Separation?

Hej, förstår dina tvivel, att bryta upp är aldrig lätt oavsett om barn är inblandade. En kanske okänslig fråga, men har du frågat din fru om hon har träffat ngn annan? Hon verkar väldigt bestämd över att hon inte vill ens försöka igen trots att ni inte provat t.ex. parterapi tidigare. Det kan vara bra att iallafall fråga om du inte redan gjort det för att ha utgångsläget helt klart för dig. Håller tummarna för at hon ändrar sig och vill försöka igen... Man ska inte ge upp så lätt.

Hej, (det är jag som skrev första inlägget men där blev jag av nån anledning anonym).
Jag har frågat henne lite försiktigt om det finns någon annan, men hon säger att så inte är fallet.
Det "konstiga" är dessutom att hon säger att det inte är något problem på min sida, att jag inte skulle göra vad jag ska göra (vi har ett ganska jämställt förhållande där vi båda tar lika mycket hand om lägenheten, städningen, om barnet mm.) eller att jag skulle bete mig på ett konstigt sätt eller nånting.

Utan det handlar enbart om att "kärleken är borta"

Lider med dig Jonny... ovisshet och hopplöshet är såå svårt att ta och acceptera. Försök att stå ut och ge det ett tag till för att se om ngt kan få det att vända. Har själv sagt far åt skogen åt min dåvarande pojkvän en gång och att jag aldrig mer kommer att älska dig eller se dig etc... Idag är vi gifta och väntar barn... Ge aldrig upp.

Jag hoppas du kan övertyga henne om att trots allt våga ge familjerådgivning en chans. Inte för att det nödvändigtvis gör att ni bestämmer er för att fortsätta tillsammans utan för att det kan hjälpa varandra att behålla/få tillbaka respekten för varandra oavsett vad som händer med ert förhållande. Dessutom tror jag man är skyldiga varandra att "prova allt" innan man bryter upp.

Mhm. Jag tror ju också att det är en bra idé med familjerådgivning och, exakt som du säger, inte för att "klistra ihop" något som inte fungerar utan för att få reda på vad det egentligen är som inte fungerar och om det finns någon (realistisk) chans att åtgärda problemen. Inser man sedan under terapins gång att det verkligen är underliggande konflikter som inte går att övervinna, då vet vi i alla fall att vi har försökt och det fungerade helt enkelt inte.

I så fall skulle det ju bli mycket enklare (om än fortfarande smärtsamt) att förstå vad som hände och inse att "det är bäst så".

Men som läget är nu, finns det ju inget intresse från hennes sida att ens försöka med terapi. Och det kan ju enbart betyda att hon har ganska starka skäl som hon dock inte (vill) dela(r) med mig. Eller så är jag helt enkelt för dum för att fatta problemet :-/

Att hon överlag inte vill prata om hela historien innebär kanske att hon egentligen är ganska osäkert och helt enkelt att hon själv vill hitta ett svar utan påverkan utifrån. Att hon ger ett mycket avvisande och kallt intryck gentemot mig skulle i så fall kunna vara tecken på att hon innerst inne är väldigt osäkert men vill verka bestämt.

Vad tror ni?

PS: det känns verkligen skönt att kunna ventilera tankarna...

Hej Jonny!

Detta låter kanske hårt men ibland behöver det inte vara något man gjort fel för att kärleken ska ta slut. Det händer tyvärr och det är jobbigt om det inte är ömsesidigt! Nu känner jag ju inte till er ålder men det är nog mer vanligt i de fall där man är väldigt unga när man blir ett par.

Jag har själv varit med om detta att "växa ifrån" sin kärlek och utveckla någon slags syskonrelation där allt funkar perfekt utom just den intima kärleksbiten efter ett par år. Jag blev tillsammans med min förra man när jag var 15 år, vi fick vårt första barn 4 år senare och andra barnet efter ytterligare 2 år. Året därpå gifte vi oss. Detta bröllop var mest en desperat handling från min sida för att försöka väcka liv i den kärlek jag en gång inbillat mig att jag haft för denne man.

Tyvärr var det dömt att misslyckas och efter drygt 11 år ihop så orkade jag inte leva i den lögnen mer så jag föreslog skilsmässa. Till min lättnad var känslan ömsesidig i vårt fall, vi ville båda söka ett lyckligare liv på annat håll, så vi skiljde oss. Barnen var då 5 och 7 år gamla.

En separation är aldrig enkel, inte ens en s.k. lycklig skilsmässa, men ibland är det första steget till ett bättre liv. Även för barnen om man ser till att sköta efter-relationen snyggt! Barn har en fantastisk förmåga att känna av sina föräldrars känslor och är mamma eller pappa olycklig mår inte heller barnet bra.

Jag känner igen mig själv i så du beskriver din frus beteende. Det är inte lätt att tala om för någon att man inte längre älskar honom/henne och att man inte har någon lust att umgås intimt. Man får dåligt samvete när man väl vågat framföra sina tankar och blir onödigt kall för att tydligt markera var man står. Man vill inte riskera att den andra tror man har ändrat sig och man vill inte få ömhetsbetygelser man inte kan besvara på ett ärligt sätt. Därför drar man sig undan.

Tyvärr kan jag inte annat än att berätta mina erfarenheter i denna fråga hur hårt det än låter. Vill hon bli fri så finns det sorgligt nog inget du kan göra för att hon ska ändra sig. Även om en skilsmässa inte är det man vill när man har barn ska man aldrig hålla ihop enbart för barnens skull. Det håller inte i längden! Familjerådgivning kan nog funka i de fall där man har vardagliga problem av annan karaktär men när kärleken slocknat tror jag inte man kan göra mycket för att rädda ett äktenskap.

Jag vill förresten tillägga att jag nu är gift för andra gången och denna gång av rätt orsak!

Efter 5 år och en liten dotter ihop med min nya man märker jag klar skillnad mot hur livet med min exmake var. Jag blir fortfarande varm inombords när jag ser på min man och nu känner jag inget som helst behov av att gå ut ofta och roa mig på egen hand som jag gjorde förr. Även om den grå vardagen har fångat upp oss och vi går och nöter på varann här hemma finns varenda gnutta kärlek kvar och vi utbyter de tre magiska orden minst en gång varje dag.

Jag har en fin relation även till mina äldsta barns pappa och vi turas om att ha barnen boende hos oss varannan vecka. Det fungerar bra!

Lycka till i framtiden vilka vägar ni än tar.

Kanske inte till mycket hjälp men eftersom ni har barn ihop tycker jag att hon är skyldig att åtminstonne FÖRSÖKA . Självklart blir inte barnet lyckligt om ni bara håller ihop för dess skull men både du och ert barn förtjänar att ni provar allt innan ni ger upp!

Lycka till och hoppas hon tar sitt förnuft till fånga!