Hur får man energi...
Anonym (Vid vägs ände) skrev 2025-12-26 21:58:26 följande:
Jo, det är ju så. Ett problem är att när vi pratar om saker så är det ofta att det slutar med att han får det till att det bara är jag som är problemet. Att jag gör för mycket, är emotionell, att jag kräver för mkt av honom etc. Tror aldrig han under tio år ihop har sagt att något är hans fel eller han som borde ändra på sig utan det slutar alltid med att det är mig det är fel på. Eller att han hör mig men att det är vad det är och han inte kan ändra sig för mig.Det spelar som ingen roll vad det är, men han lyckas liksom alltid vrida på saker så att det tex blir jag som är uppmärksamhetssökande för att jag önskar att få något snällt ord ibland, att jag slösar med våra pengar när jag köper saker åt barnen (även om jag använder mina egna sparpengar åt det), att jag är den som är onormal i allt.
Fan. Jag vill egentligen absolut inte separera heller, vi hade det så bra innan barnen, men det är verkligen som att det kör ihop sig i det avseendet. Jag förstår heller inte varför eftersom han sen gladeligen använder saker jag köpt åt barnen och de är glada för det liksom. Så många saker han himlat på ögonen kring för att sen inse att barnen älskar det och sen lekt med det med dem. Det är bara som att jag konstant måste övertyga honom om att mitt sätt att se på saker också kan vara bra, som att det är prestige i det.
Och ja, innan nån kommenterar. Jag har jämkat i saker från mitt håll och köpt hans sätt. Jag har skalat ned stora delar av mitt liv mot hur jag levde innan, men jag måste lägga upp en c-uppsats själv för att få igenom något åt andra hållet.