Otrohet

Tack för alla som svarar. Jag visste att han var gift men föll ändå. I början vänskapligt och v blev vänner som skoja friskt mellan varandra. Med alkohol gick vi över gränsen o sen var jag fast - störtkär. Trodde han skulle lämna. Det har varit den ena anledningen efter den andre o beslutet har skjutits fram. I början av 2025 sa han att till maj skulle han ha flyttat ut. Nu närmar vi oss maj 2026 så jag tänker väl att det är min magiska gräns. Men jag måste liksom hålla fast den här gången. Jag har ställt ultimatum så många gånger. Sen klarar jag inte min gräns. 

Börjar landa där mer o mer. Men så rädd för att klippa precis när han ska lämna. Som att falla på målsnöret typ. Nu helg och då hörs vi knappt. Fler helger i rad där han inte ringt mig. Han orkar inte. Mår dåligt. Men det är som hela jag skriker efter kontakt. Jag fattar att det bara är att ta sig igenom hjärtesorgen men otroligt svårt att fatta ett beslut som gör så ont nu Men för att bli bättre sen 

Jag vet att det bara är att lämna. Men ändå är det inte så bara. Ändå slits jag itu. Ändå messar jag, svarar eller ringer själv. Fast det bara är att lämna. Att kärlek kan vara ett sådant beroende det visst jag inte. Det önskar jag ingen.