Fosterbarn?

Nej, jag är inte fosterbarn, men däremot så har jag en stark känsla och längtan efter att bli familjehem. Nu har jag en liten tjej på 3 månader (+ en tjej på 5,5 år) så jag vill vänta till den lilla blir lite större, men sedan så....

Pappan i familjen är inte riktigt lika övertygad, men han är inte helt emot om jag säger så. Jag bara känner att det är det som jag skall göra. Har väl nästan alltid känt så, men jag kan inte förklara varför.

Ni får gärna ge mig lite fakta och information om det är något speciellt som vi skall tänka på.

Kram

Vi är på g (förhoppningsvis) att bli familjehem!
Det känns verkligen som "rätt" grej att göra. Det kommer alltid att finnas barn och ungdomar som behöver växa upp i en annan familj än sin riktiga. Och då är det skönt att kunna göra en insatts.

Jag tror det är jättejobbigt att vara familjehem(fosterhems föräldrar) Inga familjehemsbarn mår bra. De (vi ) kommer från olika hemskheter annars hamnar man inte i familjehem. Jag flyttades på 70-talet då synen på fosterbarn var helt annurlunda. Nu ska man ha en jämn och bra relation med sina biologiska föräldrar. Barnen mår förmodligen bättre i längden men som familjehemsföräldrar är det nog jobbit. Jag tror man måste vara väldigt stark och stå på joden med benen för att orka. Min mamma (foster mamma) är helt otrolig. Jag tycker hon är fantasktisk hon har 2 biologiska barn och 7 fosterbarn i olika "kullar".

Ja, här är ett till fosterbarn! Tyvärr med dåliga erfarenheter av familjehem......

Det är nog ovanligt med helt fungerande familjehem eller så hörs det mer om de som inte fungerar. det är så tråkigt hela barndomen är förstöd jag tycker verkligen synd om dig hoppas du mår bättre nu.

Hej,
Jag är eller var fosterbarn det beror på hur man ser på det hela. Bodde i fosterfamilj/familjehem i ca. 10 år. Har både positiva och negativa upplevelser av det. Tror som ovanstående säger att det krävs otroligt mkt av familjehemmen/föräldrarna, det är mer krävande att ha ett fosterbarn än ett "vanligt"barn tyvärr.. Pratar gärna med fler fosterhemsplacerade.. tycker det är mkt intressant med vad man ahr för erfarenheter osv.

Vad har du för förhållade till dina fosterföräldrar och biologíska?

Jag har tröttnat på mina biologiska föräldrar efter som de aldrig svarar i telefon (de har inte mitt nr vill ha koll så de inte ringer fulla och pratar med mina barn) de är fulla jämt. och om vi träffas pratar de annurlunda med mig jämfört med mina biologiska syskon som om jag var för "fin" Som tur är är mina fosterföräldrar bra annars skulle jag inte höra hemma någonstans. Dessutom har jag svärföräldrar som inte har fördomar och ser mig som tjej och inte fosterbarn.

Jag är inte fosterbarn,däremot adoptivbarn, vet därtemot en del i min omgivning som bor/bott familjehem.Jag har har hört både för -och nackdelar ,därför väljer jag att vara anonym, med risk för att bekanta läser mitt inlägg.
Den ena familjen som jag känner till var inte särkilt snälla (milt utrryckt) mot sina fosterbarn. Bl.a när (foster)-mamman skulle ut och handla och inte var hemma när barnen kom hem från skolan lämnade hon igen nyckel till dem så att de inte kunde gå in, vid flera tillfällen ösregnade det och de fick stå ute i regnet å frysa.
En annan familj som jag känner till var däremot tvärtom mot sina fosterbarn (som man skall vara) , de håller tät kontakt med alla "sina barn", och för dem är det bara fosterföräldrarna som gäller eftersom bio-föräldrarna inte verkar vilja ha kontakt, (några av barnen.)
Alla fosterbarnen räknar fosterföräldrarna som sina"riktiga" föräldrar, och det är ju ett gott betyg.

Vill gärna starta familjehem när jag bli äldre och mina egna,kommande barn är äldre.

