Lämnad efter 10år

Jo vi provar att ha så gott samarbete de går men de är ändå svårt när man fortfarande älskar henne och inte vill att hon ska flytta. Jag fick ingen annan anledning till attraktions bristen förutom att hon sa att hon trodde det var nåt fel på henne själv. Hon gick till en kurator tidigare i veckan för att prata om hennes mående för hon mår skit men fick inte ut så mycket av de enligt henne och nu blev hon uppskriven på en väntelista för att bli uppringd för att boka in ett nytt möte men den var 1,5månad lång. Hon har många symtom för utmattning så jag tror de är därför hon mår dåligt men jag kan ju inte vara säker. Jag har väldigt bra kollegor att prata med så jobbet känns faktiskt ganska skönt att fara till. Jo de är tur jag har barnen men tanken att inte få vara med dom varje dag är tung att bära. Svårt är de också att försöka tänka på annat än allt roligt vi haft och skulle ha. I april hade vi bokat hotellboende och en föreställning som vi skulle fara till med barnen. 

Kan tillägga att hon gjorde då inte heller så att självförtroendet ligger på topp så det måste jobbas upp. Hon sa rätt till mig att 8 gånger av 10 vi hade sex så ställde hon bara upp för min skull och då hade vi sex cirka 12-13 gånger per år. Hon har också börjat vara väldigt irriterad på mig för att hon tycker att jag pratar med henne som att hon vore en främling. Förklarade att det är svårt att prata glatt när jag inte vill att hon ska flytta. Hon ville också lämna hunden här tills sommaren då hon inte har nån hundgård dit hon flyttar men där sa jag faktiskt nej. Värst av allt är att hon kommer flytta cirka 500m bort så vi blir grannar. 

Börjar mer och mer att inse att det här är nog för det bästa. Ibland vill man inte riktigt se verkligheten men ju mer jag tänker på det så är det nog en annan med i bilden. Hon erkände att hon börjat få lite känslor för en kollega för några månader sedan och jag vet att han hade de för henne också. Han har precis skiljt sig från sin fru så egentligen ligger ju alla bevisen framme men jag ville blunda för dom. Man vill ju tro de bästa om en person man levt med i tio år och att dom bryr sig om en. 

Till råga på allt så blev hon sur och besviken på mig för att hon ringde mig igår och frågade om jag kunde höra med MINA föräldrar om dom hade några flyttkartonger och sopsäckar för att packa ner sina saker i. Jag förklarade för henne att de inte kändes rätt att göra sånt när de känns tungt för mig att hon ska flytta. De tyckte hon var sjukt eftersom vi har haft 10år tillsammans och om de vore ombytta roller skulle hon hjälpa mig att flytta. 

Tack för stödet.

Du har helt rätt i att om man känner för att lämna så ska man göra som man känner men tycker att jag kunnat få nån förvarning eller nånting.

Trodde som sagt att allting var bra då vi i augusti reste till Italien och ställde oss i kö på en hundvalp i oktober som vi hämtade i januari fastän att hon hade berättat om känslorna för kollegan i december. Skulle ha sagt nej redan där men ibland är man dum.

Vi har även renoverat mycket dom senaste månader så man tänker ju att hon planerat för framtiden med oss. 

Känns som hon inte förstår att bara för att hon tappat känslorna för mig och ser mig som en kompis så ser inte jag henne som de och att hon sårar mig. 

När hon berättade för mig om kollegan sa jag till henne att om känslorna skulle växa så kunde hon ju iallafall visa mig den respekten att vänta tills hon flytta ut innan dom gör nåt. Nu under helgen har hon hunnit rensa ut allting ur huset så misstanken om honom blev ju inte mindre. Och värst av allt är som sagt att hon flyttat på sånt avstånd att jag kan se henne.

Ingen är ett änglabarn men det är så svårt att förstå varför hon behandlar mig såhär för jag är vad man skulle kunna en första klassens toffel. Och de värsta av allt är att istället för att bli arg så försvarar jag henne...

Vet innerst inne att det mest troligt är för det bästa att det blev såhär men jag kommer att sakna henne och allt vi gjort. 

Funderar på att söka stöd men just nu håller jag mig iallafall över vattenytan.

Jadu jag tror dig men vet att det mest troligt inte är nåt för mig. Ja jag vet inte men fult att säga men hon börjar bli allt mer lik sin mamma som inte har nåt filter alls. 

