GAD

Det låter snarare som PTSD än GAD. Jag har haft PTSD och gick många år i terapi hos olika psykologer men det enda som hjälpte på riktigt var traumabehandling. Jag bekostade själv EMDR och mår så mycket bättre idag. 

Detta var exakt min tanke. Låter väldigt konstigt att de satt diagnosen GAD i den här situationen.Jag lider verkligen med dig, TS, och önskar att jag hade några riktigt bra och betryggande svar att ge dig. Tyvärr är GAD dock väldigt svårt att göra nåt åt ... terapi och medicin kan hjälpa en del, men överlag är det få av oss som faktiskt blir i närheten av symtomfria 😔 The good news är dock att jag ärligt talat tror att det inte alls är GAD det rör sig om i ditt fall, utan, som sagts ovan, PTSD. Traumabehandling lär ska vara fruktansvärt jobbigt, men det har iaf en betydligt bättre prognos än GAD om man får rätt behandling.

Men för att svara på dina frågor:
1. Insättning av SSRI kan definitivt vara jobbigt, men utsättningen är inte speciellt tuff om man bara gör det lugnt och sansat.
2. Man blir inte beroende av SSRI.
3. Mina erfarenheter av SSRI: marginellt fungerande när det gäller depression; totalt meningslöst när det gäller ångest. Biverkningarna överskuggar definitivt de små vinster man får. Men observera att detta är mina erfarenheter; olika människor reagerar helt olika, och jag har många nära vänner som höjer SSRI till skyarna och verkligen, verkligen blir hjälpta av det (dock främst när det gäller depression)
4. Jag slutade för längesen med SSRI eftersom det inte hjälper mig. Utan medicin skulle jag dock inte klara mig - jag har ett helt apotek av olika saker ... men det är även för annan problematik än för ångestproblematiken. För just ångest finns det tyvärr inte så mycket medicin som faktiskt hjälper mer än benzo ...
5. Under hela min långa karriär som totalt psykfall har jag faktiskt aldrig hört talas om att "återställa nervsystemet" ... vad innebär det??? 

Slutligen: jag hoppas av hela mitt hjärta att saker och ting löser sig för dig - att leva med ångest är inget man önskar sin värsta fiende! Och jag tycker som sagt definitivt att du ska ifrågasätta diagnosen och höra varför de har landat i den och inte PTSD.

Jag fick GAD efter en svår händelse och valde att inte ta medicinen. jag vet vilka konsekvenser det kan ha och vägrade. Det tog ett bra 1-2 år innan jag fick det under kontroll men egentligen var det bara genom acceptans som jag lyckades. Jag fick lära mig att känna igen när ångesten började tränga sig på, och då gå undan och analysera noga varför jag kände som jag gjorde. Det fanns ju inget ditekt hot, men jag behövde få vara själv med känslan någon halvtimme för att acceptera att den fanns där. Ju snabbare jag lärde mig att den var okej, desto enklare gick det sedan att släppa taget om den, känslan alltså, och ångestattacken lade sig då även snabbare. Det är svårt, men det går att vägra mediciner. I många fall, men inte alla, kan kroppen klara det själv. 

svar till Fel diagnos?

