Avdankade IVF-kvinnor

Hej tjejer!

Avdankade är det väl ändå inte ni som är - det är IVF-vetenskapen som
är inte tillräckligt prioriterad och som därför ännu inte kommit dit den behöver för att kunna hjälpa alla!

Den där slappna-bara-av-så-löser-det-sig-nog-hejjarklacken eller de som sätter sitt liv på spontangraviditet så fort man satt igång med adoptionsutredning brukar jag själv ibland bemöta med fakta och statistik och ibland med en fråga om de skulle rekommendera någon annan som har en diagnostiserad sjukdom som kräver behandling att bara slappna av så kommer de blir friska. Även om man är oförklarat barnlösa så är det en diagnos i sig och det är något som inte är som det ska, även om inte forskningen nått dit att den kan förklara alla fall ännu. Och kommer kommentaren att "om ni adopterar ska ni se att ni även får ett EGET barn" blir jag så arg att jag går i taket.

Hör väl själv inte riktigt hit ännu, men jag börjar själv känna mig ganska uppgiven efter tre avbrutna försök och fem ruvningar (tre ET och två FET) och det är nog snart dags att börja tänka på framtiden, även om vi fortfarande har två försök kvar i tre-packet vi köpt på St Göran. Räknar dock med att de är avklarade långt innan detta året är slut och det är kanske dags, framför allt för sambon, att börja inse att det är ganska sannolikt att vi kommer att behöva ta en annan väg så småningom och han behöver nog börja fundera på vad han känner inför ett sådant vägval.

Angla; skönt att svärmor greppat situationen! Hoppas hon också är beredd att stötta i en eventuell adoptionsprocess om ni väljer det så småningom och inser att det är en solskenshistoria i sig och att barnet blir hennes EGET barnbarn

Det där visar också att kalla fakta och siffror ofta är det lättaste sättet att få fram budskapet (om än det inte går hem hos alla...)!

Ja, visst hoppas vi ju lite fortfarande och vi måste ju våga lita på deras bedömning att vi fortfarande har hyfsade chanser eftersom de låter oss fortsätta. Men det gäller ändå att våga inse att risken att vi inte kommer att lyckas ju blir allt större för varje försök. Och i så fall tänker jag, liksom du Angla, inte låta detta överskugga allt fantastiskt som trots allt fortfarande finns att leva för!