bitter sweet... i filmen Renaissance Man (1994) pratar Danny deVitos karaktär om ett språkfenomen som kallas (på engelska) oxymoron. bitter-ljuvt - något som sitter ihop fast de egentligen är varandras motsatser. Så känner jag inför detta. Både djupt sorgligt att Tille ska lämna oss men också skönt för honom att slippa det onda.
Min sambo frågade mig varför jag hela tiden återvänder till Tille då det bara får mig att bli ledsen. Jag svarade att jag inte visste. Det är inte riktigt hela sanningen. Jag vill inte missa något. Steven Tyler (Aerosmith) sjunger lite om det i låten som är ledmotivet till "Armageddon".
"I could stay awake just to hear you breathing,
Watch you smile while you are sleeping,
While you are far away and dreaming,
I could spend my life in this sweet surrender,
I could stay lost in this moment forever,
Where a moment spent with you is a moment I treasure,
I don't want to close my eyes, I don't want to fall asleep,
Cause I miss you baby, And I don't want to miss a thing,
Cause even when I dream of you, the sweetest dream will never do,
I still miss you baby and I don't want to miss a thing"
Lite åt det hållet.. Jag skrev en dikt/låttext häromnatten då jag inte kunde somna.
Så här blev den:
"The deafening roar
of stillness profound
Grief over a child
Drives me to the ground
No place - no space
can't escape that beautiful face
Unable to fight the darkness
overwhelming my mind
Time passes - we wait
Maybe for a somewhat kinder fate
Comfort is scarce, relief non-existing
Reality shivers in its seems
In a perfect world you would stay with us
The pain of now would be but a dream
The thought of you leaving is a knife in my soul
I sink - I fall into a bottomless hole
In honor of your titanic fight
I stay awake guarding a single flame of a candle light.
It is ever thus. We love you"
Så...
Kram
