ledsen71

Mon 23 Feb 12:03

12 svar

Åsikter om detta

Hej,

vi är mitt i en separation eftersom min ex sambo, ville göra slut. Ingenting svekfullt har hänt, men hon ville vara ensam och såg sig redan ensam. Dett efter 30 år. Saken är att det gör ont och psykologen sade att "halvseparationer" är ingenting att rekommendera eftersom det slutar för det mesta att någon blir sårad, när en av parterna har många känslor mot den andr personen. I detta fall jag...Vi försöker ha en civiliserat umgänge. Det går ju, eftersom vi sätter våra barn främst. Hursomhelst, hon menar att vi skall efter vi har separerat, dvs. har egen bostad (det närmar sig), umgåss på julafton, nyårsafton, osv. Jag vill inte! Det gör för ont. Sedan läste jag att det som skadar barnen är när föräldrar bråkar och inte kan komma överens med varandra. Speciellt om man pratar illa om varandra. Detta har vi inte gjort, men jag känner att jag mår dåligt av att se henne. Det stressar mig och gör mig till en sämre pappa.Jag lyssnade på psykolog som menade att avstånd behövs för att hela och kunna vara närvarande för sina barn, men samarbeta med varandra. Samarbeta funkar ju hyfsat bra, nu är vi borta från varandra och i mitt fall så är jag lugnare.

Jag får intrycket att hon ville göra slut men behålla det som är mysigt, familjen och bli omhändertagen hemma. Jag håller inte med, slut är slut och vi skall ha "co-parenting" som är en annan sak. Jag känner mig konfunderad och skuldbelagt utav min ex, inte direkt men med saker som "jag är annorlunda än dig därför vill jag att vi skall umgås". Jag slutade gå ut med henne och barnen, utan går ut endast med barnen. Orsaken var att när vi allihopa var ute, eftersom när vi var ute så märkte jag att jag har ingen plats i mitt liv. Det satt en kill som vi gick förbi på väg hem. De tittade på varandra och hon vände sig med hela kroppen. De tittade på varandra med passion som de ville ha sex där på en gång. Hon vände sig med hela kroppen och flörtade rejält, barnen var med, då visste de inte, då sade jag till mig själv, aldrig mer!
jag behöver höra andras åsikter....känner mig vilsen

TriC

Mon 23 Feb 12:36

#1

Ni ska såklart inte fira högtider ihop. I synnerhet inte nyårsafton. Undantaget kan möjligtvis(!) vara julafton för barnens skull.

Anonym (Pappan)

Mon 23 Feb 12:47

#2

Ni får dela på högtider också precis som annan tid. Du ska inte göra våld på dig själv det mår inte du eller barnen bra av.

Anonym (Terapötgästen)

Mon 23 Feb 13:03

#3

Vi ägnade en termin åt att sitta hos familjerådgivningen. Samtalen gick ut på att exet klagade på mig och jag lovade bättra mig.

Jag var verkligen inte så dålig som hon utmålade mig, men till slut tröttnade jag på att vara soppåse åt henne. När vi skulle sätta ett datum för fortsatta samtal efter julhelgen så sa jag nej. Det kan nöta ner ens självförtroende totalt att sitta och lyssna på någon som knappt har något gott att säga om en.

När jag väl hade kommit över den värsta sorgen så kände jag en fantastisk frihet och glädje vissa stunder. Och ännu mer när en kvinna jag jobbat med inledde ett förhållande med mig. Jag var alltså inte värdelös! Det höll inte så länge, men efter ett par års trist avveckling av (20-årigt) äktenskap så var det en gåva från Gud.

Senare träffade jag min nuvarande (sedan 25 år) som älskar mig och inte alls tycker att jag är en dålig människa.

ledsen71

Mon 23 Feb 13:31

#4

Anonym (Terapötgästen) skrev 2026-02-23 13:03:36 följande:

Vi ägnade en termin åt att sitta hos familjerådgivningen. Samtalen gick ut på att exet klagade på mig och jag lovade bättra mig.

Jag var verkligen inte så dålig som hon utmålade mig, men till slut tröttnade jag på att vara soppåse åt henne. När vi skulle sätta ett datum för fortsatta samtal efter julhelgen så sa jag nej. Det kan nöta ner ens självförtroende totalt att sitta och lyssna på någon som knappt har något gott att säga om en.

När jag väl hade kommit över den värsta sorgen så kände jag en fantastisk frihet och glädje vissa stunder. Och ännu mer när en kvinna jag jobbat med inledde ett förhållande med mig. Jag var alltså inte värdelös! Det höll inte så länge, men efter ett par års trist avveckling av (20-årigt) äktenskap så var det en gåva från Gud.

Senare träffade jag min nuvarande (sedan 25 år) som älskar mig och inte alls tycker att jag är en dålig människa.

Detta känner jag igen! Jag sade till min ex. hur var du tillsammans med mig i 30 år när jag är så dålig...mitt självförtroende är i princip obefintligt just nu...jag sade till henne vi hade som alla familjer bra och dåliga tider....

