Stanna alla klockor, stäng av din telefon...

Mitt i prick! Precis så kände jag när vi förlorade våran Oliver. Det kändes helt absurt att livet utanför sjukhusets dörrar fortfarande pågick som om ingenting hade hänt. Bussarna gick precis som innan, folk gick till och från sina arbeten, solen sken och fåglarna kvittrade. Min värld hade stannat, men inte världen utanför.
Underbart vackert!