ARFID hysteri

Jätteintressant fråga tycker jag. Jag är psykolog och tänker ofta på liknande frågor. Hur mycket förstärker vi beteenden genom att ge dem namn och kategorisera människor - du är en sån, det är därför du beter dig sådär. Har väl inget direkt svar på dina frågor, men tror definitivt att det finns en sån risk. 

Jag tycker att det är jätteviktigt att det finns folk står för att de har ARFID och även de som kämpar för sina barn med samma diagnos. Bara hur vidrigt det brukar bli här på Familjeliv när det kommer upp säger att det behövs. Alla med autism som har svårt att äta "som andra vill" har inte ARFID. Tja, jag kan inte hålla med om att allt som görs för medvetenhet faktiskt skulle förstora problemet. För barnet kan det vara väldigt bra att veta att det faktiskt inte beror på att denne är bortskämd/dum/helt fel/andra tillmälen. Att det är en diagnos och att få stöd utefter hur det brukar jobbas med den. Att det är helt okej att äta sin trygga mat och att inte ständigt oroa sig över nästa måltid. Att barnet får kunna sätta ord på vad problemet är kan vara väldigt upplyftande.

Jag förstår poängen och att du utgår från egna erfarenheter, men jag tycker att resonemanget blir lite väl generaliserande. Att du växte ifrån selektivt ätande betyder inte att alla barn gör det, eller att ARFID bara är en förstoring av något som egentligen går över av sig självt.

För vissa barn handlar det inte om vilja, uppmärksamhet eller förstärkning, utan om genuin ångest, sensoriska svårigheter och näringsbrist som kan bli allvarlig. I de fallen är det knappast ?att göra en stor grej av det? att sätta ord på problemet, utan det kan vara en förutsättning för att barnet ska få rätt stöd.

Samtidigt håller jag med om att man ska vara försiktig med hur man pratar _med_ barn om diagnoser, så att de inte blir en identitet eller en begränsning. Men att vara tyst och hoppas att det löser sig är inte alltid ett bättre alternativ.

Så frågan är kanske inte om ARFID ska ?göras till en grej? eller inte, utan för vilka barn, på vilket sätt och med vilket syfte.

Jag tror absolut att det finns barn (individer) som verkligen har problematik kopplad till näringsintag och mat. Där det inte bara handlar om att Pelle äter bara beige mat eller Fia vill inte att man blandar såsen med kycklingen.
Så har barn alltid betett sig och det är inget konstigt.

Men ARFID är mer som en fobi, tolkar jag det som. Och för att sätta diagnosen så ska det inte finnas någon koppling till viktminskning. Dvs barnet avstår inte från mat för att hen upplever sig överviktig eller vill minska i vikt. Det är inte det som saken handlar om. 

Jag har ett barn som utretts för ARFID men där det ännu inte är satt någon diagnos och jag håller med dig. Det här är inget som någon tjänar på att man förstärker. Samtidigt vill man ju samtala med sitt barn och försöka fiska efter exakt var problematiken sitter. Handlar det om hunger eller känslor av illamående, är det stress kring mat generellt, är det smaker, konsistenser etc. Så man behöver ju beröra temat lite då och då men aldrig att vi har suttit inför andra och lagt ord i barnets mun och sagt att ja för så känner ju du XX eller det skulle ju aldrig du äta XX. 

Mitt barn har alltid varit väldigt fyrkantig och konsekvent. Säger hen att imorgon kommer jag bara att äta korvbröd med smör så är det så. Finns ingen chans att hen ändrar sig. Så i vårt fall är det snarare kombinationen autism och ADHD som ligger bakom och då drar sig läkaren för att sätta diagnos ARFID. För mig spelar det ingen roll, barnet har samma utmaningar vad man än kallar dem. 

Hen har svårt att äta tillsammans med andra och särskilt på förskola och senare skola och det är inte alltid maträtterna i sig som är problemet utan en rädsla för vad någon ska lägga på hens tallrik utan att fråga.  Och när maten väl ligger där kommer rädsla och obehag även i nästa steg - vad är det för något, hur smakar det,  måste jag äta upp, om jag inte vill äta upp - blir någon arg då, vem ska jag fråga. Och det bara maler och maler tills hen blir sittande utan att äta.

Hen har otroligt doftsinne och identifierar alla möjliga dofter direkt hen kommer innanför dörren. Oavsett om man stekt fisk eller rengjort badrummet så vädrar hen den doften och frågar.

Kan få kväljningar om någon tar en tugga på en frukt tex.

Äter bara en enda sorts fil/yoghurt och har gjort i snart fem år nu. 

Har tre rätter som vi varvar för barnets skull och som är standard och hos oss så går det till så att vi lagar mat till resten av familjen och ställer bara frågan till barnet vad hen vill äta idag (av dessa tre). Finns alltid förberett i kylen så det tar liksom ingen extra tid. Sen får hen alltid frågan om att ta och möjlighet att ta av den andra maten FÖRSTÅS! Vi vill inte skapa inlåsning i de rätter som hen valt utan det handlar bara om att nåt på bordet ska kännas ätbart. Jag uppskattar att hen går med på att prova något av det vi äter kanske 1-2ggr månad. Vilket är enorma framsteg, även om det handlar om en tsk ris. Eller att hen testar ett nytt format på pasta (tagliatelle istället för pastarör). 

