Hur mycket är era killar borta?

Hej!

Hur gick diskussionen innan barnet kom? Kom ni överens om att han skulle få fortsätta med sin hobby? Har skrivit en tråd här om min egen situation... men jag är helt med på att han har sin hobby. Jag får ju ha min hobby också så... men däremot var min sambo inte så sugen på barn just då så nu menar han att jag får skylla mig själv om vissa saker. Så om vi inte löser detta kanske vi går isär... jag är själv med vårt barn ungefär lika långa dagar som du är, två eller tre dagar i veckan, men det var jag med på från början så det är lugnt.

Men iallafall, nu till din situation. Hur många dagar i veckan är han borta? Vad säger han själv om detta? Om han e borta typ varje dag är det ju en annan femma för det funkar ju inte... men som sagt, hur gick diskussionerna före barnet kom?

Vi disskuterade tyvärr inte det så mycket då....Det känns ju liksom mer nu när man blir så låst själv.

Han jobbar som sagt ca 12 timmar per dag ...spelar ca 3 ggr i veckan. Varje gång tar ca 5 timmar men sen tränar han ibland en annan sport nån/några ggr i veckan. Ibland går han tidigare från jobbet för att spela o då är han kanske hemma 20 men ändå...då är det ju snart dags att sova...

Sen har han mage att nämna sin brorsbarn!! Visserligen har d haft d jobbigt o jag får lite dåligt samvete som säger ifrån men vårt barn o vår tid måste väl gå först eller har jag fel??

Han säger inte så mycket...

Är din kille också borta mycket alltså eller vad var problemet?

jag brukar kalla mig "ensamstående med sambo". Eller trebarnsmamma. Jag och sambon har två barn, en på snart fyra år och en på tre månader.
Tisdagkväll, FÖRRA VECKAN, var senaste kvällen sambon var hemma. Sen dess har han varit ute varje kväll. och jobbat på dagarna. JÄttekul.
Fyraåringen gråter och saknar pappa, visserligen bara ibland och en liten stund men det är jobbigt att lyssna på.. :( Speciellt vid läggdags är hon ledsen.
Det har i princip alltid varit så. Det känns som att han är min tonårsson, för han är bara hemma och äter och sover. Sen är han ute och ränner med sina kompisar, precis som en tonåring.

Och om jag pratar med honom om det så säger han bara "men du får säga till mig att du vill att jag ska vara hemma då".
Men jag vill inte att han ska vara hemma för att JAG vill det, jag vill att han ska vara hemma för att HAN vill det. Så jag förstår precis hur du känner det.

Jag klarar mig bra själv, önskar att jag kunde få lägga mig i ett bad någon gång ibland i lugn och ro eller liknande bara, men det funkar. Tycker dock synd om sambon som inte fattar hur mycket han MISSAR i sina barns uppväxt..

Kan tyvärr inte ge dig någor råd, det som funkat här är när jag har accepterat att han är ute jämt, så är det andra som reagerat på att han aldrig är hemma (och när han väl ÄR hemma sitter han vid datorn), så i eftermiddag kom han faktiskt hem och sa att han ska vara hemma och mysa med fyraåringen ikväll. Kors i taket. Men det är för att ANDRA reagerat på hans beteende, han fattar det inte själv. Han ser verkligen inte felet i att aldrig vara hemma.
Han har sagt någon gång att "du är ju ändå bara hemma så då kan ju jag lika gärna ha ett liv". DÅ blev jag förbannad.

När jag jobbat har han varit en jättebra pappa och tagit hand om fyraåringen kanon, men så fort jag är hemma så släpper han allt ansvar och verkar tro att det är MITT ansvar till 100% bara jag är hemma. Det är bara hans ansvar när jag är borta. (!)

Det blev långt det här, vill bara förklara hur det är här. och att jag förstår dig.. :(
Försök prata med honom, men anklaga honom inte för då sparkar iaf min bakut direkt, utan ta det någon kväll/dag då det är lugnt och bra stämning och förklara hur DU känner...

Hoppas han bättrar sig!

Oj då! Ja då förstår jag dig! Vad säger han när du tar upp detta? Man är ju som du säger två om att planera ett barn! Du behöver ju också ha tid för dig själv såklart!

Och självklart kan du kräva att han är hemma mer inget snack om saken!

Hej...
Jag tycker att du är hemma den tid han jobbar. Din tid då är = hans jobb.

När ni kommer hem skall ni dela på resten av tiden. Du har rätt att kräva halva tiden. sedan får man pyssla så att man får tid till varandra med. Men det är inte bara en person som skall låta blir saker för att få tiden att räcka till familjen..Man blir olycklig då.

Jag kanske är hård. Men det är ingen barnlek att ta hand om små barn.(Har tre själv). Man måste hjälpas åt.

Men en sak är konstigt...vill han inte umgås sitt barn och dig??

Ta ett snack med honom.. Lycka till
Kram

Jag tror faktiskt han måste ta sig en ordentlig funderare på sina prioriteringar. Det verkar som han hellre spelar golf än umgås med er bebis och det bådar ju inte gott för den framtida pappa-barn-relationen. Det är så lätt för papporna att hamna i perifering och redan från början få dålig kontakt med sina barn, det går inte att ta igen! Ju mer han är borta desto jobbigare kommer det att vara för honom när han väl är hemma, och då håller han sig borta ännu mer. Stå på dig du!

Han menar på att han är så liten än så han är mest beroende av mig och visst det är ju sant men jag är rädd för att det ska fortsätta vara likadant sen...

Ja menar att vara borta ca 12 timmar varje dag är ju rätt långa dagar bara det. Hur mycket är egentligen "normalt" att man ägnar åt sport tex när man har en bebis hemma??? Vad tycker ni andra??

jag lever med en arbetsnarkoman, sån har han alltid varit. Visst vi tjänar bra pengar men jag och pojkarna ser honom från lörd vid 16 till söndagkväll. Sen är det fulla dagar. han kommer hem vid 7-8 för att ca 2-3 kvällar i veckan åka tillbaka och fixa saker han inte hunnit under dagen.

har inge barn än iaf vi vill vi ses väll kanske var tredje dag om ja har tur :/ eftersom vi inte bor ihop