Tow2Mater skrev 2026-03-05 14:59:53 följande:
Så det verkar vanligt att sätta mål som inte kan nås. Det är ju en stor brist i ledarskap till att börja med. Det första man får lära sig i ledarskapsutbildningar är ju att planera efter de resurser man har till förfogande. Och inte ställa krav utan att ge befogenheterna att kunna uppfylla kraven.
Då måste man omdefiniera målen. I TS situation verkar hon ta på sig de klara brister i ledarskapet som finns på hennes arbetsplats. Chefen ska vara den som prioriterar ens arbetsuppgifter när arbetsuppgifterna blir för många. Om det då betyder att gamla Agda 90 år blir utan dusch eller varm mat måste det ju läggas på chefen direkt, och chefen ta det med den som kan avhjälpa det I form av mer resurser. Om målet 'daglig varm mat till alla' omdefinierad till 'daglig kall mat' kanske det kan förstås av den som ger resurserna, vad de befintliga resurserna praktiskt räcker till. Istället för diffusa vackra mål om personligt omhändertagande och mötande av allas behov, som aldrig nås.
Politikerna sätter övergripande mål och bestämmer resurstilldelning. Ofta har dessa saker inget direkt samband. Det stör inte politikerna, huvudsaken är att det ser snyggt ut utåt, i policydokument och liknande.
Tjänstemannaledarna för verksamheten fortsätter på samma sätt. Formulerar delmål utifrån de övergripande målen, och försöker fördela reurserna på bästa sätt för att uppnå målen, oavsett om det är möjligt eller ej.
Sprider sedan målen till lägre chefer och dessa sedan på olika sätt ner till medarbetarna. 9 av 10 ledare i den offentliga sektorn anser att det inte finns resurser för att nå verksamhetens mål (nyligen genomförd undersökning).
Så ledarskapet ser genom fingrarna på att en del mål faktiskt inte uppnås alls, speciellt de mjukare målen tummas det rejält på. Men även andra mål.
De vettiga "på golvet" cheferna försöker samtidigt skicka informationen om de otillräckliga medlen uppåt i organisationen. Men chefer på högre nivå kan vilja hålla en fin yta gentemot politikerna, för att de själva ska framstå som kompetenta och få sinaa löneförhöjningar. De behöver ju inte besväras så mycket av att personalen mår dåligt och blir sjukskrivana, som de lägre cheferna. Ibland klagar de ändå, men det blir inte bättre för det.
Exempelvis så finns det mycket forskning på att för stora barngrupper i förskolan inte är bra för barnen. Idag har vi stora barngrupper, som nu verkar tom bli större i kommunerna.
Så folket på golvet får ta smällarna och skammen för att målen inte uppnås. Känner samvetsstress. Det är ingen tillfällighet att lärare, vård- och omsorgspersonal är de yrkesgrupper som är mest sjukskrivna.
Före kommunaliseringen av skolan på 90-talet hörde lärarna till en av de friskaste yrkesgrupperna.
