Får inte träffa dottern

Handlar det om att din dotter inte kommer till dig eller träffas ni inte alls? Om hon av någon anledning inte vill vara hos dig varannan vecka eller på helger så kan man ju iaf träffas och hitta på något.

Mamman kanske inte lägger energi på att se till att dotter kommer till dig för hon anser att er dotter får bestämma det själv. 

Sen kan det ju vara så att din dotter inte vill vara hos dig på grund utav att du nu redan är sambo. Spelar ingen roll om hon gillar din sambo eller inte.  Kan vara och kännas jobbigt ändå. Kanske tyckte du valde din nya framför henne. 

 

 

Vad sa tingsrätten och familjerätten?  Hur blev vårdnaden och umgängesschemat? 

Så du drev inte på från början om ett fasställt schema?  

Är du oroligt för dottern har du soc som ett alternativ 
Har du varit i kontakt med skolan, mentor, elevhälsan? 

Hej, det är tråkigt när det blir så.
Jag tänker att din dotter kan bestämma själv om ni ska ses eller inte. Men som vuxen är det viktigt att fortsätta finnas, höra av sig, föreslå träffar, skicka peppade sms och aktivt visa att man bryr sig, att man ser henne och att du samtidigt respekterar henne.
Om det inte ligger annat bakom som du inte skriver här så är det nog en lojalitets konflikt i henne.
Fortsätt finnas och höra av dig och för allt i världen säg inget negativt om hennes mamma.
Ge det tid , stå kvar och var glad de gånger hon hör av sig.

Du tog det inte till tingsrätten för att tvinga fram ett schema?

Vem har orosanmälant och när? 

Dumt att du inte tog det till tingsrätten och tvingade fram ett schema.  Då hade du haft något att luta dig mot. Hur länge sedan var det dottern övernattade hos dig?

Vad säger skolan, funkar hennes skolgång? När du pratar med hennes mentor, vad sägs då? 

Vill inflika lite här om att du säger att det pratas skit om dig. Mitt ex barnens pappa påstod att jag pratade skit om honom när barnen inte ville komma till honom. Vilket inte var sant. 

De ville inte vara hos honom för att de inte trivdes hos honom plus att han aldrig gjorde något ihop med dem såvida ingen annan vuxen var med. På loven satt de mest hemma och gjorde ingenting. Han hade sina regler och idéer och gjorde de inte som de ville så blev han arg och hotade med diverse saker. 

Både jag och barnen har sagt till honom att han alltid kunnat höra av sig när som om han velat träffa dem. Man kan ju som sagt träffas efter skola/jobb med men det har han aldrig gjort. 

Nu var ju barnen varannan vecka iaf fram till gymnasiet och nu är yngsta 18 år och har inte träffat sin pappa på jätte länge för att det ska vara på hans villkor. Den stora har mer eller mindre kapat kontakten för inte orkat med honom. 

Vi har aldrig pratat skit om honom men han kan öppet prata skit om mig, min sida och vänner. För han har fått för sig att det är vi som sett till att barnen Inte vill umgås med honom. 

 

Det är inte jättemycket du kan göra. 

Viktigast att du fortsätter ha en kontakt och dialog med din dotter och att det är tydligt för henne att du älskar henne och att hon är välkommen till dig. Sen kan det ta lång tid innan hon fattar och kommer tillbaka

Du kan dra det till tingsrätten för att tvinga fram en dialog med familjerätten och en rekommendation. Men med en dotter som är 13 nu lär vad hon säger väga tungt.

Du kan också fortsätta dialogen med skolan kring hennes mående, resultat, närvaro mm. Någon form av insats som initieras från skolan väger rätt tungt.

Förstår att det är en riktigt tuff situation för både dig och dottern.

Tänker på det hon säger om att du inte bryr dig och på vad du skulle kunna göra för att hon ska känna att du bryr dig. Hon verkar inte må bra och orkar kanske inte träffa dig då, men skulke du kunna fråga om du kan komma förbi och lämna något, tex en god lunch om hon är hemma från skolan (eller middag om hon är ensam hemma). Bara lämna den och säga ett kort hej.

Och fortsätt skicka medelanden även om du inte får svar. Och fråga inte varför hon inte svarar eller kommentera när ni har kontakt, sånt kan ge ångest.

Har ni ingen kontakt eller är det bara fysisk kontakt hon inte vill ha? 

Kan känna igen mig, och känna för dig TS.

I sak så har du fått det bästa råd du kan få; dvs fortsätt hålla kontakten (SMS, DM på Insta, en Snap... beroende på vilka "kontaktytor" ni har...). Tänk "mjuka händer", försök så långt det går att inte hamna i några sms som kan väcka tankar på skuld, skam, ångest, eller vara "för" ifrågasättande (varför vill du aldrig träffas?). Hur tufft det än kan vara...

Men visa att du finns där, för henne. Alltid, hela tiden. Visa att du är engagerad, att du vill väl. Men var samtidigt aktsam på "balansgången"...

