När börjar man sörja
Idag är ingen bra dag. Vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag undrar egentligen om sorgeprocessen börjar tidigt eller precis när man avslutat sina sista försök. För mig känns det som den börjat, även om vi inte gjort några behandlingar. Redan efter 1,5 år alltså. Det blir nog inga barn för oss, har vi insett. Men än hänger vi kvar även om sanningen börjar uppdagas..
Vi bestämde tidigt att inte utsätta oss för IVF-svängen med den fysiska och psykiska smärta det innebar med ovisst resultat och ska gå på adoptionsalternativet i stället, med garanterat (nästan) resultat.
Men sorg finns ju ändå på något sätt. Som kommer succesivt och parallellt med försöken att bli gravid. Det är ju inget som startar hux flux.
I vänskapskretsen passar man inte längre in nånstans känns det som. Vänkategori A har barn och man känner sig utanför deras gemenskap med bebissnck hit och dit. Vänkategori B har inga barn - men är desperata singlar som är ute på nattklubb varje natt och raggar lämpliga barnafäder. Inte heller där hör man hemma.
Och det mest bittra är att kategori B - singlarna, kommer köra om oss med råge. De flesta av våra kategori A-vänner hörde till kategori B redan när vi gifte oss och började prata om barn.
Om ett par är vi troligen fortfarande på ruta 1 medan dagens singelvänner sitter hema med barnen....
Ja idag är ingen bra dag. Tur att det kommer bättre...