
Köp färdigt i affären. Strunta i att baka och lägg in egen sill. 
Strunta i egengjorda kalendrar. Köp färdiga.
Sära på barnen. Säg åt pappan vad han ska göra: lek / gå ut med kalle. Nisse stannar inne med mamma. Gå ut en halvtimme är bättre än inget. 
Man får längta till förskolan börjar igen.

Men kan du inte lämna barnen till pappan och vara borta en helg,en dag eller att pappan tar era barnen till hans familj och du får vila hemma en dag.

Jag förstår. 
Det låter som du verkligen gör ditt bästa. 

Vad säger bvc, har ni tagit upp det där?

I vår kommun har dom kurser för föräldrar med olika inriktningar, bland annat en just för barn mellan 3-4 år just för att det händer så mycket i den åldern och är många föräldrar som har liknande som dig. Kanske värt att kolla upp?
Hjälper mannen dig något? Tänker på nattningen, turas ni om? Beter sig barnet likadant mot mannen?

Varför väljer du att göra allt det där om du har krävande barn och saknar orken? Du hade t ex kunnat skippa paketkalender och köpt lussebullar och pepparkakor färdigbakta istället. Tror du att en utbränd mamma är bättre för dina barn? Menar inget illa utan poängen är att när man har barn som kräver mycket så måste man prioritera när det är möjligt. Sänk ribban! 

Min spontana tanke är att ungen behöver tröttas ut mer. Fysisk och mentalt. Vettig sysselsättning. Vad får han för stimulans om dagarna? 

Ska jag vara ärlig så kan det vara att lägga för mycket ansvar på en fyraåring att ofta visa sig så sårad att barnet känner sig skuldmedveten för att man gjort mamma ledsen. Det är att ge barnet för mycket makt i en så tidig ålder. Speciellt när det är ett barn som verkar vara väldigt impulsivt. Det kanske bara slipper ur honom dumheter i raseriet. Kan göra så att barnet börjar uppfatta sig själv som ett ont och elakt barn. Inte bara uppfattar sig som ett barn som säger/gör dumheter ibland.

Det hindrar inte att man säger ifrån och talar om att man inte säger så till andra! Och säger att mamma blir ledsen då. Men visar det bara lite, lite  grand. 

Du är den hållande omgivningen till ett barn som har svårt med att reglera känslor och handlingar. 
Det är du som är tryggheten när barnet inte kan hantera sig själv och får utbrott.

Det klart att du blir ledsen! Du gör ju massor för att barnet ska må bra! Men du behöver nog hålla en del känslor för dig själv. 

Det handlar inte om att ignorera eller bara låta saker passera. Barnet behöver få feedback på det som det gör. När det lugnat sig tillräckligt för att kunna lyssna på vad du säger, det vill säga inte under utbrottet. Men det kan inte få hela ansvaret för sitt beteende när det är så litet och verkar ha riktiga problem med impulskontroll.  

Men läs på själv om anknytningsteori och barns tidiga psykologiska utveckling och bilda dig en egen uppfattnig.

Visst finns det uppfostringsmetoder med time-out (att barnet får vara ensamt en stund) i samband med att det har gjort något mindre lämpligt. Men jag vet inte om det är så hjälpsamt när det gäller ett barn som har så svårt att behärska sina känslor att det tappar all behärskning och får rejäla utbrott. 

Men time-out är ändå bättre än att den vuxne går på ett barn som har utbrott och kräver att det ska kunna resonera lugnt och sansat mitt i känslostormen, och/eller att själv eskalerar situationen genom att som vuxen tappa behärsknimgen och bli lika arg. 

I skolan brukar man tala om "pedagogiskt arg", det vill säga att en lärare blir allvarlig och visar att en elevs beteende är olämpligt. Men är ändå behärskad och förutsägbar, aldrig någonsin skrämmande arg. 

Du blir ju ledsen, kanske att du skulle bli "pedagiskt ledsen"?

Kom överens med mannen om vem som gör vad. Gör inte mer än det ni kommit överens om, och som du tycker är roligt.

Om barnen inte klarar att leka tillsammans, se till att de slipper det. De kan leka i varsitt rum eller en inne, en ute. Nu spelar de dig som ett piano. Ju mer tjafs, desto mer uppmärksamhet från mamma.

Du låter - ursäkta - som en parodi på en riktigt gammaldags kvinna: "Låt mig lida, det är mitt enda nöje."

Att man kan separera barnen förutsätter att man har etablerat en ömsesidig respekt. Om ett barn tar sig förbi grindar och låser upp dörrar så har man ett djupgående problem. Då behöver man nog hjälp från Barn- och ungdomspsykiatrin eller familjerådgivningen.

Ja, barnet verkar verkligen tappa det och få ett utbrott. Har verkligt svårt att reglera sin ilska. Förmodligen känns det som ett misslyckande för barnet. En oförmåga.

Jag tror också att man behöver visa att man blir ledsen och allvarlig om barnet sagt något riktigt sårande. Men jag tror inte på att visa så mycket att man tynger barnet för mycket. Barnet har en svårighet och det är den vuxnes uppgift att stå pall, att hålla barnet känslomässigt trots att det bär sig tokigt åt. 

Om barnet tror att deras känsloutbrott gör att mamma inte orkar med mig längre, att hon kanske kommer att bryta ihop, så spär det på de negatova känslotna hos barnet. 

Hellre en mamma som blir lagom sur för att man som barn har sagt/gjort dumma saker, men som inte känns skör och vara  på gränsen till vad hon tål. Det skapar otrygghet hos barnet. Det tänker att "jag kan inte behärska mig och mamma kanske går sönder av det".