Anonym (Malin)

Mon 23 Feb 19:24

#5

Tyvärr har många kvinnor dålig självkänsla och då snackar de ner sitt ex för att motivera skilsmässan för sin omgivning istället för att erkänna att de själva förändrats och tröttnat. I synnerhet om det är barn inblandat, då är det skämmigt för dessa kvinnor att tänka på sig själva istället för att tiga och lida för att hålla ihop familjen. Då får exet skulden.

Så ta inte det hon säger så hårt, det är ett slags självbevarelsedrift från hennes sida. Har man varit ihop i 30 år har självklart inte varken allt eller hälften varit dåligt. I så fall är hon en idiot som stannat så länge. Så minska ner ert umgänge till ett minimum, ställ inte upp på att hjälpa henne om du mår dåligt av det utan spara det åt barnen. När tiden är mogen finns det andra kvinnor för dig också, var så säker!

Anonym (Betty)

Mon 23 Feb 20:57

#6

ledsen71 skrev 2026-02-23 12:03:58 följande:

Åsikter om detta Hej,

vi är mitt i en separation eftersom min ex sambo, ville göra slut. Ingenting svekfullt har hänt, men hon ville vara ensam och såg sig redan ensam. Dett efter 30 år. Saken är att det gör ont och psykologen sade att "halvseparationer" är ingenting att rekommendera eftersom det slutar för det mesta att någon blir sårad, när en av parterna har många känslor mot den andr personen. I detta fall jag...Vi försöker ha en civiliserat umgänge. Det går ju, eftersom vi sätter våra barn främst. Hursomhelst, hon menar att vi skall efter vi har separerat, dvs. har egen bostad (det närmar sig), umgåss på julafton, nyårsafton, osv. Jag vill inte! Det gör för ont. Sedan läste jag att det som skadar barnen är när föräldrar bråkar och inte kan komma överens med varandra. Speciellt om man pratar illa om varandra. Detta har vi inte gjort, men jag känner att jag mår dåligt av att se henne. Det stressar mig och gör mig till en sämre pappa.Jag lyssnade på psykolog som menade att avstånd behövs för att hela och kunna vara närvarande för sina barn, men samarbeta med varandra. Samarbeta funkar ju hyfsat bra, nu är vi borta från varandra och i mitt fall så är jag lugnare.

Jag får intrycket att hon ville göra slut men behålla det som är mysigt, familjen och bli omhändertagen hemma. Jag håller inte med, slut är slut och vi skall ha "co-parenting" som är en annan sak. Jag känner mig konfunderad och skuldbelagt utav min ex, inte direkt men med saker som "jag är annorlunda än dig därför vill jag att vi skall umgås". Jag slutade gå ut med henne och barnen, utan går ut endast med barnen. Orsaken var att när vi allihopa var ute, eftersom när vi var ute så märkte jag att jag har ingen plats i mitt liv. Det satt en kill som vi gick förbi på väg hem. De tittade på varandra och hon vände sig med hela kroppen. De tittade på varandra med passion som de ville ha sex där på en gång. Hon vände sig med hela kroppen och flörtade rejält, barnen var med, då visste de inte, då sade jag till mig själv, aldrig mer!
jag behöver höra andras åsikter....känner mig vilsen

Va! Ni var ute tillsammans och din ex-sambo såg en kille på en bänk och du såg på deras passionerade blickar att de ville ha sex där och då?

Tyckte tråden tog en annan vändning när jag läste det. Låter jättelångsökt

Anonym (D)

Mon 23 Feb 21:44

#7

ledsen71 skrev 2026-02-23 12:03:58 följande:

Åsikter om detta Hej,

vi är mitt i en separation eftersom min ex sambo, ville göra slut. Ingenting svekfullt har hänt, men hon ville vara ensam och såg sig redan ensam. Dett efter 30 år. Saken är att det gör ont och psykologen sade att "halvseparationer" är ingenting att rekommendera eftersom det slutar för det mesta att någon blir sårad, när en av parterna har många känslor mot den andr personen. I detta fall jag...Vi försöker ha en civiliserat umgänge. Det går ju, eftersom vi sätter våra barn främst. Hursomhelst, hon menar att vi skall efter vi har separerat, dvs. har egen bostad (det närmar sig), umgåss på julafton, nyårsafton, osv. Jag vill inte! Det gör för ont. Sedan läste jag att det som skadar barnen är när föräldrar bråkar och inte kan komma överens med varandra. Speciellt om man pratar illa om varandra. Detta har vi inte gjort, men jag känner att jag mår dåligt av att se henne. Det stressar mig och gör mig till en sämre pappa.Jag lyssnade på psykolog som menade att avstånd behövs för att hela och kunna vara närvarande för sina barn, men samarbeta med varandra. Samarbeta funkar ju hyfsat bra, nu är vi borta från varandra och i mitt fall så är jag lugnare.

