• svarten

    dagen då du blev en ängel

    Okej då, här kommer dagen då du lämnade oss och gjorde din gamelfarmor och våra katter sällskap i himlen, din dödsdag. Den dag då allt ljus slocknade och meningen med att fortsätta andas försvann. Fast nu har det gått 2 år sen den dagen, 2 ÅR en tid som för mig aldrig kommer att kunna förstås helt och hållet, att tiden skiter fullständigt i mina protester och mina krumbukter att få den att stanna, tiden skenar som en vildhäst som flyr sina jägare och järgaren är jag. Tiden är omöjlig att stanna, men du finns för alltid i mig, älskade barn, min förstfödda, mitt allt.
    Att du inte varit med mig på 2år gör mig totalt förvirrad, det var ju igår jag höll dig och du..., men nej det var 2 år sen, det var 2 år sen. Det spelar ingen roll hur mycket jag upprepar att det är 2 år sen, det går inte in i mig, jag vill inte förstå, det kan bara inte stämma, men vet så väl att det är så, blir arg och förtvivlad över faktumet som spärrar min väg.
    Hur ska det här gå till, hur ska jag kunna komma vidare utan dig vid min sida? Hur ska jag hitta viljan orken , drivet, lusten, glädjen, ja allt som gör att jag kan orka ta några andetag till. Ja jag har din lillasyster och din pappa, men jag har inte dig älskade barn du fattas mig.
    När jag ser din lillasyster så ser jag en liten kopia av dig, men en mycket frisk sådan och ibland hjälper det mig att orka en dag till, men då den här dagen närmar sig så räcker det inte med att vi fått privilegiet att dela våra liv med denna lilla underbara varelse, för du borde fått vara här och dela det med oss, och du är inte här och du kanske kan dela det på sätt och vis i från himlen, men inte fysiskt här på jorden där jag vill att du ska vara, här med mig med oss dina mamma och pappa och lillasyster.
    Okej vännen, mamma ska inte ge upp, jag har lovat dig att aldrig ge upp och jag ska hålla det vännen, men det är så himla tomt utan dig och dina små händer som kramade mina och din lilla mun som det kom dom klokaste ord ur, ord som du delade med dig av till mig och alla andra som ville lyssna, kloka mycket kloka saker sa du vännen, som den gången du frågade mig - om Gud tog en fast man bett honom att inte göra det?

    Vilken fråga, 5 år och vi tog frågan med oss till en präst, prästen blev helt perplex av din mycket komplicerade fråga och kom alldeles av sig och kunde kanske inte ge dig ett svar du behövt, men som försökte i alla fall. Hur ska man kunna svara på en sådan fråga, om gud tar en fast man bett honom att låta bli. Gud om man nu väljer att tro på honom tog dig i från mig, så jag antar att svaret är , ja det gör han. Du trodde på gud hur kom det sig, när både din mamma och pappa inte tror, kanske för att du var så mycket klokare än vi, antagligen. Men jag kan fortfarande inte tro på just gud, men jag tror på dig min kloka dotter, jag tror på dig och det är inte illa det. Du kommer för alltid vara med mig i kropp tanke och själ, för alltid i evighet, älskade barn älskade dotter älskade Olivia.

  • Svar på tråden dagen då du blev en ängel
  • puhbear

    Kramar!!
    Tiden läker inga sår, den gör bara livet enklare att stå ut med....

  • Zoieli

    Skickar många varma styrkekramar till dig.

    Våra barn är kärleken och glädjen. Det är saknaden och tomheten som är sorgen.

    /Elisabeth med *Vendela* och Vilda

  • lill anna

    kramar om....

    kram anna me ängeln nathalie

  • sisådär

    Vilka kloka ord från din eftertänksamma fina dotter. Någonstans inom dig finns hon alltid tror jag. Men vilken Gud har så grymma planer för en förälder och ett barn? Det är inte möjligt. Finns Gud har denne nog inget att göra med att separera mammor från sina barn. Isåfall är Gud ibland maktlös. Det är inte säkert att Gud finns. Men kärleken finns och den till din dotter försvinner aldrig!

  • svarten

    Tack alla för att ni tar er tid och skriver här. Tack för alla värmande kramar och kloka ord ni delar med er av. Tack snälla ni.
    Kramar i massor till er alla.

  • Ängla88

    Hej,
    såg inte detta inlägg när jag svarade på det förra...

    Jag bara blir så jä-la ledsen när jag läser dina så sanna ord.
    Det var en mycket smart och tuff tjej du hade.
    Olivia hade nog mer insikt än både du och jag...

