Avdankade IVF-kvinnor

Angla; skönt att svärmor greppat situationen! Hoppas hon också är beredd att stötta i en eventuell adoptionsprocess om ni väljer det så småningom och inser att det är en solskenshistoria i sig och att barnet blir hennes EGET barnbarn

Det där visar också att kalla fakta och siffror ofta är det lättaste sättet att få fram budskapet (om än det inte går hem hos alla...)!

Maskrosen:
Hoppas att du trots allt slipper bli avdankad. Dr M skulle ju inte sälja ett tre-pack till dig om du hade dåliga chanser eller låta dig fortsätta om så var fallet.
Ang svärmor så vet hon att ett ev adoptiivbarn blir hennes eget barnbarn och hon skulle stötta oss vare sig vi väljer ett liv utan barn, med fler IVF eller adoption.

Ja, visst hoppas vi ju lite fortfarande och vi måste ju våga lita på deras bedömning att vi fortfarande har hyfsade chanser eftersom de låter oss fortsätta. Men det gäller ändå att våga inse att risken att vi inte kommer att lyckas ju blir allt större för varje försök. Och i så fall tänker jag, liksom du Angla, inte låta detta överskugga allt fantastiskt som trots allt fortfarande finns att leva för!

Sladdar också in här!
Avdankad och obrukbar när det gäller IVF.

Även om chansen är bara såååå liten så finns ändå ett visst hopp - "kanske kanske den här gången"...
Men nu har vi sagt stopp!! Det kostar för mycket - mentalt, förhållandemässigt och ekonomiskt...

Kram på er och ha en bra kväll!!!

Här kommer en till avdankad IVF-are. Min flagga är definitivt i topp och jag har också kommit ur den djupa gropen. Jag har ju haft sån tur att jag mirakulöst nog redan har ett barn och redan får uppleva familjeliv, så jag fokuserar på det.

Trodde frågorna från omgivningen skulle sluta när vi efter många om och men fick ett barn, men nej då. Då börjar alla fråga när vi ska ha barn nr. 2. Tro mig, det kan också vara belastande...

Vi har aldrig berättat för våra familjer att vi har gått igenom IVF igen. Skulle aldrig klara av svärmors inblandning och välmenande angagemang, och rapporterande till sina kollegor och vänner. Däremot har vi sagt att vi troligen inte kommer att få fler barn för vi har försökt så länge, och vi hade problem att få nr.1, och jag är trots allt 40 år. Dom verkar acceptera det.

Min egen familj har alla haft problem med nr.2 (mina syskon har aldrig fått nr.2) så där behöver jag inte säga något - dom förstår iallafall. Ingen förväntar sig att det automatiskt ska ploppa ut en till bebis. På jobbet däremot har jag berättat för mina närmaste kollegor att vi inte kan få fler barn. Var så trött på deras evinnerliga frågor om fler barn, så jag sa som det var utan att gå in på detaljer. Och sedan dess har jag inte hört något. Det kändes rätt skönt att kunna säga som det var faktiskt.

Jag som arbetar så mycket med siffror och statistik har faktiskt inte alls hänvisat till detta i förbindelse med IVF - glöm Weibull-analys, normalfördelning coh B10 och B90 . Jag platsar i ena ytterkanten på den statistiska normalfördelningen, så långt från den breda massan som möjligt...

Vi har sålt barnvagn, spjälsäng bilstol etc. till vänner som bättre behöver. Vi får helt enkelt inte fler barn, så är det. Det hjälper inte att bli förbannad och ledsen och gräva ner sig - det blir man inte gravid av. Livet går vidare. Det finns så mycket annat att prova på

Jag är inte avdankad, men trodde ett tag att det var kört för vår skull. När det gäller bemötandet att man blir spontangravid i samband med adoption, som "så många blir..." (finns det någon statistik på det?) så fattar inte ens min nara stående syster att det inte funkar så. Jag har alltid sagt så här:

Om man har dåliga ägg i kombination med dåliga spermier (eller något av det) så kan (KAN) det hända att man hittar EN guldmånad då allt stämmer. Chansen att den skall uppstå ökar ju över tiden om kvinnan inte är för gammal. Därför är det så att tiden gör att chansen för spontangraviditet ökar. Det är inte adoptionen i sig som gör att chansen ökar.

Inte heller det går fram alltid...

En till
Vi har berättat för våra närmaste vänner och min familj men gubbens familj får inget veta ännu av förklarliga själ tyvärr,vi går vidare i vår kamp och kärleken är så stor trots allt att vi faktiskt ska gifta oss i sommar som några vet,känns aldeles otroligt underbart så lycklig är jag faktiskt även om jag då och då funderar lite för mycket...är nog svårt att inte fundera på allt men nu gör jag det med glädje...

Appropå svärmor-komentarer så sa min en gång så här: Men kan inte DU bara inse att DU inte kan bli mamma...smidigt som fan rent ut sagt sa jag då,det är VI som inte kan...

Maskrosen:
Din kliniks bedömning kan du helt klart lita på. Njut av de försök du har kvar!

MB04:
Ja avdankad är man nog den dagen man känner att trots det minimala hoppet så är det inte lönt längre att tävla på så dåliga villkor.

Lilla Molnet:
Finga jag ett barn så skulle jag aldrig mer tråna efter fler. Att se allt det andra i livet från den ljusa sidan tror jag är lättare om man ändå har ett barn. Även om många trots noll barn faktiskt älskar just livet!

Skeppet:
Man kan också ha noll chanser trots att tiden och åldern ligger för en. Kan man inte så kan man inte. Men jag förstår hur du tänker.

FiaFlopp:
Men ni hade väl fler planer inom detta? Är de lagda på hyllan nu? Tråkigt i så fall annars så önskar jag dig lycka till och hoppas att du lyckas så att du slipper bli avdankad.

jag är mentalt avdankad IVF:are. Vi har nu gjort 3:e IVF + 3 FET och inte lyckats vid några av försöken, även fast äggen alltid är många och av toppkvalité. Det är bara en tidsfråga som läkarna säger. Sure - jag är så klar med detta nu så jag kan spy (även om vi ändå kommer att slutföra det gratisförsök som vi har kvar via HS). Adoptionsprocessen börjar iom vårt första utredningssamtal om två veckor. Lutar helt klart åt att det är den vägen vi kommer att gå!

PS. Jag har också fått kommentaren; Nu kommer ni säkert att få EGNA barn när ni börjar adoptionsprocessen... Är inte adopterade barn våra EGNA barn?? DS.