"Stog" finns ej....

Jag slänger mig rätt in trots att jag bara har skummat inläggen:

Ord behöver inte stå med i SAOL för att finnas -- där finns bara de vanligaste (i frekvens räknat) orden med. Svenskan är ett bra mer ordrikt ord än det.

"Stog" är talspråk och alldeles okej där. Däremot ska man undvika det i skriven form, om man vill vara korrekt.

Sannispannisen, du har blandat ihop analfabet och dyslektiker, tror jag. Analfabeter är folk som inte har lärt sig att läsa och skriva, medan dyslektiker är sådana som har svårt för att läsa och skriva.

Angående "starkare än du" och "starkare än mig": man kan säga/skriva båda, men "än du"-konstruktionen anses vara mer korrekt.

Jag har gjort korrekturläst SAOL, är utbildad språkvetare som forskat på dyslexi och har dessutom gjort jobb för Svenska språknämnden, så jag vet vad jag snackar om!

Pokemon,

Nej, det krävs inget "är" i slutet. Intressant det där, för du verkar ha fått helt om bakfoten vad folk tjafsar om när det gäller "än jag" och "än mig"!

Det är alltså "än jag" som är det korrekta (om man ska vara konservativ och irriterande), och man motiverar det med att det skulle vara en satsförkortning av "än vad jag är". Vilket är tjurskit, rentutsagt!

Åsa,

Det är vad jag kallar kreativ språkanvändning, bara! Inget jag säger dagligdags, och med tanke på de rätt få träffarna på Google (jag var tvungen att kolla, jag också, så att inte alla var skrivna av mina kompisar ) är det inte särskilt utbrett. Ett typiskt tongue-in-cheek-uttryck -- man använder det inte riktigt på allvar.

Pokemon, det är inget fel på din stavning och meningsbyggnad -- tvärtom!

Jag håller helt med din analys av skolsystemet. Till råga på allt (dåliga sociala förhållanden, krävande elever av alla de sorter, resursbrist, m.m.) lider systemet av att dess största tillgång, lärararna, systematiskt överarbetas och nedvärderas.

Jo, Dramaonline, såna situationer uppstår i språket!

Men det är sällan något riktigt problem med att förstå vad som menas. Och din oklarhet uppstår inte med "han betalar mer än du" / "han betalar mer än dig".

Dramaonline, du pratar om transitiva verb, verb som tar ett objekt -- "jag *betalar* dig", "jag *slår* Kalle". Intransitiva verb är såna som "jag *springer*", jag *hoppar*.

Med intransitiva verb är det inget problem med "än mig"-konstruktionen: "jag springer fortare än du" och "jag springer fortare än dig" kan inte betyda mer än en sak. Problemet dyker upp med de transitiva verben: "han betalar mig mer än dig" kan dels betyda "han betalar mig mer än vad han betalar dig" och dels "han betalar mig mer än vad du gör".

Men kolla på "han betalar mig mer än Kalle"! Där uppstår samma problem, ju. Betalar han mig mer än vad Kalle gör, eller betalar han mig mer än vad han betalar Kalle?

Det brukar framgå av sammanhanget, och ingen brukar opponera sig mot meningen "han betalar mig mer än Kalle".

Språket är helt enkelt sånt att det som funkar används, och det som inte funkar används inte. Konstruktionen "han betalar mig mer än dig" skulle inte användas om den var tvetydig i varje situation och skulle orsaka missförstånd!

Hey presto!

Grammatik är vackert! Och jag skämtar inte!

Sisley, det är ju en milsvidd skillnad mellan att acceptera ett fungerande språkbruk och att låta felskrivningar passera. Det är skönt att höra någon som faktiskt tycker att det är viktigt att kunna stava rätt -- alltför många svensklärare verkar strunta i det (eller har resignerat, vad vet jag?).

När det gäller fenomen som "än mig" och "än jag" skulle jag om jag vore lärare, vilket jag gudskelov inte är -- utbrister jag som desillusionerad lärardotter -- säga till eleverna att det ÄR okej att skriva så, men att många inte håller med. I min yrkesutövning (korrekturläsare, språkgranskare) där jag sysslar med professionell text, anmärker jag alltid på "än mig"-konstruktioner, därför att förlagen annars riskerar att få klagobrev.

En vädjan: lär eleverna skillnaden mellan de och dem!

Och nu såg jag Jennie Brunflos beröm! Jag rodnar ...

Åsa,

Såna sunda åsikter äger riktiga språkvetare! Och så gott som alla professionella språkvårdare också (ja, de är ju också nästa uteslutande språkvetare i grunden). Det är "mannen på gatan" som är sur och fördömande.

Förresten rockar Fredrik Lindström, han är ett utmärkt exempel för hur den moderna inställningen till språkvård ser ut.

Sedan är det ju så att alla har saker som man hänger upp sig på personligen -- ett av mina råkar faktiskt vara "än mig"! Dessutom anser jag man _begår_ självmord och _tar_ livet av sig och inget annat. Men jag böjer nacken och inser att det är stilistiskt motiverat snarare än språkbrukligt.

Jo, det har blivit allt vanligare att folk säger "han tog självmord". Uäk!

Jag skulle föredra "han begick livet av sig".

Åsa, jag tror mer på att det är en sammanblandning av två uttryck. Och en följd av att uttrycket "begå mord" inte används i samma utsträckning längre -- då finns inte längre kopplingen till självmördaren. Som man kan vara, medan man inte kan självmörda! Tror att jag ska börja med det i stället: han självmördade sig!

Jag måste erkänna att jag hoppar till lite varje gång jag hör att barn ammar, jag också. Men det är en klassisk betydelseglidning: diar verkar numera vara förbehållet djur.