Otrohet

Det ska oerhört mycket till om en gift man med barn ska lämna sin familj. De brukar nästan aldrig göra det, det blir älskarinnan de lämnar om de måste välja. Så du måste veta först om du kan leva utan honom, innan du ställer ett ultimatum och tvingar honom att välja. 

Annars brukar tiden lösa många problem, det kan ju bli så att DU tröttnar på hans velande också, och blir den som gör slut. Det vore ju det bästa. Att förstöra en familj är ingen merit här i livet - om du nu skulle tillhöra den lilla procenten som lyckas med det. 

Det där kan man ju diskutera hur länge som helst. Vi vet ju inte heller hur dom träffades eller vem av dem som tog det första initiativet. Eller om TS visste att mannen var gift när hon blev kär i honom. Eller om mannen är en i raden, eller om han är TS' första och enda och stora kärlek. Det finns många parametrar att ta hänsyn till, innan man mäter upp skulden i andelar till maken respektive älskarinnan. 

Dock brukar den allmänna uppfattningen i sådana här fall vara, att älskarinnan är en "homewrecker". Och det är ingen komplimang.

Det har det väl? När man är förälskad i någon VILL man ligga med vederbörande. Även om man är gift eller han är gift eller båda är gifta. Man VILL det (men lyckas kanske låta bli). Hur eller hur så är detta något helt annat, än när gifta människor MEDVETET söker sexualpartners på Body Contact t.ex.. Det är ju fullkomligt botten. 

Det finns det väl? På min pappas jobb fanns det en kvinna som hette Margit. Hon var snygg och charmig och utåtriktad, och visste precis hur hon skulle manipulera människor (jag träffade henne en gång som barn på min pappas 50-årsdag när han hade bjudit alla på kontoret, och hon visste även precis hur hon skulle prata med ett barn för att man skulle tycka om henne).

Denna Margit förstörde ett stort antal äktenskap på arbetsplatsen, hon verkade se det som en sport att förföra de gifta männen, och min mamma var alltid orolig för att hon skulle försöka med min pappa också - och att han inte skulle stå emot. Ingen vet om hon gjorde det... Men till och med på ålderdomen, när min pappa länge sedan var död, så pratade min mamma med fasa och avsky om denna Margit...

Detta är något helt annat än om man råkar bli kär i en gift man, kanske utan att ens veta att han är gift. Eller om han aldrig pratar om frun, så att det är lätt att glömma att hon finns, eller om han till och med säger att det är dåligt och att han bara avvaktar tills barnen blir stora nog att klara en skilsmässa. 

Det går ju inte. Man kan inte föreställa sig att någon man legat med är ens bror! Vilket konstigt förslag.

Jag är inte TS.

Det som ligger närmast till hands är väl i så fall att se honom som en vän, inte en blodssläkting. Men det är också svårt i min erfarenhet, så länge som hormonerna sprutar. Det måste lugna sig först, så att man tappar lusten för personen, och det brukar ju också lugna sig med tiden. Lite beroende på hur ofta man kan träffas - kan man träffas ofta så går känslorna ned fortare. SEDAN kan man bli vän, om det finns tillräckligt mycket annat som drar när det fysiska inte lockar längre. Typ att han är trevlig och man har gemensamma intressen. 

...fast i ett sådant här fall med otrohet, så blir det också konstigt. Som vän skulle hon väl någon gång bli presenterad för hans fru, och då måste både hon och mannen ha pokeransikte. Har de det? En annan sak som lätt händer i min erfarenhet när man har varit intim med någon (även om man inte är det längre), är att man uppför sig för intimt fortfarande, med kroppskontakt och vad man säger till varandra. De vanliga hämningarna finns ju inte.

Därför är det jobbigt om ens man envisas med att umgås med ett ex också, även om hon var ett ex när man träffades och man inte är orolig SÅ. Men det märks liksom på deras kommunikation och blickar och sätt att ta på varandra, att de har varit ett par. Det finns ingen blyghet mellan dem, ingen konventionell hövlighet.