Tack snälla för dina svar! När jag sökte VC för ångesten så sa dom ospecificerad ångest, min psykolog satte diagnosen GAD. Jag har haft ångest till och från det senaste året men inte så pass mycket att man har reagerat på det utan mer "vardaglig" ångest. Jag har 5 barn, tre med min exman och vi skiljde oss 2020. Sen två födda -23 och -24. Hade väldigt lätta graviditeter med dom tre första och var inte alls beredd på hur jobbig 23an skulle bli. Började känna mig trött och deppig redan då men tänkte mest att det var pga graviditeten sen har livet bara rullat på i 300. . Livet har alltid gått i full fart för mig och jag har bara känt mig mer och mer trött och mer och mer likgiltig. 
Jag kommer från en rätt trasig uppväxt. En pappa som är alkholist och där jag fick ta väldigt mycket ansvar för mina småsyskon, flyttade hemifrån tidigt och har alltid klarat mig själv. Min största rädsla i livet har varit att bli precis som min far. Jag har aldrig festat mycket, väldigt sporadisk med alkohol osv. Men i maj la vi trall på altanen i strålande sol, åt inget förens på kvällen och min sambo och jag drack några öl när vi hade barnvakt, hämtade dom två minsta på kvällen. hade dagen innan varit iväg med kompisar för en utekväll, på kvällen började jag krampa så ambulans fick komma och jag hamnade på intensiven. Läkarna sa att det var alkoholförgiftning och dom hade gjort en orosanmälan - helt rätt! Efter det började den fruktansvärda ångesten och panikattackerna. Jag kände mig så fruktansvärt dålig och väntan på mötet på SOC va fruktansvärt. Jag var livrädd för att förlora mina barn!  Vi va på mötet och dom la ner ärendet direkt. Har sedan dess inte rört alkohol och kommer aldrig göra igen. Men det var då allt det här började. och ju mer tiden går ju mer ältar jag både gammalt och nytt, katastroftankar, min kropp är inte med mig alls osv. Konstant ångest och oro i kroppen och jag är helt slut. Det känns som jag inte riktigt har bearbetat mitt liv eller vad man ska säga. Varken uppväxten eller skilsmässan, dåliga pojkvänner i yngre dar som inte var speciellt snälla osv. Allt verkar komma nu, precis som om kroppen har burit för mycket och nu bara har lagt av. Lite rörigt förklarat det här kanske men jag hoppas du förstår. 

Mediciner är något jag verkligen inte vill ta, men jag vill ju inte må såhär heller. Men om du inte tycker det hjälper mot ångest är det ju helt meningslöst att ta dom?  Jag har börjat med yoga och avslappning, vilar när jag känner att jag behöver, försöker släppa på mina krav på mig själv osv. Försöker gå ut och gå varje dag m.m. 

Vagus Nerve Reset heter det på engelska. Dom menar att ångest, oro och sånt har fastnat i nervtrådarna i nacken typ och det påverkar hela kroppen och med övningar, andning, rörelse m.m. ska nervsystemet kunna återhämta sig och man ska må bra igen. Typ, lite snurrigt förklarat haha men googla gärna. 

Jag tackar för dina erfarenheter och dina svar! Och jag hoppas att du mår bra! -har du mer du vill dela med dig av så tar jag tacksamt emot det :) 

tack snälla för svar! 
Gjorde du något mer än att bara försöka acceptera känslan och läge? Tycker det är så fruktansvärt svårt att lugna ner mig eller försöka tänka på acceptans när ångesten sköljer över mig. Nu har jag inte haft så många panikattacker den senaste månaden men ångesten och oron i kroppen är konstant. 
Jag är rädd att man inte ska kunna arbeta, kunna vistas bland folk osv. 
Idag kan jag inte gå till ICA och handla, jag får panik, kan knappt träffa folk utan att få ångest, föräldramöten och utvecklingsamtal ger mig ångest flera veckor innan det är dags för dom, håller mig gärna hemma där jag känner mig trygg. Blir det bättre med tiden när man lär sig att acceptera läget?  
Vad har du för fysiska symptom på GAD? Om du vill berätta såklart. 

Jag har haft GAD hela livet och fick diagnosen för kanske 15 år sen av psykolog. Har aldrig tagit någon medicin för det. Gick DBT i yngre dagar men slarvade, var för ung för att bry mig. Jag är så van vid att det är såhär jag fungerar, att minsta grej ger oro/ångest, det är bara så det är liksom. Jag jobbar inte eller så utan är sjukskriven (för andra grejer) och den ångest jag känner för att gå ut för att t.ex handla orkar jag inte lägga någon större vikt vid, den ligger där men orka liksom, orkar inte bry mig. Svårare om jag ska göra något större, då får jag dras med dendär stora ångesten tills saken är gjord och må dåligt i flera dagar, men återigen det är som det är, jag lever med det, jag andas ångest och kan inte sluta. Jag vet att jag äntligen får slappna av efter att grejen äntligen är gjord. 
Har inga tips. Bara att acceptera att livet är skit typ. 