Lägger till detta med näringsinnehållet.
Där har vi känt att det brustit ofta för oss då barnet kommer hem från skolan och har ätit 1/2dl makaroner, gurka och lite riven morot. Och så kan det vara majoriteten av dagarna.
Vi har självklart dietistkontakt och har fått en del bra tips och tankar. Som att kostcirkeln inte behöver appliceras per dag utan tänk vecka. Vad får barnet i sig på en vecka?
Och att byta ut de livsmedel som är möjliga att byta ut mot mer fiberrika dito. Det är lättare sagt än gjort med ett barn som har NPF men vi försöker.

I det som är drickbart kan det också gå att förstärka eller blanda ut så att det blir mer näringsriktigt. Det har ju kommit proteinpulver eller collagen till exempel som är smaklöst. Detta kan vi ibland blanda ut i multivitamindryck utan att hen märker.

Ja alltså jag tänker på själva bemötande mot barnet. Jag syftar inte på att vi ska behandla dessa barn illa eller inte erbjuda önskekost och liknande i skolan. Däremot är jag orolig att om jag hade fått en sån här diagnos som barn då jag kunde matvägra eller vad man ska kalla det för i 3 dagar emellanåt, jag gick hellre vrålhungrig än att äta något jag inte ville ha. Ska vi prata om andra produkter så hade jag samma tandläkarsort i 15 års tid, samma tuggummisort i 17 års tid och vägrade att ändra. Sedan har jag provat annat i vuxen ålder och nu är jag lite mer ombytlig. 

Men vad hade hänt om man sagt till mig att jag är såhär, att det inte handlar om att vara kräsen eller bortskämd. 

Hade jag kunnat säga då verkligen att jag ville ha något annat? Jag är mer för att man erbjuder allt till ett barn. Om ett barn bara äter köttbullar och vi serverar annat hemma också, det är ju möjligt att äta köttbullar med currygryta. Jag har sett barn äta jordgubbar i köttfärssås med spagetti för att barnet äter princip enbart jordgubbar.

 Inget påtvingat eller att det kommer förändras. Men samtidigt inte sätta etikett på barnet men trots detta vara professionell och som lärare eller liknande inte värdera. Om ingen ifrågasätter om barn enbart är kräsna och liknande så är ju detta ett mindre problem. Att inte skapa tvång, om matoviljan handlar om att få äta i lugn och ro, erbjud andra platser att äta på och erbjud den här möjligheten till alla barn. Sätt inte höga trösklar för att bli behandlad som man är. 

Är väl mer att man ska få ut kunskap om ARFID till andra, ex skolan/förskola och sin bekantskapskrets. 

Barns (vuxna) som är diagnostiseras med AFRID kan uppleva svårigheter i förskolan, skolan eller senare k livet eftersom det alltid kommer finnas de som anser att man bara ska äta det som serveras. 

Det kan vara ett helvete i skolan när man inte får den maten man faktiskt kan äta. 

Då kanske du hade haft lättare att sätta ord på hur du känner och upplever allt kring mat. Och även fått bekräftat att du fortfarande är normal och inte konstig/annorlunda eller onormal. 

Min dotter var extremt känslig och kräsen vad gällde mat, hon åt ingen mat som var blandad tex,inga grytor, röror och liknande, Inga starka smaker, inga kryddor. 

Hon åt typ bara majs, äpple, bröd, kött , köttbullar , potatis, ris, pasta mjölk och ost.

Inget annat. 

Jag var hos skolsyster i tvåan och skolsyster sa att jag skulle ge flickan det hon åt  och att hon såg frisk ut. Skolsyster tyckte att hon mycket, alla delarna i kostcirkeln, så det var ingen fara.

Det har ju gått åt det hållet 'ven när det gäller andra företeelser. Barn med spring i benen ska nu får ADHD-diagnos, barn som gillar att vara lite för sig själva och dagdrömma lite måste utredas för autism. är man nedstämd måste diagnos depression ställas, är humöret svängande så ska det bli bipolär diagnos. 

Och dels så är nog dessa diagnoser till hjälp, det kan ju ge ökad förståelse (alla föräldrar/förskola/skola är inte villiga att ge barnen maten de vill äta) men det kan också ge negativa konsekvenser i form av hur självbilden utvecklas och en överanvändning av diagnoser som stämplar och sorterar in i fack.

En diagnos blir också som en fastställd sanning. Att ha spring i benen eller vara petig i maten som barn är nåt annat än att anses ha en livslång avvikelse som ska vara medfödd och aldrig gå över. För de flesta utvecklas ju under uppväxten och vissa saker som var problematiska när barnen var små ä inte det längre när barnen växer upp, medan en del andra problem finns kvar och är lika svåra hos vuxna.