GAD

Hej alla!
Jag har fått en GAD diagnos efter en händelse i Maj. Hade i början hemska panikattacker, sömnproblem, ångest m.m. Sen dess har jag konstant oro och katastroftankar om mig själv och mina barn, väääldigt många fysiska symptom som domningar och tyngdkänsla i armar och ben, känns som halsen svullnar, domningar på ena sidan ansiktet, hjärtklappningar, konstant nackvärk och huvudvärk, yr, ser suddigt, hjärntrött framåt eftermiddagen, är mest fruktansvärt trött och känner mig varken glad eller ledsen m.m.
Går i KBT, tycker det hjälper lite, har fått antidepp utskrivet men är LIVRÄDD för att börja med tabletterna. Jag är livrädd för biverkningar, att må sämre innan det vänder, hur man ska må när man vill sluta med dom, livrädd för att man ska bli beroende osv.
Jag tar gärna emot era erfarenheter av antidepp- både positiva och negativa.
Är det någon med GAD som valt att INTE ta medicin och blivit av med oro och ångest, eller lärt sig leva med den? Hur isf?
Har läst mycket om nervsystemet och hur det påverkar kroppen och om man jobbar med att återställa det så ska man må bättre. någon som provat? funkar det eller är de bara bluff?
Tar gärna emot tips och råd och egna erfarenheter

Anonym (Livrädd) Trådstartaren

Tue 30 Dec 2025 10:29

#4

svar till Fel diagnos?

Tack snälla för dina svar! När jag sökte VC för ångesten så sa dom ospecificerad ångest, min psykolog satte diagnosen GAD. Jag har haft ångest till och från det senaste året men inte så pass mycket att man har reagerat på det utan mer "vardaglig" ångest. Jag har 5 barn, tre med min exman och vi skiljde oss 2020. Sen två födda -23 och -24. Hade väldigt lätta graviditeter med dom tre första och var inte alls beredd på hur jobbig 23an skulle bli. Började känna mig trött och deppig redan då men tänkte mest att det var pga graviditeten sen har livet bara rullat på i 300. . Livet har alltid gått i full fart för mig och jag har bara känt mig mer och mer trött och mer och mer likgiltig.
Jag kommer från en rätt trasig uppväxt. En pappa som är alkholist och där jag fick ta väldigt mycket ansvar för mina småsyskon, flyttade hemifrån tidigt och har alltid klarat mig själv. Min största rädsla i livet har varit att bli precis som min far. Jag har aldrig festat mycket, väldigt sporadisk med alkohol osv. Men i maj la vi trall på altanen i strålande sol, åt inget förens på kvällen och min sambo och jag drack några öl när vi hade barnvakt, hämtade dom två minsta på kvällen. hade dagen innan varit iväg med kompisar för en utekväll, på kvällen började jag krampa så ambulans fick komma och jag hamnade på intensiven. Läkarna sa att det var alkoholförgiftning och dom hade gjort en orosanmälan - helt rätt! Efter det började den fruktansvärda ångesten och panikattackerna. Jag kände mig så fruktansvärt dålig och väntan på mötet på SOC va fruktansvärt. Jag var livrädd för att förlora mina barn! Vi va på mötet och dom la ner ärendet direkt. Har sedan dess inte rört alkohol och kommer aldrig göra igen. Men det var då allt det här började. och ju mer tiden går ju mer ältar jag både gammalt och nytt, katastroftankar, min kropp är inte med mig alls osv. Konstant ångest och oro i kroppen och jag är helt slut. Det känns som jag inte riktigt har bearbetat mitt liv eller vad man ska säga. Varken uppväxten eller skilsmässan, dåliga pojkvänner i yngre dar som inte var speciellt snälla osv. Allt verkar komma nu, precis som om kroppen har burit för mycket och nu bara har lagt av. Lite rörigt förklarat det här kanske men jag hoppas du förstår.

