Godmorgon familjen Vesterlund.
SOm vanligt så är ni i mina tankar dag som natt känns det som. När jag vaknar mitt i natten av att våran tös stökar så känner jag tomhet för er skull, undrar hur ni har det just nu. När jag går ut och känner solen värmer mina kinder och hör fåglarna kvittra så tänker jag på er och undrar hur ni har det utan Tille.
Ni berör mig så.
En stjärna som lyser starkare än de andra!
När jag tittar upp mot stjärnorna ser jag en stjärna som lyser starkare än de andra.
- Varför gör den det? frågar en pojke.
- Jo, det fanns en liten liten pojke, svarade jag. Med stora ögon blå. Han hade förmågan att leta sig in i allas hjärtan och lämna en bit av sig själv kvar.
Hans lilla lilla kropp var så sjuk så sjuk men hans själ var så stark så stark.
Han kämpade så för att vara hos sin mamma, sin pappa, sin storebror och sin storasyster som han älskade så.
Han stannade längre än vad hans kropp egentligen orkade men han hade i sina tankar den stora kärleken till dom som han älskade.
Han önskade så att dom skulle få känna honom nära sig, höra hans andetag och att dom skulle få titta djupt in i hans ögon så länge som det någonsin gick.
Han önskade att dom inte skulle gråta den dagen då han lämnade dom. Men hans egna blå ögon fylldes också av tårar den dagen. För innerst inne så var inte hans önskan att försvinna bort men hans kropp var så liten så liten och hans kropp var så sjuk så sjuk.
Och när han lämnade sin älskade mamma, sin älskade pappa, sin älskade storebror och sin älskade storasyster så var det en stjärna som började lysa starkare än någon annan.
Stjärnan ropade ett namn, det hördes som en viskning till en början men ju längre pojken gled från sin familj, ju starkare hördes namnet.
Stjärnan ropade; - Tille!
Nu sitter den lilla lilla pojken på sin stjärna där alla tårar som har fällts för honom har samlats till en stor sjö. Han kallar den; "Kärlekens sjö".
Det har vuxit upp ett träd, bredvid sjön, ett stort träd för hans starka starka själ. Däruppe i trädet sitter han ibland för att kunna se ner på sin älskade familj. Han gör det när han känner att dom saknar honom som mest.
- Men mamma, finns inte den pojken mer? frågar pojken.
- Nej, svarar jag. Men han finns i mångas hjärtan och tittar man upp en stjärnklar kväll som denna, så kan man se hur Tilles stjärna lyser så starkt. Den lyser så starkt för hans starka starka själ.
- Åh, mamma titta, Tille blinkar till oss.
- Ja, det gör han, svarar jag och tårarna fylls åter igen i mina ögon som så många gånger förr.
/Helena
