Separation?

Hej, (det är jag som skrev första inlägget men där blev jag av nån anledning anonym).
Jag har frågat henne lite försiktigt om det finns någon annan, men hon säger att så inte är fallet.
Det "konstiga" är dessutom att hon säger att det inte är något problem på min sida, att jag inte skulle göra vad jag ska göra (vi har ett ganska jämställt förhållande där vi båda tar lika mycket hand om lägenheten, städningen, om barnet mm.) eller att jag skulle bete mig på ett konstigt sätt eller nånting.

Utan det handlar enbart om att "kärleken är borta"

Mhm. Jag tror ju också att det är en bra idé med familjerådgivning och, exakt som du säger, inte för att "klistra ihop" något som inte fungerar utan för att få reda på vad det egentligen är som inte fungerar och om det finns någon (realistisk) chans att åtgärda problemen. Inser man sedan under terapins gång att det verkligen är underliggande konflikter som inte går att övervinna, då vet vi i alla fall att vi har försökt och det fungerade helt enkelt inte.

I så fall skulle det ju bli mycket enklare (om än fortfarande smärtsamt) att förstå vad som hände och inse att "det är bäst så".

Men som läget är nu, finns det ju inget intresse från hennes sida att ens försöka med terapi. Och det kan ju enbart betyda att hon har ganska starka skäl som hon dock inte (vill) dela(r) med mig. Eller så är jag helt enkelt för dum för att fatta problemet :-/

Att hon överlag inte vill prata om hela historien innebär kanske att hon egentligen är ganska osäkert och helt enkelt att hon själv vill hitta ett svar utan påverkan utifrån. Att hon ger ett mycket avvisande och kallt intryck gentemot mig skulle i så fall kunna vara tecken på att hon innerst inne är väldigt osäkert men vill verka bestämt.

Vad tror ni?

PS: det känns verkligen skönt att kunna ventilera tankarna...