Mediciner är något jag verkligen inte vill ta, men jag vill ju inte må såhär heller. Men om du inte tycker det hjälper mot ångest är det ju helt meningslöst att ta dom? Jag har börjat med yoga och avslappning, vilar när jag känner att jag behöver, försöker släppa på mina krav på mig själv osv. Försöker gå ut och gå varje dag m.m.

Vagus Nerve Reset heter det på engelska. Dom menar att ångest, oro och sånt har fastnat i nervtrådarna i nacken typ och det påverkar hela kroppen och med övningar, andning, rörelse m.m. ska nervsystemet kunna återhämta sig och man ska må bra igen. Typ, lite snurrigt förklarat haha men googla gärna.

Jag tackar för dina erfarenheter och dina svar! Och jag hoppas att du mår bra! -har du mer du vill dela med dig av så tar jag tacksamt emot det :)

Anonym (Livrädd) Trådstartaren

Tue 30 Dec 2025 10:34

#5

Anonym (Hm) skrev 2025-12-30 06:31:29 följande:

Jag fick GAD efter en svår händelse och valde att inte ta medicinen. jag vet vilka konsekvenser det kan ha och vägrade. Det tog ett bra 1-2 år innan jag fick det under kontroll men egentligen var det bara genom acceptans som jag lyckades. Jag fick lära mig att känna igen när ångesten började tränga sig på, och då gå undan och analysera noga varför jag kände som jag gjorde. Det fanns ju inget ditekt hot, men jag behövde få vara själv med känslan någon halvtimme för att acceptera att den fanns där. Ju snabbare jag lärde mig att den var okej, desto enklare gick det sedan att släppa taget om den, känslan alltså, och ångestattacken lade sig då även snabbare. Det är svårt, men det går att vägra mediciner. I många fall, men inte alla, kan kroppen klara det själv.

tack snälla för svar!
Gjorde du något mer än att bara försöka acceptera känslan och läge? Tycker det är så fruktansvärt svårt att lugna ner mig eller försöka tänka på acceptans när ångesten sköljer över mig. Nu har jag inte haft så många panikattacker den senaste månaden men ångesten och oron i kroppen är konstant.
Jag är rädd att man inte ska kunna arbeta, kunna vistas bland folk osv.
Idag kan jag inte gå till ICA och handla, jag får panik, kan knappt träffa folk utan att få ångest, föräldramöten och utvecklingsamtal ger mig ångest flera veckor innan det är dags för dom, håller mig gärna hemma där jag känner mig trygg. Blir det bättre med tiden när man lär sig att acceptera läget?
Vad har du för fysiska symptom på GAD? Om du vill berätta såklart.

Anonym (Livrädd) Trådstartaren

Wed 31 Dec 2025 19:47

#18

Anonym (Hm) skrev 2025-12-30 14:14:49 följande:

Jag vet precis vad du menar. Och de första åren var det helt omöjligt att acceptera det. Jag gjorde allt i min makt för att undvika alla situationer som kunde trigga det, men tillslut fick jag ångest av att ha ångest. Förstår du hur jag menar? Jag var helt inlåst i hemmet och hade kommit på allehanda olika sätt att begränsa mig - för att begränsa ångesten. Oftast fick jag panik och svårt att andas, stora problem med att hantera känslor och kunde börja skrika eller bli elak mot människor omkring mig. Jag grät också helt hysteriskt under dessa perioder. Jag märker knappt av ångesten idag, men den gör sig påmind ibland. så med tiden har det absolut blivit bättre, men nej. Allt jag gjorde, vilket ändå krävde enormt mycket energi, var att acceptera känslorna. Mest för att jag var tvungen att inse att känslorna fanns i mig, att det inte fanns något direkt yttre hot som faktiskt kunde skada mig.

Och jag förlät. Jag förlät den person som var grunden till uppkomsten från första början. Men det tog en bra 4-5 år innan jag nådde just där jag är idag.

