Får inte träffa dottern

Jag har inte erfarenhet av det du skriver, men dock ett barn med npf där både barnet och pappan uttrycker sig som att den andra inte bryr sig om dom (trots att det inte stämmer). 

Problemet som min man gör är att han kan bli ganska svartvit.

Jag tex med barnet kan föreslå enkla saker att göra eller bara sitta och titta på tv tillsammans och jag reagerar inte alls på alla nej jag får. Och om det är något som jag är övertygad om att barnet verkligen vill och mer reflexmässigt svarar nej på så kan jag fråga fler gånger på andra sätt, tex få det mer till att "jag vill så gärna gå en promenad men det är så tråkigt ensam, kan inte du följa med" så att det blir för min skull han följer med, även om det egentligen är för hans skull för att jag vet att han mår bra av det. 

Medan pappan är mer "vill du följa med ut och göra XXX (något som både sonen verkligen gillar)" och då på det reflexmässiga nejet är mer "nä, han vill inte vara med mig, då går jag själv då". 

Skillnaden mellan mig och pappan skulle jag säga att pappan faktiskt anstränger sig mer att försöka få ut barnet ur huset, men jag visar mer att jag finns där. Och det kanske är det som dottern verkligen behöver känna. Att du finns där och att du inte ger upp. Och att hon inte behöver prestera, hon kanske hellre bara vill sitta hemma och kolla på tv eller spela brädspel tillsammans än att göra något "roligt", för hon kanske precis som mitt barn har svårt att ta sig ut ur huset så att även roliga saker känns som en utmaning. 

En annan sak. Min farmor var inte en bra mamma och gjorde allt hon kunde för att hålla barnen borta från min farfar. Men han gav aldrig upp (vilket jag gissar inte var vanligt för en pappa under första halvan av 1900-talet). Farmor flyttade runt hela landet och vart hon än flyttade så flyttade farfar efter för att vara nära sina barn. 

Det kan låta creepy om man misstänker att min farfar hade varit kvinnomisshandlare eller något, men det var min farmor som led av psykisk ohälsa och skadade barnen och min farfar försökte finnas där i en tid när pappor hade absolut noll rättigheter. 

Alla barn flyttade hemifrån när de hade gått ut skolan (vliket för vissa var efter nian och för andra efter gymnasiet) och då de alltid vetat att farfar funnits där så hittade de tillbaka till honom som vuxna och hade en bra relation för resten av livet. Mycket bättre än vad de hade med min farmor. 

Så fortsätt ändå att visa att du finns där för henne. Livet är långt och ni har alla möjligheter att återknyta kontakten längre fram även om hon just nu avvisar dig.