Jag har skrivit förut, och gör det nu igen då Tilles öde har berört mig som inget har gjort tidigare. Det finns inget som oroar mig mer än att förlora mina barn. Det måste vara fruktansvärt, i alla fall i början innan man kan acceptera det (jag avundas eran styrka) att ens barn ska gå bort i en obotlig sjukdom. Ge Tille, storebror och er själva en rejäl styrkekram från mig!
JA! Glömde..såklart ett grattis till Liam också! 
Lilla Tille du berör en hel värld...
Ditt öde får mig att knyta min näve så fingrarna vitnar.
Så orättvist, så frustrerande att se dig tyna bort.
Men det är okej att stänga dina stora blå.
För vi är många som håller dig i handen när du väljer att det är dags att gå...
Styrkekramar till Tilles föräldrar, nära och kära...