Ensam med att hantera efterspelet efter en inläggning

Vilken jobbig situation!! Hoppas att du mår bättre och att du får riktig hjälp nu. Har inte egen erfarenhet men har en vän som varit i din situation. Som utomstående är det väldigt svårt att förstå och jag tyckte det var elakt gjort mot sambon. När man läser på lite så förstår man att det inte riktigt är så enkelt. Hoppas att du får stöd och hjälp framåt, lätt är det ju inte. Kram!! ❤️

När hände detta? Vad får du för insatser sedan du blev utskriven?

Jag har egen erfarenhet av sluten psykiatrisk vård men har valt att inte prata med anhöriga om det i nämnvärd omfattning för att jag dels har vetat att de saknar förutsättningar att vara till hjälp samt att jag hellre pratat med samtalskontakter inom psykiatrin som i bästa fall har verktyg och kan hjälpa mig framåt.  

Dina anhöriga har gått igenom något svårt och traumatisk genom din sjukdom och kanske har de egna skuldkänslor.
Jag skriver inte detta för att skuldbelägga dig men jag föreslår att du söker stöd och hjälp på andra vägar. 

Du skriver om "din sjukdom" - är du bipolär eller? 

Själv har jag haft stor hjälp av att även skriva ner mina tankar vilket ger en ökad känsla av kontroll, överblick att  kunna lägga tankar, händelser eller frågetecken åt sidan och inte blir så invaderad. 

Försök i den mån du orkar umgås med dina närstående utan att gräva i ditt inre utan tvärtom - för att få en paus från det. 

Jag hoppas verkligen att du finner vägar till varaktigt bättre mående! 

Det låter som att du är omgiven av människor som inte riktigt har kapacitet att ta till sig att du varit livshotande sjuk och att detta faktiskt inte är något man väljer. Det låter som om de just är självupptagna med sitt eget och att detta blir stressade för dig som nu ska ta dig tillbaka. 

Jag tänker att det tar lite tid att bearbeta en akut sjukdom och suicid-problem och att det är så att det kommer ta lite tid för både dig och andra att hitta sätt att förhålla sig till det som hänt. Ibland är det ju också så att sjukdomen förvärrats av omständigheterna runtomkring och att detta nu syns extra tydligt genom att folk är arga.

Det är inte logiskt och rätt, utan mycket ett uttryck för en allmän ångest som nån vill bli av med. 

Utifrån mängden suicid på ett år är du knappast ensam. Däremot så är det inte så att personer med förståelse finns just i din omgivning.

Förstår att du kan känna dig ensam i din upplevelse! För människor runt omkring kan det nog vara svårt att sätta sig in i att man kan må så dåligt, eftersom de utgår ifrån sig själva och aldrig har mått så dåligt. När jag var tonåring försökte min pappa begå självmord framför ögonen på oss och det slutade med att han fick åka ambulans och magpumpas. Vi var inte arga på honom efter det, men det blev en traumatisk upplevelse samtidigt som jag fick en ökad förståelse för människor som försöker begå självmord.

Den förståelsen hade jag med mig när jag många år senare pratade med en nära vän om självmord (generellt, inte att jag hade några självmordstankar). Hon tyckte att det var väldigt själviskt att ta livet av sig, men några år senare var det hon som försökte göra just det. Vad jag ville få fram var att förståelsen och möjligheten att sätta sig in i självmordstankar kan skifta beroende på vilka erfarenheter man har med sig i bagaget.

Tack så mycket för era svar. 
Jag skulle egentligen säga att de flesta är empatiska och vill hjälpa, men det är nog mycket att de själva är traumatiserade. 

Ett av mina syskon har tagit sitt eget liv för en del år sedan, så det har så klart påverkat en hel del. Egentligen skäms jag för att göra på samma sätt. Jag vet ju hur oerhört smärtsamt det var när syskonet dog, men det kändes inte som att det skulle vara på det viset om jag dog, eftersom jag var en sådan börda.

Jag har fått en samtalskontakt i öppenvården, men har svårt att öppna mig fortfarande. Jag skulle egentligen vilja prata om det, men orden kommer inte ut munnen, det känns oöverstigligt. 

Ja, det måste vara jättejobbigt att komma tillbaka till någon slags vardag efter en sådan upplevelse! 

Vet inte vad den samtalskontakt som du skrev om innebär, är det stödsamtal eller psykoterapi? En samtalskontakt skulle kunna hjälpa att bearbeta din traumatiska upplevelse i samband med sjukdomen och inläggningen. Kanske skulle det räcka med stödsamtal?

Olika upplevelser under uppväxten kan göra att man omedvetet har uppfattningen att ens egna tankar är så mörka och skrämmande att ingen annan orkar med att lyssna på dem utan att brytas ner eller stöta bort en. Det finns därför en rädsla för att öppna sig. 

Att ens svårigheter är så tyngande att de inte kan delas utan att relationen till den andra blir lidande.

För att bryta den föreställningen måste man vara jättemodig och prova att öppna sig bit för bit.

Det kan finnas stödpersoner/terapeuter som på grund av egna upplevelser i sin barndom eller senare har svårt att härbärgera din smärta/mörkret. Men då får man tyvärr byta stödperson/psykoterapeut.

Det enda sättet att bryta den förbannelse som man själv har skapat kring sina egna tankar och upplevelser är att vara fruktansvärt modig och våga dela med en annan människa.

Din släkt kanske inte klarar att vara de som tar emot dina upplevelser av olika skäl. Så då är det bra med en utomstående!

Om det är fullständigt omöjligt för dig att säga något till stödpersonen i samtalet: Pröva istället att skriva ner det du vill säga och ta med dig lappen och läs från den när du har nästa samtal. 

Förutom öppenvården så kan vårdcentralen ha en terapeut. Där kan dock antalet gånger man får prata med stödpersonen vara begränsat. Kanske 8-10 gånger.

Alla vårdcentraler har inte terapeuter men man får byta vårdcentral inom regionen. 

Inom Svenska kyrkan finns diakoner, de har lite liknande utbildning som en kurator. Diakoner kan man också få samtal med om man kontaktar kyrkan. Man behöver inte vara troende för att få sådana samtal. 

Så om det skulle vara helt stopp med stöd personen i öppenvården så finns det alternativ.  

Hoppas att du kan landa i det som är! Och får bra stöd av någon!

Antar att psykiatrin har talat med dig om vikten att sköta om sig själv? Om inte så gäller alla "mormors-råd". Sova på regelbundna tider och äta bra mat på fasta tider.  Inte för sent på kvällen, inget man äter efter kl. 21 är egentligen nyttigt.  Få lite dagsljus, helst på morgon/förmiddag, gå en promenad fast det är kallt o.s.v. 
Kolla också upp hur man aktiverar vagusnerven. Bl.a. tidskriften Kurera på nätet. Genom att göra det så aktiverar man den lugnande delen av nersystemet.