dagen då du blev en ängel
Okej då, här kommer dagen då du lämnade oss och gjorde din gamelfarmor och våra katter sällskap i himlen, din dödsdag. Den dag då allt ljus slocknade och meningen med att fortsätta andas försvann. Fast nu har det gått 2 år sen den dagen, 2 ÅR en tid som för mig aldrig kommer att kunna förstås helt och hållet, att tiden skiter fullständigt i mina protester och mina krumbukter att få den att stanna, tiden skenar som en vildhäst som flyr sina jägare och järgaren är jag. Tiden är omöjlig att stanna, men du finns för alltid i mig, älskade barn, min förstfödda, mitt allt.
Att du inte varit med mig på 2år gör mig totalt förvirrad, det var ju igår jag höll dig och du..., men nej det var 2 år sen, det var 2 år sen. Det spelar ingen roll hur mycket jag upprepar att det är 2 år sen, det går inte in i mig, jag vill inte förstå, det kan bara inte stämma, men vet så väl att det är så, blir arg och förtvivlad över faktumet som spärrar min väg.
Hur ska det här gå till, hur ska jag kunna komma vidare utan dig vid min sida? Hur ska jag hitta viljan orken , drivet, lusten, glädjen, ja allt som gör att jag kan orka ta några andetag till. Ja jag har din lillasyster och din pappa, men jag har inte dig älskade barn du fattas mig.
När jag ser din lillasyster så ser jag en liten kopia av dig, men en mycket frisk sådan och ibland hjälper det mig att orka en dag till, men då den här dagen närmar sig så räcker det inte med att vi fått privilegiet att dela våra liv med denna lilla underbara varelse, för du borde fått vara här och dela det med oss, och du är inte här och du kanske kan dela det på sätt och vis i från himlen, men inte fysiskt här på jorden där jag vill att du ska vara, här med mig med oss dina mamma och pappa och lillasyster.
Okej vännen, mamma ska inte ge upp, jag har lovat dig att aldrig ge upp och jag ska hålla det vännen, men det är så himla tomt utan dig och dina små händer som kramade mina och din lilla mun som det kom dom klokaste ord ur, ord som du delade med dig av till mig och alla andra som ville lyssna, kloka mycket kloka saker sa du vännen, som den gången du frågade mig - om Gud tog en fast man bett honom att inte göra det?
Vilken fråga, 5 år och vi tog frågan med oss till en präst, prästen blev helt perplex av din mycket komplicerade fråga och kom alldeles av sig och kunde kanske inte ge dig ett svar du behövt, men som försökte i alla fall. Hur ska man kunna svara på en sådan fråga, om gud tar en fast man bett honom att låta bli. Gud om man nu väljer att tro på honom tog dig i från mig, så jag antar att svaret är , ja det gör han. Du trodde på gud hur kom det sig, när både din mamma och pappa inte tror, kanske för att du var så mycket klokare än vi, antagligen. Men jag kan fortfarande inte tro på just gud, men jag tror på dig min kloka dotter, jag tror på dig och det är inte illa det. Du kommer för alltid vara med mig i kropp tanke och själ, för alltid i evighet, älskade barn älskade dotter älskade Olivia.
