Otrohet

Tystnaden talar för sig självt. Jag trodde att du på allvar försökte att hitta en man att dela livet med men inte kunde hitta någon, jag trodde att du skämdes som åtrådde en man som tillhörde en annan kvinna, och eftersom du träffade denne man så ofta trodde jag att du tvingades träffa honom i jobbet eller föreningslivet ofrivilligt. Är det då tvärtom? Men kära nån! Att med berått mod sticka in en kil mellan man och hustru och försöka tillskansa sig något som inte alls tillhör dig är ju så fruktansvärt fel. Är det verkligen så att du är helt utan moralisk kompass? Du skrev i trådstarten att du visste om att ni uppförde er som svin, men anledningen till att du gjorde det var inte att du själv skämdes, det var mer för att dela med dig av det kollektiva ansvaret med mannen. Men du måste ju själv ansvara för dina egna handlingar. Om det är så att du inte behöver träffa denna man dagligen i ditt arbete eller föreningsliv så är det ju hur enkelt som helst. Det är ju för f.n bara att avbryta relationen nu med en gång. Det är ju hur lätt som helst. Det är bara att bryta. Nu. Och en sak skall jag säga dig och det är att även om du lyckas erövra denne man så kommer det aldrig någonsin att bli ett lyckligt förhållande. Det är ett förhållande som bygger på svek och brustna löften. Den mannen har en gång i livet lovat en kvinna att han skall älska henne i nöd och i lust till dess döden skiljer dem åt, men det blir Du och inte döden som skiljer dem åt. Jag kan referera till två fall av med mig nära relationer, och jag skäms för att jag inte ingrep och förhindrade dem, men i båda relationerna skämdes männen för deras gärningar så mycket att de fick sömnproblem och psykiska problem, vilket ledde till deltidssjukskrivningar i båda fallen. Och de problemen kommer efter skilsmässan. Inte under tiden de var otrogna. Så, ja i båda fallen fick kvinnorna var sin invalid till man som straff för det de hade gjort. Men, vem vet, det kanske går bra för er. Tycker du att det är värt risken?