Fixar en 2-åring delad vårdnad, varannan-vecka principen?

Jag måste säga detta: jag kämpar inte för ensam vårdnad för att straffa mitt ex. Jag gör det för att skydda våra barn!
Jag har fått oerhört klart för mig att ensam vårdnad får jag inte men jag kan få papper på att han måste skriva under papper mm rörande barnen. Som det är idag skriver han inte ens på om barnomsorg...
Skilsmässan lät han sig inte delges sig...samarbetsvillig??? Nä, inte särskillt.
Ibland finns inget annat val, jag befinner mig där nu! Det är därför jag slåss för våra barn...inte för hämnd. Den biten med hämnd tar mitt ex så bra hand om själv...han lever för hämnden!

Barnen har under en ganks lång tid mått dåligt av allt gapande och skrikande på dom, alla hot om alla upptänkliga konsekvenser.
Jag svär mig inte fri för jag hade min del i det hela...men jag försöker iaf göra det rätta för barnen. En lugn trygg miljö, där dom får lov att vara barn på barnens villkor. Inte på pappas.

Anonym(hoppfull)

Det lät som att du tog illa vid dig av mitt inlägg? Inte meningen, jag riktade inte inlägget direkt mot dig, utan allmänt att man inte ska göra så. Uppenbarligen i din situation,så är det pappan som gör galet, och då ska han inte ha barnen. Punkt.Ett barn vill inte vara hos pappa om han talar illa om mamma, för mamma kan göra vad som helst, man älskar sin mamma ändå, för att det är just MIN mamma.

Ett barn skyddar sina föräldrar med näbbar och klor, oavsett vad dom gjort mot andra.Det är en gränslös villkorslös kärlek som man ALDRIG ska missbruka.

Jag har följt en del i denna tråd och det verkar som att de som har starkast åsikt EMOT är de som inte lever med växelvis boende.....
Det spelar ingen som helst roll hur "påläst" man är i teorin...
Det är ungefär som att tala om för nåon hur man ska uppfostra barn när man inga egna har...eller?

TS: Lyssna på dem som "verkligen" vet....de som lever på detta sätt...både för och emot.

Jag lever på detta sätt och har gjort sedan min yngsta var 2 år.
JAg har åsikter både för och emot...absolut. Detta är verkligen inte det ultimata sättet att leva. hade jag kunnat fortsätta älska barnens pappa så hade ju DET varit det bästa eller hur?
Men nu sätter liver käppar i hjulen sör oss ibland...och vi måste ta beslut som kan vara oerhört jobbiga.

Jag kan idag inte säga hur mina barn mår....de "ser ut" att må bra...me jag vet inte om de mår så bra som de borde...detta kanske jag kan få veta när de är större och kan se tillbaka. Det ultimata för ett barn ärju att mamma och pappa bor ihop....mina vill fortfarnade efter 4 år att jag och pappa ska bli kära igen...

Visst saknar mina barn mig när de är hos pappa och tvärtom, det är ju en nackdel i det hela.
Denna lösning som många påstår är för mig och min exman,, kan inte ha mer fel. Denna lösning är för mina barn. Hur kan jag ta ifrån dem rätten att få träffa båda sina föräldrar lika mycket, genom att ex ha umgångesförälder varannan helg? Tror inte ni som tycker att detta sätt är bäst, är en STOR sorg för det barn som lever så? Oftast är det ju pappan som får varannan helg....jag tror INTE att det sättet är bättre än VV-boendet....

Många skriver så generellt....barnen lever i kappsäck? var fick ni det ifrån? De har allt på båda ställena...är det inte så att om man åker till pappa varannan helg, att det är DÅ man lever i kappsäck? Att man inte känner att man tillhör hans familj, just för att man kommer varannan helg. kanske har pappa(i detta fall) en ny familj och så kommer lilla barnet där och ska våga och orka ta plats. Tror att DET kan vara jobbigare än att ingå i två familjer varannan vecka.

Är det inte bättre(vilket man än väljer) att försöka göra det så smidigt som möjligt för barnen?

Coppola

Du har rätt i alla avseenden tycker jag.Läs mina inlägg aå får du kanske lite insikt i hur barnen tänker?Då alltså enligt min egen erfarenhet,och det betyder ju inte att alla barn tänker som jag gjorde.

