Får inte träffa dottern

Dumt att du inte tog det till tingsrätten och tvingade fram ett schema.  Då hade du haft något att luta dig mot. Hur länge sedan var det dottern övernattade hos dig?

Vad säger skolan, funkar hennes skolgång? När du pratar med hennes mentor, vad sägs då? 

Möjligt. 

Oj. Hon har sovit hos oss 2 ggr sedan okt -24. 

Hennes skola går inte alls, hon har det tufft och är hemma en del. 

Vill inflika lite här om att du säger att det pratas skit om dig. Mitt ex barnens pappa påstod att jag pratade skit om honom när barnen inte ville komma till honom. Vilket inte var sant. 

De ville inte vara hos honom för att de inte trivdes hos honom plus att han aldrig gjorde något ihop med dem såvida ingen annan vuxen var med. På loven satt de mest hemma och gjorde ingenting. Han hade sina regler och idéer och gjorde de inte som de ville så blev han arg och hotade med diverse saker. 

Både jag och barnen har sagt till honom att han alltid kunnat höra av sig när som om han velat träffa dem. Man kan ju som sagt träffas efter skola/jobb med men det har han aldrig gjort. 

Nu var ju barnen varannan vecka iaf fram till gymnasiet och nu är yngsta 18 år och har inte träffat sin pappa på jätte länge för att det ska vara på hans villkor. Den stora har mer eller mindre kapat kontakten för inte orkat med honom. 

Vi har aldrig pratat skit om honom men han kan öppet prata skit om mig, min sida och vänner. För han har fått för sig att det är vi som sett till att barnen Inte vill umgås med honom. 

 

Jag förstår. Låter hemskt också! 

Nu vet jag att mitt ex pratat om mig, dottern har försagt sig och exet har t.om erkänt det. 

Vi hittar på massor med kul när dottern kommer, och hon verkar ha roligt när hon väl är hos oss. Däremot hemma hos hennes mamma är det inga klackar i taket direkt så mamman har psykiska besvär också. Tror tyvärr att dottern tar mycket ansvar för sin mamma. 

Det är inte jättemycket du kan göra. 

Viktigast att du fortsätter ha en kontakt och dialog med din dotter och att det är tydligt för henne att du älskar henne och att hon är välkommen till dig. Sen kan det ta lång tid innan hon fattar och kommer tillbaka

Du kan dra det till tingsrätten för att tvinga fram en dialog med familjerätten och en rekommendation. Men med en dotter som är 13 nu lär vad hon säger väga tungt.

Du kan också fortsätta dialogen med skolan kring hennes mående, resultat, närvaro mm. Någon form av insats som initieras från skolan väger rätt tungt.

Från 11-12 årsålder så lyssnar man på vad barnet vill. Säger dottern att hon inte vill så skriver inte tingsrätten umgängesschema. Man tvingar inte barn från den åldern.

Men ge inte upp. Fortsätt hålla kontakten så gott det går.

Förstår att det är en riktigt tuff situation för både dig och dottern.

Tänker på det hon säger om att du inte bryr dig och på vad du skulle kunna göra för att hon ska känna att du bryr dig. Hon verkar inte må bra och orkar kanske inte träffa dig då, men skulke du kunna fråga om du kan komma förbi och lämna något, tex en god lunch om hon är hemma från skolan (eller middag om hon är ensam hemma). Bara lämna den och säga ett kort hej.

Och fortsätt skicka medelanden även om du inte får svar. Och fråga inte varför hon inte svarar eller kommentera när ni har kontakt, sånt kan ge ångest.

Har ni ingen kontakt eller är det bara fysisk kontakt hon inte vill ha? 

Kan känna igen mig, och känna för dig TS.

I sak så har du fått det bästa råd du kan få; dvs fortsätt hålla kontakten (SMS, DM på Insta, en Snap... beroende på vilka "kontaktytor" ni har...). Tänk "mjuka händer", försök så långt det går att inte hamna i några sms som kan väcka tankar på skuld, skam, ångest, eller vara "för" ifrågasättande (varför vill du aldrig träffas?). Hur tufft det än kan vara...

Men visa att du finns där, för henne. Alltid, hela tiden. Visa att du är engagerad, att du vill väl. Men var samtidigt aktsam på "balansgången"...

Fokusera på dig, och din dotter, och er relation. Lägg ingen energi på ditt ex, eller vad som sagts tidigare hit och dit. Det kan du inte påverka, varken då, eller framåt. Tänk framåt, tänk "ny relation".  

För din egen skull. Tänk hela tiden att du är den vuxna i detta (!). Ditt barn är just det - ett barn. Ytterligare en tanke att bära med dig - bortsett från att din dotter kanske kämpar med olika former av psykisk ohälsa, eller blir "påverkad" av sin mammas psykiska ohälsa - Glöm inte bort att din dotter (dessutom) är 13år, hon är nybliven tonåring (!). Även om allt (runt i kring) skulle vara "bra", så är tonårstiden oerhört tuff för många. Och det kan vara tufft under ett antal år (!)... tyvärr...

Vidare, när du får någon positiv respons, om än så liten, eller sällan. Sätt in den "på banken". För att orka.

Så, ge inte upp. Håll i, håll ut. 

Nä, jag har förstått det nu. Men är orolig över vartåt hennes mående kommer hamna om hon fortsätter leva såhär. Tror inte hon mår bra hos sin mamma, tar ansvar över henne osv. Men som du säger; jag kan inte göra nåt. Försöker bara lära mig tänka på ett sätt som gör att jag inte gräver ner mig totalt.