Jag vet precis vad du menar. Och de första åren var det helt omöjligt att acceptera det. Jag gjorde allt i min makt för att undvika alla situationer som kunde trigga det, men tillslut fick jag ångest av att ha ångest. Förstår du hur jag menar? Jag var helt inlåst i hemmet och hade kommit på allehanda olika sätt att begränsa mig - för att begränsa ångesten. Oftast fick jag panik och svårt att andas, stora problem med att hantera känslor och kunde börja skrika eller bli elak mot människor omkring mig. Jag grät också helt hysteriskt under dessa perioder. Jag märker knappt av ångesten idag, men den gör sig påmind ibland. så med tiden har det absolut blivit bättre, men nej. Allt jag gjorde, vilket ändå krävde enormt mycket energi, var att acceptera känslorna. Mest för att jag var tvungen att inse att känslorna fanns i mig, att det inte fanns något direkt yttre hot som faktiskt kunde skada mig. 

Och jag förlät. Jag förlät den person som var grunden till uppkomsten från första början. Men det tog en bra 4-5 år innan jag nådde just där jag är idag. 

Gå undan, acceptera, inte prata med någon, sitta med känslan tills den går över. Ibland behövde jag bara sitta en 15 min, ibland 3 timmar. Men jag slapp medicinen

Antidepp hjälpte i början, sen blev jag bara helt likgiltig, fet, fick hemska utslag på kroppen och utvecklade matallergier. Slutade tvärt. Ett jävla rävgift att sluta med (Fruktansvärda utsättningssymptom så fort man glömde en tablett oxå, blev som blixtar/snärtar i hjärnan)

Skulle hellre rekommendera högdos b12 (helst injektioner) b-komplex + folsyra, hög dos d3/k2. Ta detta på morgonen med mat. Ta järntillskott mitt på dagen, innan läggdags ta magnesium och tryptofan.

Uteslut så mycket socker och processad mat det bara går. Ät livsmedel med mycket kalium. Byt bordssalt till ett bra havssalt (celtic eller maldon) Låter kanske som humbug men det fungerar faktiskt. 

All den stress och oro som du varit utsatt för, dränerar ffa b12 men även elektrolyter. Det ställer till det i kroppen som ger alla dessa fysiska symptom.

Fortsätt med terapi, ta dagliga promenader. 

 

Lycka till!

JA! Jobba med nervsystemet. Min ångest har blivit 100 gånger bättre sedan jag började med det. Är inte symptomfri men som sagt 100 gånger bättre på bara några månader.

Har haft panikångestattacker. Yoga har definitivt hjälpt mig att lugna ner min kropp. Enkla spänningslösande rörelser. Och så rörelserna Barnet och Dödsstilla samt Yoga nidra. 

Detsamma gäller promenader i lite gröna omgivningar, det behöver inte vara rena skogen, men i alla fall träd och buskar.

Att stimulera vagusnerven kan också hjälpa. Då får man igång den lugnande delen av nervsystemet. 

Tapping är bra för dem med posttraumatiskt stressyndrom. Minskar kortisolproduktionen (stresshormonernas produktion). 

Aschwagandha kan också hjälpa, det är ett ayrvediskt preparat. Stänger också av kortisolproduktionen. Men det går inte att kombinera med vissa vanliga mediciner. Då blir t.ex de  medicinerna förstärkta eller verkningslösa. Så det får man kolla upp innan.

Detsamma gäller Johannesört, som ofta skrivs ut av vanliga läkare i Tyskland mot depression, just på grund av att det ger mindre biverkningar. Läkare i Sverige får också skriva ut det, men de tvekar för de är inte bekanta med det. Dessutom går inte heller Johannesört att kombinera med vissa mediciner, det får man kolla upp innan, så man inte äter dem samtidigt.