Vi har haft fosterbarn och än idag bor han vid oss och nu är han 30 år utan oss hade han aldrig funkat idag

jag var fosterbarn tills jag fyllde 19 år då jag och min lillebror från samma familj valde att adopteras av vårt fosterhem

kram J

Hej, jag har varit fosterbarn från de jag var fem till 18 då jag flytta hemmifrån, Jag har mycket nackdelar fån de hemmen jag har varit på, men ochså endel fördelar, Eftersom jag igenterligen inte kännertill hur det är att ha en "riktig familj" förrän nu då jag har min egen, Så bestämde jag mig tidigt att bara för att jag har varit fosterbarn så ska ingen se ner på mig, Jag hoppas på att få bli enn passande familj till barn som kan behöva min stöttnig o förståelse, dessutom få dem att känna den dom pratar med okså har erfarenheter om att vara placerad. Mina biologiska föräldrar bor utomlands idag, men visst var jag otroligt besviken på dom under uppväxten o är fortfarande, men jag har gjort de många inte har trott att jag skulle klara, bla gå färdigt skolan, ha jobb, och har en underbar familj. Visst de är tufft att vara fosterförälder, men när man tar på sig det ansvaret så måste man ta det. Man må+ste vara jättestark i sig själv

Jag har alltid som barn sett mig som vilket barn som helst men omgivningen ser annurlunda på fosterbarn. När jag gick i gymnasiet berättade jag inget för kompisarna i min klass. Sen i tredje terminen fick vi grupparbete och arbeta med olika ämnen jag tänkte först arbeta om fosterbarn efter som jag var så insatt men valde att se vad klasskamraterna hade att säja och ur vilken synvikel de berättade det.
Efter deras redovisning om fosterbarn talade jag om att jag var foster barn. Då kläckte en kompis ur sig - vaa är du ett SÅNT barn? ( som jag heltplödsligt fick downs syndrom och en svår cp skada på en gång och hon inte hade märkt det. Det kändes inte kul.

Man har som fosterbarn en stämpel på sig att vara problem barn, men det är där kunskapen tryter för många, det är ju inte barna som har problem utan föräldrarna i många fall, det är barnen som får må dåligt för deras misstag. Barnen mår ju dåligt oftas för att deras föräldrar inte kan ta sitt ansvar,

Någon som vet var man tar reda på mer om att starta familjehem?

Man ringer till sin kommun och talar med någon som jobbar med familjehem. Det finns också massor att läsa på nätet.
Bra att veta är att det är ganska litet behov av familjehem till små barn, det är främst tonåringar som behöver nya familjer.

Jag har bott i fosterhem från det jag var nio. Och min bror med, han var sex. Och det var det bästa som har hänt mig. Jag vet inte alls hur jag hade blivit annars. Och jag kände mina fosterföräldrar och det var skönt. Men dom var vårat sista hopp. För socialen ringde runt och hörde om någon kunnde ta oss. Och dom var dom sista som fanns. Annars hade det blivit barnpsyk. Kram

Jag e oxå fosterbarn..eller nja..jag hade en väldigt jobbig uppväxt o gjorde i tonåren revolt,hamnade på ett hem för ungdomar,bodde där i nästan två år o kom sen till en familj som jag har kontakt med än idag..kan tillägga att mina föärldrar inte gjort nått ont utan det e en helt annan historia om varför det blev som det blev...
Hade det inte varit för hemmet o familjen så hade jag inte varit den jag är idag...

Hej!
Jag har oxå vuxit upp i en fosterfamilj pga att min mamma är alkoholist. Bodde på samma ställe från att jag var fyra tills jag var 19 då jag flyttade hemmifrån. Har bara possitiva minnen från min uppväxt. I familjen fanns 5 andra biologiska barn men jag kännde mig aldrig annorlunda eller utanför. Har ofta tänkt på att jag hade en väldig tur eftersom man har hört om så många som flyttar runt till många olika hem. Har så gott som ingen kontakt med min biologiska mamma (men jag vet vart hon bor) men har super bra kontakt med mina "föräldrar". Önksar att fler fått ha det som jag.
/ Angelica

jag har bott både på "ungdoms-akut-hem" och i fosterhem. bodde bara i fosterhem 1 år, på soc. kalla dom det "privat fosterhems placerad" (bodde hos min moster) fick sen egen lägenhet som 16 åring..
jag har inga dåliga efrfarenheter av fosterhemmet med från det andra skitstället.. :-/