Otrohet

Tack alla ni som svarat. Jag har bestämt datum så många gånger och satt ultimatum. Vi blir osams. Han menar på att han är påväg. Att han är gift på papper men inte mer. Men jag vill ha mer än det här. Jag vill somna tillsammans. Inte leva dolt. Vi är båda förbi skaffa barn och hans barn är vuxna och mina på god väg. Jag tycker han borde låta mig gå men försöker jag avsluta blir han arg på mig (upplever jag) och då är jag där och försöker lappa och laga. Det är som ett gift. Har försökt dejta. Han blev rasande när han fick reda på det. Han har gått till kuratorn på vårdcentralen för att få hjälp med sig själv och hans issues som gör att han inte lämnar men känns inte som det hjälper. Han har en tid nästa vecka. Just nu pratar vi inte om det jobbiga alls för han pallar inte och det är så inte jag. 

Tack för alla som svarar. Jag visste att han var gift men föll ändå. I början vänskapligt och v blev vänner som skoja friskt mellan varandra. Med alkohol gick vi över gränsen o sen var jag fast - störtkär. Trodde han skulle lämna. Det har varit den ena anledningen efter den andre o beslutet har skjutits fram. I början av 2025 sa han att till maj skulle han ha flyttat ut. Nu närmar vi oss maj 2026 så jag tänker väl att det är min magiska gräns. Men jag måste liksom hålla fast den här gången. Jag har ställt ultimatum så många gånger. Sen klarar jag inte min gräns. 

Han säger att de haft det bra innan mig. Men att de glidit över till vänskap innan jag kom in i bilden. Senaste året har de väl mest varit osams o stel stämning då han dragit sig undan och inte längre gör alla de vardagliga saker tillsammans med frun. De lever varsitt separat liv skulle jag säga. Han med mig hon med sina fritidsintressen. Sen slår det mig ändå att de såklart har massor med mer liv än han får mig att tro. Jag finns i hans liv 8-17 ibland massor på kvällar o helger men ibland totalt radiotystnad. Då för han mår dåligt. Han säger att han sagt till sin fru i över ett år att han vill skilja sig. Men han klarar inte av att gå. Jag har blivit så frustrerad o så arg så många gånger hur han kan såra mig genom att vara kvar. Nu börjar jag mer o mer inse att jag måste bestämma mig vad som är okej för mig. Men jag är livrädd att lämna på målsnöret. För det är så det kommer låta från honom. Han är påväg. Hans hjärta tillhör mig (säger han) men samtidigt jag vill ha mer. Jag vill ha någon att planera livet med. Även fast det innebär barn (den tiden är förbi) så vill jag ha någon som är en del av min familj och jag av hans. Där man finns för varandra. Där man får ringa även kl 21 en vardag. Där man firar julafton tillsammans. Där man hänger i soffan en söndagsmorgon. Vardag helt enkelt. 

Tack jag vet att det är exakt så här jag måste agera. Men jag klarar det liksom inte. Jag vill typ att någon låser in mig och tar min mobil en vecka så värsta abstinensen går över 

Vad hände? var hon otrogen med din kille o sen berättade för dig för hon orkade inte mer?

Du menar att vi ska fortsätta ha en relation men som vänner. Det har vi försökt. Vi faller tillbaka.