Fokusera på dig, och din dotter, och er relation. Lägg ingen energi på ditt ex, eller vad som sagts tidigare hit och dit. Det kan du inte påverka, varken då, eller framåt. Tänk framåt, tänk "ny relation".  

För din egen skull. Tänk hela tiden att du är den vuxna i detta (!). Ditt barn är just det - ett barn. Ytterligare en tanke att bära med dig - bortsett från att din dotter kanske kämpar med olika former av psykisk ohälsa, eller blir "påverkad" av sin mammas psykiska ohälsa - Glöm inte bort att din dotter (dessutom) är 13år, hon är nybliven tonåring (!). Även om allt (runt i kring) skulle vara "bra", så är tonårstiden oerhört tuff för många. Och det kan vara tufft under ett antal år (!)... tyvärr...

Vidare, när du får någon positiv respons, om än så liten, eller sällan. Sätt in den "på banken". För att orka.

Så, ge inte upp. Håll i, håll ut. 

Vem ska de annars lyssna på menar du?

Vad gör du rent konkret för att återfå kontakten med henne? Det låter ju lite oroväckande att dottern både haft mer kontakt med sin mamma OCH din nya. 

Ja, så kanske det är.
Men han väljer ändå att fokusera på det, att hon inte "kan be om pengar" om hon inte vill ses.

En tonåring kan visst "be om pengar", och jag lade till det där om underhåll, just för att pengar som går till ens barn inte har något att göra med om de bor hos en eller inte, eller om dottern inte beter sig som han vill. 
Frågan är väl om ts ens betalar underhåll. 

Tråkigt!

Tänker att ni kanske skulle kunna skriva till varandra. Behöver inte börja med stora grejer men typ " Hej, gumman, hur mår du?" Eller något i den stilen. Att visa att du finns där.

Jag har inte erfarenhet av det du skriver, men dock ett barn med npf där både barnet och pappan uttrycker sig som att den andra inte bryr sig om dom (trots att det inte stämmer). 

Problemet som min man gör är att han kan bli ganska svartvit.

Jag tex med barnet kan föreslå enkla saker att göra eller bara sitta och titta på tv tillsammans och jag reagerar inte alls på alla nej jag får. Och om det är något som jag är övertygad om att barnet verkligen vill och mer reflexmässigt svarar nej på så kan jag fråga fler gånger på andra sätt, tex få det mer till att "jag vill så gärna gå en promenad men det är så tråkigt ensam, kan inte du följa med" så att det blir för min skull han följer med, även om det egentligen är för hans skull för att jag vet att han mår bra av det. 

Medan pappan är mer "vill du följa med ut och göra XXX (något som både sonen verkligen gillar)" och då på det reflexmässiga nejet är mer "nä, han vill inte vara med mig, då går jag själv då". 

Skillnaden mellan mig och pappan skulle jag säga att pappan faktiskt anstränger sig mer att försöka få ut barnet ur huset, men jag visar mer att jag finns där. Och det kanske är det som dottern verkligen behöver känna. Att du finns där och att du inte ger upp. Och att hon inte behöver prestera, hon kanske hellre bara vill sitta hemma och kolla på tv eller spela brädspel tillsammans än att göra något "roligt", för hon kanske precis som mitt barn har svårt att ta sig ut ur huset så att även roliga saker känns som en utmaning. 

Tyvärr låter det som att du tycker att de ska lyssna på dig istället. Hur kommer det sig att hon spenderar mer tid med din sambo än med dig?

Jag förstår din smärta. Jag tror att det enda du kan göra är att fortsätta erbjuda umgänge och säga till henne att du vill träffa henne, att du älskar henne och hoppas hon har det fint, fråga om ni ska fika någon dag etc.

Hon kanske kommer säga nej 1000 gånger till, men hon kommer aldrig glömma att du aldrig gav upp. Hon är kanske styrd av sin mamma, men om 5-10 år är hon en vuxen tjej med egna åsikter. Hon kommer behöva trotsa mamman vid någon tidpunkt eftersom det är så man blir vuxen. 

Kämpa på. Ge inte upp.

En annan sak. Min farmor var inte en bra mamma och gjorde allt hon kunde för att hålla barnen borta från min farfar. Men han gav aldrig upp (vilket jag gissar inte var vanligt för en pappa under första halvan av 1900-talet). Farmor flyttade runt hela landet och vart hon än flyttade så flyttade farfar efter för att vara nära sina barn. 

Det kan låta creepy om man misstänker att min farfar hade varit kvinnomisshandlare eller något, men det var min farmor som led av psykisk ohälsa och skadade barnen och min farfar försökte finnas där i en tid när pappor hade absolut noll rättigheter. 

Alla barn flyttade hemifrån när de hade gått ut skolan (vliket för vissa var efter nian och för andra efter gymnasiet) och då de alltid vetat att farfar funnits där så hittade de tillbaka till honom som vuxna och hade en bra relation för resten av livet. Mycket bättre än vad de hade med min farmor. 

Så fortsätt ändå att visa att du finns där för henne. Livet är långt och ni har alla möjligheter att återknyta kontakten längre fram även om hon just nu avvisar dig.