Hej,
Nu var jag tillbaka, har haft denna sida upppe hela dagen på jobbet för att följa Tilles dag.
Har varit nere i hamnen och vårutrustat min båt, helt otroligt, samtidigt som jag står där i kylan och vaxar så tänker jag på Tille hela tiden. Usch, jag kan inte fatta att detta är sant.
Skall nu ta en bastu med min stora tjej på 4,5 år, min yngsta tös är 4dgr äldre än Tille,
Jag måste tyvärr erkänna att jag har nog blivit en både mycket bättre och mjukare pappa sedan jag började följa Tille.
Varför skall man först vakna när något så hemskt kommer till ens vetskap om Tilles sjukdom.
Jag hoppas verkligen att alla föräldrar fortsätter att vara lika mjuka mot både barn och familj efter att Tille tyvärr tar tåget till Nangialia. Jag hoppas verkligen på ettt liv efter detta.
Therese och Niklas och alla barn, ni får mina stående ovationer över hur starka ni är.
I mitt arbete så reser jag över hela Asien och Latin Amerika, JAG HAR SETT MYCKET. Jag är härdad när det gäller att se konstiga saker.
Men jag har aldrig hört något så hemskt som när jag hörde om Tille.
Jag vill ta honom i min famn, träffa min familj, följa med oss med båten, se solnedgången från en klippa, ja tänk vad vi andra får uppleva, men inte lilla Tille.
Jag intalar mig själv att Tille är så liten så han förstår inte vad han har råkat ut för, han är inte rädd, inte nervös som en vuxen hade varit. Tille förstår troligtvis inte. Men han har ont......
Jag är inte bra på att varken skriva eller visa känslor, men TILLE DU HAR VÄCKT MIG.
Många mjuka kramar från Andreas