äntligen ska jag få träffa min son!

Efter 1,5 år ska jag nu äntligen få träffa min son! Mamman har gjort allt för och försvåra umgänge mellan vår son och mig. hon fortsätter även nu att försvåra inom de "ramar" hon kan, men det är inte lika lätt för henne längre då vi har haft förhandling och det nu finns ett beslut om umgänge och hur mkt. Jag är bara så lättad att det äntligen har kommit en "brytpunkt" och jag känner redan att trycket på bröstet inte är lika tungt eftersom jag har ett datum (!) då jag VET att jag får träffa honom. Vad jag inte förstår är varför hon fortsätter att försvåra för oss. Hon borde fatta att jag ALDRIG någonsin kommer ge upp, och i längden kommer hennes beteende bara slå tillbaka på henne själv. Tids nog kommer jag och min son kunna umgås tillsammans hemma hos mig, hos farmor och farfar (som han heller aldrig har träffat) hos farbor, faster och alla andra släktingar (!) till honom som han aldrig har träffat. Det är bara en tidsfråga, och jag har tid. Jag förstår inte. Varför? Om det nu känns så jobbigt att förlora kontrollen, vilket jag definitivt tror det handlar om, varför då skjuta på det? Det kommer kännas lika jobbigt även om det blir om 3, 6 eller 12 månader.
Men, iaf, jag ska träffa honom snart. Äntligen! det ska bli helt underbart