GAD

Jag fick GAD efter en svår händelse och valde att inte ta medicinen. jag vet vilka konsekvenser det kan ha och vägrade. Det tog ett bra 1-2 år innan jag fick det under kontroll men egentligen var det bara genom acceptans som jag lyckades. Jag fick lära mig att känna igen när ångesten började tränga sig på, och då gå undan och analysera noga varför jag kände som jag gjorde. Det fanns ju inget ditekt hot, men jag behövde få vara själv med känslan någon halvtimme för att acceptera att den fanns där. Ju snabbare jag lärde mig att den var okej, desto enklare gick det sedan att släppa taget om den, känslan alltså, och ångestattacken lade sig då även snabbare. Det är svårt, men det går att vägra mediciner. I många fall, men inte alla, kan kroppen klara det själv. 

Jag vet precis vad du menar. Och de första åren var det helt omöjligt att acceptera det. Jag gjorde allt i min makt för att undvika alla situationer som kunde trigga det, men tillslut fick jag ångest av att ha ångest. Förstår du hur jag menar? Jag var helt inlåst i hemmet och hade kommit på allehanda olika sätt att begränsa mig - för att begränsa ångesten. Oftast fick jag panik och svårt att andas, stora problem med att hantera känslor och kunde börja skrika eller bli elak mot människor omkring mig. Jag grät också helt hysteriskt under dessa perioder. Jag märker knappt av ångesten idag, men den gör sig påmind ibland. så med tiden har det absolut blivit bättre, men nej. Allt jag gjorde, vilket ändå krävde enormt mycket energi, var att acceptera känslorna. Mest för att jag var tvungen att inse att känslorna fanns i mig, att det inte fanns något direkt yttre hot som faktiskt kunde skada mig. 

Och jag förlät. Jag förlät den person som var grunden till uppkomsten från första början. Men det tog en bra 4-5 år innan jag nådde just där jag är idag. 

Gå undan, acceptera, inte prata med någon, sitta med känslan tills den går över. Ibland behövde jag bara sitta en 15 min, ibland 3 timmar. Men jag slapp medicinen