Gå undan, acceptera, inte prata med någon, sitta med känslan tills den går över. Ibland behövde jag bara sitta en 15 min, ibland 3 timmar. Men jag slapp medicinen

Jag förstår hur du menar. Känns som ångest föder ångest på något sätt. Är jag rädd för att få ångest så kommer den tio gånger värre typ och så får jag panik för att jag har ångest och då blir det ännu värre.
Jag känner mig inlåst och det är ju jag själv som har stängt in mig, för att slippa möta det som ger mig ångest. Var på min dotters Lucia tåg i kyrkan. fick sån fruktansvärd panik när jag satt och väntade på att det skulle börja så jag fick springa ut och andas, Sen lyckades jag att gå in igen men då satt jag bara och skakade, höll andan och räknade ner minuterna tills det skulle vara slut och när vi kom ut så kunde jag inte sluta skaka, hackade tänder och hade ont i hela kroppen för jag spänt mig så mycket. Det var fruktansvärt och kändes så ledsamt om det alltid ska vara såhär, Jag vill ju på gå mina barns uppvisanden, skolavslutningar osv. Kan man ens jobba? Jag ska börja studera distans i januari med obligatoriska träffar och praktik. Har panik redan nu för hur jag ska klara det.
Tack för dina tips och jag hoppas du har en bra nyår!

Anonym (Livrädd) Trådstartaren

Wed 31 Dec 2025 19:53

#19

Anonym (Bytlivsstil) skrev 2025-12-30 16:26:33 följande:

Antidepp hjälpte i början, sen blev jag bara helt likgiltig, fet, fick hemska utslag på kroppen och utvecklade matallergier. Slutade tvärt. Ett jävla rävgift att sluta med (Fruktansvärda utsättningssymptom så fort man glömde en tablett oxå, blev som blixtar/snärtar i hjärnan)

Skulle hellre rekommendera högdos b12 (helst injektioner) b-komplex + folsyra, hög dos d3/k2. Ta detta på morgonen med mat. Ta järntillskott mitt på dagen, innan läggdags ta magnesium och tryptofan.

Uteslut så mycket socker och processad mat det bara går. Ät livsmedel med mycket kalium. Byt bordssalt till ett bra havssalt (celtic eller maldon) Låter kanske som humbug men det fungerar faktiskt.

All den stress och oro som du varit utsatt för, dränerar ffa b12 men även elektrolyter. Det ställer till det i kroppen som ger alla dessa fysiska symptom.

Fortsätt med terapi, ta dagliga promenader.

Lycka till!

FY fan! Det är precis det jag är rädd för när det gäller medicinen och jag vill hålla mig så långt borta från den som det bara går.
Jag är inte så insatt i vitaminer och mineraler och sånt där, läkaren sa bara till mig att jag skulle äta multivitamin tabletter för det var lite låga värden typ. d3/k2, tryptofan vad är det? Jag har blivit extremt skakig, vissa dagar kan jag knappt hålla i ett vattenglas. Och känns som kroppen vibrerar ibland, vissa nätter kan jag till och med vakna att vibrationer, kan de du rekommenderade hjälpa mot det?
Terapi kommer jag absolut fortsätta med och promenader tar jag bara jag orkar gå ut, vissa dagar är energin på noll.
Tack för dina råd och gott nytt år!

Anonym (Livrädd) Trådstartaren

Wed 31 Dec 2025 20:07

#20

Anonym (Ångest) skrev 2025-12-30 20:55:47 följande:

JA! Jobba med nervsystemet. Min ångest har blivit 100 gånger bättre sedan jag började med det. Är inte symptomfri men som sagt 100 gånger bättre på bara några månader.

Anonym (Ångest) skrev 2025-12-30 20:55:47 följande:

JA! Jobba med nervsystemet. Min ångest har blivit 100 gånger bättre sedan jag började med det. Är inte symptomfri men som sagt 100 gånger bättre på bara några månader.

vad härligt att det funkar!
Har du några tips på övningar? Några sidor att kolla in? Tips på hur man gör?
När jag söker på google så kommer jag bara till massa sidor som kostar pengar, är de värt det?

GAD

INNEHÅLL