Jag får intrycket att hon ville göra slut men behålla det som är mysigt, familjen och bli omhändertagen hemma. Jag håller inte med, slut är slut och vi skall ha "co-parenting" som är en annan sak. Jag känner mig konfunderad och skuldbelagt utav min ex, inte direkt men med saker som "jag är annorlunda än dig därför vill jag att vi skall umgås". Jag slutade gå ut med henne och barnen, utan går ut endast med barnen. Orsaken var att när vi allihopa var ute, eftersom när vi var ute så märkte jag att jag har ingen plats i mitt liv. Det satt en kill som vi gick förbi på väg hem. De tittade på varandra och hon vände sig med hela kroppen. De tittade på varandra med passion som de ville ha sex där på en gång. Hon vände sig med hela kroppen och flörtade rejält, barnen var med, då visste de inte, då sade jag till mig själv, aldrig mer!
jag behöver höra andras åsikter....känner mig vilsen

När man är skilsmässobarn får man ibland fira "julafton" två gånger, en med mamma och en med pappa. Det är ganska mysigt.

Även om själva övergången mellan att mamma och pappa bor i hop, och att de sedan bor var för sig kan vara jobbig för barnen, så går det över. Ser det i skolan på barn vars föräldrar skiljer sig, de lugnar sig och de blir som vanligt när allt är klart och alla är på plats i sina bostäder.

Det som är hemskt är om föräldrarna har stora bråk. Det påverkar barnen på riktigt! Ser man också.

Det är också svårt om föräldrarna är så osams så att de inte båda kan komma på saker i skolan eller på bröllop och liknande. Då är det synd om barnen.

Men om det gör för ont för att du ska vilja göra andra saker tillsammans med din fru så är det verkligen förståeligt. Hon har ett försprång för hon har tänkt på det hör med skilsmässa ett tag nu. Du har hela din bearbetning att göra. En förfärlig känsla, för du har en del av din anknytning kvar.

Man brukar säga att när det händer riktigt hemska saker så brukar det värsta vara gjort efter tre månader, om man tillåter sig att sörja. Sedan kan det visst finnas negativa känslor kvar, men inte alls i den styrkan. De dyker upp ibland, men blir mindre med tiden.

Så ta hand om dig så bra du kan just nu och koncentrera dig på rekationen till barnen under den här övergångsfasen. Undersökningar visar att barn visst kan ta sig igenom en skilsmässa på ett bra sätt efter de första turbulenta känslorna. Och nej, de behöver inte göra en massa tillsammans med båda föräldrarna.

Anonym (xxx)

Mon 23 Feb 23:48

#8

Klart att man kan fortsätta fira storhelgerna ihop, och även resa ihop hela familjen. Det gjorde vi flera år efter skilsmässan. Sådant brukar upphöra naturligt, när den ena eller den andra träffar någon ny. Då brukar den nya bli lite purken, om partnern ska åka iväg på semester med sin gamla familj...

Jag tyckte i alla fall att det gjorde övergången lättare för barnen, att vi kunde fortsätta umgås som vänner. Vi var ju inte osams och det hade inte varit någon otrohet, det vara bara det att vi inte längre var kära i varandra, och speciellt jag ville inte ha sexlivet med min exman längre. Men för den skull var vi ju inte osams.

Anonym (B)

Tue 24 Feb 07:16

#9

Anonym (Betty) skrev 2026-02-23 20:57:41 följande:

Va! Ni var ute tillsammans och din ex-sambo såg en kille på en bänk och du såg på deras passionerade blickar att de ville ha sex där och då?

Tyckte tråden tog en annan vändning när jag läste det. Låter jättelångsökt

Reagerade också på att detta lät mycket underligt. Men oavsett den situationen så är mitt råd till TS att ordna med ett riktigt schema inkluderat uppdelning av alla helger och lov. Då blir det tydligt vad som gäller. Vill ni sen göra avsteg från schemat så fine.

Anonym (Rödluvan)

Tue 24 Feb 07:52

#10

30 år? Borde inte era barn vara vuxna och utflyttade vid det laget?

Anonym (Kalla)

Tue 24 Feb 07:53

#11

Anonym (xxx) skrev 2026-02-23 23:48:40 följande:

Klart att man kan fortsätta fira storhelgerna ihop, och även resa ihop hela familjen. Det gjorde vi flera år efter skilsmässan. Sådant brukar upphöra naturligt, när den ena eller den andra träffar någon ny. Då brukar den nya bli lite purken, om partnern ska åka iväg på semester med sin gamla familj...

Jag tyckte i alla fall att det gjorde övergången lättare för barnen, att vi kunde fortsätta umgås som vänner. Vi var ju inte osams och det hade inte varit någon otrohet, det vara bara det att vi inte längre var kära i varandra, och speciellt jag ville inte ha sexlivet med min exman längre. Men för den skull var vi ju inte osams.

Fast nu vill inte TS göra det så då får hans ex acceptera det.

Anonym (B)

Tue 24 Feb 10:42

#12

Anonym (Rödluvan) skrev 2026-02-24 07:52:18 följande:

30 år? Borde inte era barn vara vuxna och utflyttade vid det laget?

Har barndomsvänner som träffades när dom var 15 och fick barn när dom var 30. Då har man tonåringar när man efter 30 år och är 45.

Åsikter om detta

INNEHÅLL