Historien fortsätter och tänkte höra hur folk ställer sig till  kommunikationen gällande barn. Äldsta sonen blev sjuk så jag höll barnen hemma från förskolan och meddelade henne detta då jag tänkte att sånt skulle jag vilja veta. Sen när dom var hos henne så får jag ett meddelande från förskolan där dom frågar om barnen är lediga. Säger till förskolan att dom är hos sin mamma och får sen reda på att yngsta sonen var sjuk genom förskolan fastän jag meddelade henne när äldsta sonen var sjuk. Senare så får jag ett sms från kommunen som skickas ut till alla föräldrar att jag fått ett meddelande genom deras sida där man måste logga in för att läsa och där står det att dom kallar till föräldramöte. Jag åker på föräldramötet och noterar att hon inte är där. Nästa gång vi pratar så berättar jag att jag varit på föräldramötet och vad det handlade om för att jag tänkte informationen kunde vara bra för henne också. Då blir hon sur på mig för att jag inte sagt till henne om föräldramötet och då frågar jag om inte hon fått smset från kommunen och de hade hon men hon förklarade att hon inte brukar logga in och läsa sånt. Känns som jag inte har nån skyldighet att meddela henne sånt när hon kan logga in själv och hålla koll. 

De verkar ju som att jag inte är ensam då iallafall med att tycka att hon måste hålla reda på möten och sånt själv för vi har ju trots allt samma förutsättningar gällande att få information från kommunen. Ja för mig känns det självklart att man meddelar om barnen är sjuk och det är ju som du säger att hon har ju ingen plikt att säga sånt till mig men hon vet hur mycket jag bryr mig om hur barnen mår så jag tycker det är lite själviskt av henne att inte kunna höra av sig eller iallafall skicka ett sms. Jag provar att inte låta det gå ut över mig men det är frustrerande att det är hon som lämnat mig och det är jag som blir behandlad dåligt.

Det konstiga är att tidigare har hon faktiskt haft rätt bra koll på det mesta men för nåt år sedan har det blivit mer och mer jag som gjort det mesta och nu när hon lämnade mig så känns det som att hon kastade över ALLT ansvar på mig. Tidigare har jag provat att vara så hjälpsam som möjligt i vårat förhållande men självklart så har jag mina för och nackdelar jag också så ni inte tror att jag målar upp mig själv som perfekt men nu efter hon lämnat mig känner jag att måste släppa efter så jag inte bränner ut mig själv. 

Ja men som sagt de konstiga är att förut var hon väldigt duktig på att hålla koll och det satt aldrig fast i nåt utan hon kavlade upp ärmarna och högg tag i de som behövdes göras men efter att andra barnet började förskolan och hon började jobba igen så har allt dalat. Tror hon är kraftigt utmattad eller så kan det ju också vara så att förhållandet och familjelivet tagit på krafterna samt om hon funderat på separationen länge som gjort att hon varit orkeslös. Tidigare så har jag provat att hjälpa till och tagit mer ansvar än henne men de känns som att hon inte förstår att när hon bestämde sig för att separera så var ju tvungen att påbörja mitt eget liv och bygga upp mig själv utan att hålla reda på hennes.

Ja innerst inne vet man ju att allt kommer att lätta tillslut men de är förbaskat jobbigt innan de händer. Men som du säger så har ju hon kommit längre i processen än jag och de är därför jag har svårt att respektera att hon behandlar mig som hon gör för hon borde ju förstå att min grund har rasat under mig och att jag måste få tid att bearbeta allt, inte klaga på mig över saker hon själv kan hålla reda på eller att jag inte hjälper till med hennes flytt. 

Jo jag provar ta hand om mig så gott de går. Har passat på att försöka göra hemmet till mitt eget genom att måla och göra om lite nu medans barnen varit hos henne men imorgon kommer dom äntligen hem. Känns helt sjukt att ha varit ifrån barnen såhär länge så ska bli underbart att få hem dom igen. 

Sen så är jag evigt tacksam för en sak mitt i allt elände och de är att jag har väldigt bra föräldrar som ställer upp och hjälper till i ur och skur. Det hade varit bra mycket tyngre om jag inte hade haft deras stöd. 

Sen en annan sak som också känns väldigt bra är att min föredetta svärfar ringer och kollar hur jag mår och de känns roligt att han bryr sig för då vet man att man betytt nåt och gjort ett gott intryck.

Har faktiskt börjat hålla på med inredning och de är faktiskt väldigt kul när man får bestämma själv hur man vill ha det så jag har rätt fullt upp de så de känns roligt. Ska gå in och kolla på den, tack.

Alkoholkonsumtionen är de lugnt med för jag är så gott som helnyktertist sedan 10år tillbaka då de blev lite för mycket festande för min smak när jag var yngre.

Men idag blev de jobbigare igen då jag fick reda på att hon skickar snaps till min familj på barnen. Förstår att man kanske kan göra sånt fastän man separerat men det är ändå tungt. Har sagt till min familj nu att inte säga nåt till mig för det är jobbigt att höra om barnen när jag inte kan vara med dom just nu.