Vet att det inte är frågan men chockad över mannens beteende och med vilken timing han tydligen först kommer på den briljanta idén att separera bör kvinnan är i en extremt utsatt situation och verkligen inte har samma förutsättningar som vanligt och därefter (eller iaf förhoppningsvis i den ordningen, annars är det ju ännu värre) hinner börja dejta, träffa en ny och planera en framtid med den nya. Sjukt illojalt, förstår inte ens hur man kommer på idén till en av de tre sakerna i en sådan omtumlande tid av livet när man har mer ansvar än någonsin som man för sin partner och barnets blivande mamma och få henne att må bra och känna sig trygg. Är det inte spännande nog att välkomna ett nytt barn till världen?
Har en vän som varit i en vårdnads- och umgängestvist. Nu hade den bebisen iof aldrig bott med sin pappa så kanske beror på det, men rätten var ju helt införstådd med att hon behövde uppnå en viss ålder innan hon började bo växelvis. Hon är 1,5 år och umgänget är fortfarande begränsat till timmar, inte dagar, vilket känns rimligt. men som sagt skillnad på när pappan från början knappt lärt känna barnet, såklart. Mina stora barn har inte träffat sin biologiska pappa på 16 år och det är tur i oturen, hoppas de slipper honom i framtiden med. För deras bästa.
Själv har jag också tänkt delamma så länge bebisen vill det, då funkar det ju inte flytta isär mamma och barn. Jag har aldrig lyckats pumpa ur och kommer inte göra det denna gång heller. Amning känns viktigt för anknytningen och för barnet att tanka trygghet, särskilt i en litet otrygg situation. Då menar jag amning och ligga och klämma på bröstet i lugn och ro, känna kroppsvärmen och känna mammas lukt, inte ?gosa? med eller helt enkelt tömma en flaska. Går det inte att amma eller barnet själv får tycka det räcker så är det självklart inte nödvändigt för positiv utveckling men tycker det ska värnas så länge behovet och längtan finns hos barnet. och det vet man ju inte i förväg för alla barn är unika. Delamning rekommenderas ju också under en längre period, skulle tro det är av goda skäl.
Men så länge barnet är tryggt och mår bra och mamma och pappa är överens och mamma känner att hon mår bra av upplägget så blir det säkert jättebra, förutsatt att styvmamman är kärleksfull och trygg också om hon bor med barnen. Det mesta löser sig bara de vuxna sätter barnens behov och trygghet främst.