    Men jag kan inte hjälpa att bli ledsen iaf... Det kan inte vara meningen att man ska behöva vara så här ledsen och sakna någon så mycket!!! Det är f-n inte rättvist...
    Inte att jag vill att nån annan ska må så här utan jag vill att vi kunde fått må lika bra som många andra.

    Olivia tittar nog stolt ner på sin mamma och ser att hon har tagit sig lite vidare, lite framåt i livet. Sedan tar hon nog Kajsa i handen och vandrar till en underbar äng med stor lekplats!! Jag tänker ofta på dem som den storasyster resp. lillasyster de aldrig fick lära känna här på jorden!!

    Många kramar från mig!!

  • Remsan

    Tack vännen för att du delar med dig av dina tankar. Du skriver så vackert.
    Det är så vansinnigt svårt att förstå, så fullständigt ogripbart att tiden fortsätter att gå. Innan trodde jag inte att jag skulle orka andas, orka leva, orka finnas till om jag förlorade mitt barn. Och här är jag nu, mitt i ett kaotiskt slagfält. Jag andas. Jag lever. Jag finns till. Och tiden, den fortsätter att gå. Hur är det möjligt?

    Jag tror att din dotter har fått sitt svar nu... Om Gud tar en fast man bett honom att inte göra det för jag tror inte att det är Gud som bestämmer det. I min tro så gjorde vi ett val innan vi kom ner på jorden. I min tro så har vi valt hur och när vi ska dö och det finns så mycket bevis för det. Jag läser just nu en bok som heter "För levande och döda" av Gösta Karf. Han förlorade sin femåriga lilla son i en bilbrand. Han berättar att hans son alltid haft tankar och frågor kring döden som skrämt både mamma och pappa. Hans son talade alltid som om han visste att han var den som skulle dö först. "Mamma, Pappa, när ni kommer till himlen kommer ni att känna igen mig då?" Och kvällen innan han dog, så hade han plötsligt sagt att "Jag vill inte dö ännu."
    Författaren skriver inte vad de svarade. Men jag kan bara tänka mig. Jag skulle själv ha sagt någonting i stil med "Men självklart ska du inte dö nu. Du ska ju leva länge länge tills du blir pappa och farfar. Det är klart du inte ska dö nu." Men den där lilla pojken visste att han skulle dö. Och han kan bara veta det för att det är bestämt på förhand.

    Har du läst "Omsluten av ljuset"? Hon som skrivit boken (har tillfälligt glömt bort namnet) beskriver sin nära-döden- upplevelse och all kunskap om livet som hon fick tillgång till genom den. Hon berättar naturligtvis genom sina egna mänskliga filter och eftersom hon haft en kristen uppväxt så är mycket tolkat genom hennes kristna värderingar, men om man bortser från den religösa aspekten så finns det oändligt mycket tröst att hämta i den boken. Hon berättar bland annat hur hon får möta en mängd själar som väntar på att få beträda jorden och hon får just se det att dessa själar gjort upp en plan för sina liv. Och att varje plan har ett alldeles speciellt syfte, ett alldeles speciellt ändamål oavsett den livslängd de valt åt sig själva. Oavsett om de valt att dö innan de föd, leva i två dagar, tio eller hundra år. Själarna känner en stor vördnad inför sina kommande liv och uppgifter och de tar sina uppgifter på stort allvar. Vi är alla här av en anledning och vi har alla en uppgift. I mötet med andra människor så ger vi varandra en ny dimension och upplevelse av livet.

    Sett ur det perspektivet. Vad tror du att din dotter var här för att lära dig?

    Varma kärleksfulla kramar

    Sanna

  • sisådär

    På min dotters "själaringningsgudstjänst" berättade prästen en sann historia från församlingen. En pojke som var 7 år. Denna hösten hade han börjat skolan. Jullovet kom och han sa till sin mamma: Jag kommer inte att gå tillbaka till skolan efter lovet. Det gör ingenting. Jag kan allt jag behöver redan..." Mamma tänkte inte mer på det men ett par dagar senare insjuknade sonen och dog i en snabb form av leukemi. Han kom aldrig tillbaka till skolan och hans lärdomar från jordelivet var klara. Som han sa...
    Jag greps av historien och glömmer den aldrig. Även barn kan känna sig "klara".

  • Anna81

    gud tårarna bara rinner när jag läser vad ni skriver. kramar om er alla som förlorat ert barn.

  • svarten

    Jag vill bara säga att jag blir alldeles rörd av era inlägg här, Tack för att ni finns.
    Kramar i massor.

Svar på tråden dagen då du blev en ängel