Hur får man energi...

För att förtydliga så drar jag hela lasset hemma med allt. Varenda sak barnen har, varenda aktivitet, varenda överraskning. Är jag. Vilket också lett till att de utmanar och testar mig mer.

Jag har gått ner i tid på jobbet, sambon "kan inte". Jag lagar mat, fixar allt hemma för att få vardagen runt. Får aldrig ett snällt ord om det. Aldrig någonsin om något alls. Jag har slutat träna för att hinna med, sambon gör gärna ett pass när han jobbar hemma.

Säger jag något för jag bara ett "men sluta gör saker då?".

Jag är nere i botten nu och problemet är ju att allt barnen får eller gör hänger på mig. Allt. Så slutar jag så får de sämre kläder, inga julklappar, ingen tårta på födelsedagen, absolut ingenting. Sambons föräldrar gör inget sånt så jag har ju mer åren insett var det kommer från och jag är till hundra procent säker att det är osunt.

Jag vill inte att mina barn ska ha det så för krasst sett vill jag inte att mina barn ska bli som min sambo och göra fler människor trötta och ledsna. Det räcker med mig.

Men jag måste hitta saker jag kan göra i vardagen nu som ger mig nog med energi att ta mig upp ur det svarta hål han föst mig ned i utan att det går ut över barnen.

Du behöver prata med sambon, inte rimligt att du ska dra hela lasset.

Tro mig, jag har gjort det. Han anser att det mesta jag gör är onödigt. Man behöver inte ha lagad mat, man behöver inte baka tårtor åt barnen, de behöver inga kalendrar åt jul eller så mycket leksaker. För han har klarat det i sin uppväxt.

Att han sen är helt oförmögen att se andras behov tänker han inte på. Vägrar att barnen ska bli så.

Jag ångrar inte mina barn, men just nu i livet önskar jag att de hade en annan pappa, en som också någon gång kunde lyfta deras mamma framför dem.

Senast idag hånade han mig inför barnen att jag är mörkrädd, för det "är klart ingen är, man kan ju absolut inte vara rädd för mörker haha". Jag får aldrig snälla ord framför barnen, bara hån eller ironi.

Parterapi kanske skulle fungera, en tredje part som ser saken utifrån.

Sänk kraven på allt du har omkring dig  .. vänner, städning, middagar , släktingar,  what ever .. gör minsta möjliga och sätt vardagen på en minsta acceptabel nivå och håll dig där 

Säg nej.  Fullt rimligt och förståeligt att du varken orkar,  kan eller vill olika saker.  Vilket är fullt acceptabla skäl till att säga nej .  Du måste ingenting. Och du måste inte ha en annan förklaring än det. 

Var snäll mot dig själv. Acceptera läget.  Det är inte optimalt men nu  ser det ut så här. Och då får det vara som det är just nu.  

Köp tjänster. Har du råd så underlätta vardagen.  

När du har kommit så här långt i listan kommer du ha en del tid kvar att lägga på dig själv.  Gör ssker du tycker om. Prioritera det.  Framförallt rekommenderar jag att prata med någon.  En god vän,  en familjemedlem ellrr ta kontakt med rn kurator.  Få hjälp att bolla det du har inom dig.  Annars kommer det äta upp dig inifrån och du kan hamna i saker du kan få ångra med stora konsekvenser... 

Alltså, jag har redan sänkt allt. Städar (det gör inte han) så det inte är direkt ohygieniskt men inte mer. Träffar inga vänner mer och gör enkel mat.

Ja, jag tror en kurator vore bra. Jag vill bara inte att barnen ska bli som honom, utan kunna bry sig om andra.

Ja. Just nu tror jag inte det skulle gå in något. Men hade gärna testat. Om inte annat för att jag inte skulle vilja att barnen var varannan vecka hos honom.

Jag har i alla år ihop lagt mkt mer tid på allt gemensamt än han. Nu har det kommit fram att han har mkt pengar på egna konton, och jag har alltså lagt säkert hundratals timmar åt att fixa och göra saker istället för att köpa då vi inte haft råd har jag tänkt och även lagt mkt egna pengar på det för att göra saker för familjen. Och hela tiden har han haft stora egna summor medan jag slitit för att pyssla ihop saker åt oss.

Det finns ett mellanläge mellan din syn och hans. Satsa på det.

Jag åker på Kallis och bastar för mig själv, njuter av värmen och vinterbadar sedan för en adrenalinrusch som ger mig endorfiner och glädje. I "kvinnorummet" där finns också ett pentrykök med kaffe, en kakburk och ett vänligt ord för den som behöver.

Jag vårdar mina fötter med krämer och fil och målar tånaglarna röda. Fina fötter gör mig glad.

Jag tränar yoga för att hålla mig rörlig, förebygga smärta och släppa jobbiga känslor ifrån mig.

Jag springer på löpband för att endorfinerna gör mig glad i flera timmar efteråt. Det mina muskler orkar, musiken jag väljer till min lista, ger mig en positiv rytm och jag går oftast halvdansande ut därifrån till "Shake it off" eller "I love me / Meghan Trainor" . Vill man inte springa- prova zumba? Eller bara fuldansa till favvomusiken medan du viker tvätten hemma. 

Jag "klär mig på bra humör". När det inte känns bra på insidan kan man i alla fall ha på sig något som får en att känna sig lite bättre till mods. Om det sedan innebär bekvämt eller stiligt bestämmer du klart själv.

Jag har utmanat mina light-fobier för många år sen och besegrat dem en efter en. Mörker, pariserhjul, spindlar, getingar, nålar (blev blodgivare i 20 år). Att vinna över sig själv är en fantastisk känsla- unna dig den. Det går!

Kom igen nu- lev för din egen skull några timmar ibland och våga ta itu med det som stör dig. Och rör på dig medan du kan, för kroppen blir gladare av det.