Jag håller helt med Coppola.

Verkar som många tror att ANTINGEN bor man varannan vecka hos båda föräldrarna eller så varannan helg hos pappa. Där emellan är det ingen kontakt med den anrda föräldern överhuvudtaget. Det är DÄR man kan tänka annorlunda. Det finns jättemånga lösningar på boende och det är väl ändå bra att människor delar med sig av olika erfarenheter?

Av alla mina bekanta som är skillsmässobarn har ingen gillat de lösningar som de vuxna skapat, dvs varannan vecka eller varannan helg. Men jag säger inte att det inte finns. Det gör det så klart.

Har en vännina som vid 12-årsåldern fick välja hur hennes boendesituation skulle se ut. Hade tidigare bott varannan vecka. Hon valde pappa att bo hos och att få hälsa på mamma när hon ville, vilket blev nästan varje dag. Där hade hon ett eget rum också. DÅ blev det lungt och skönt för henne och föräldrarna samasades ännu mer och är nu idag bästa vänner(mamman har dessutom ny familj). Detta är ETT exempel på hur det kan lösas.

Dessutom lever jag själv i denna situation med splitrad familj. Många verkar tro att bara för att man inte håller med i de gamla tankegångarna och normerna så har man inte varit eller är i den situationen själv. (igentligen ville jag inte blanda in min privata situation, untan gå på den fakta jag fått fram på andra sätt, men nu vet ni, jag har även privat erfarenhet av vad det kan innebära med barn och separerade föräldrar)

Jag vet en barnpsykolog som inte har barn. Ska man inte lyssna på henne? Kan hon mindre bara för att hon själv inte har barn? Dagispersonal som inte har barn, är dom mindra kompetenta i uppfostrandet? Så klart inte!

Sen undrar jag varför vissa propsar på TS VEM hon ska lyssna på? Det är väl ändå upp till henne, eller?

jag TROR säkert det går bra iom att ni levt tillsammans med ert barn. Annat är nog om föräldrarna skiljs innan barnet är fött eller vid tidig spädbarnsålder. Man får nog helt enkelt prova sig fram. Men barnet mår nog bäst av både mamma och pappa. Har en kompis vars barn var 1 årnär de gick isär och den pojken är hos pappa varannan vecka och det funkar jättebra. Men det är säkert individuellt också

lycka till och hoppas allt går bra

Catchie80:

Som skilsmässobarn skriver jag under på allt det du skriver om att föräldrar ALDRIG ska prata illa om den andre inför barnen.
Det gör så ont att höra!

Coppola:

Tack för ditt kloka inlägg. Du sätter ord på mina tankar och farhågor runt detta med vv-boende.
Jag ska ta med mig den respons jag fått av dem som har erfarenhet av detta och tillsammans med min man fatta det beslut
som jag tror är bäst för vår dotter.
Kram på dig!

Josean:

Det är jättebra att folk delar med sig av olika erfarenheter.
FL är ett debattforum och till för att alla ska få tycka och tänka.
Jag är oerhört tacksam för alla som tar sig tid och skriver inlägg! Fortsätt gärna med det. Det finns många därute som är i samma situation som jag och behöver få höra från andra än bara de med positiv erfarenhet av t ex VV-boende.

VV-principen är dock det som känns mest passande för vår situation.

Till er som tycker att mamman och pappan har exakt samma roll; klart de är lika viktiga men det är biologiskt så att barnet har legat i mammans mage i 9 månader och sedan troligtvis ammas en tid efter det. Barnet bokstavligen reglerar sitt nervsystem via modern. Fadern blir ofta viktigare ju mer tiden går, med det sagt så är pappan viktig redan från första början. Ju mer närvarande, aktiv och omhändertagande desto bättre. Men modern har en speciell roll de första året vare sig vi vill det eller inte. Jag förstår att det finns situatiner där mamman inte är lämplig som vårdnadshavare och pappan är bättre som anknytningsperson, men i regel är modern närmre barnet första året/åren. Jag tycker att det är viktigt för barnet att om möjligt få en mjuk övergång till att mer och mer umgås med andra i familjen. Om mamma och pappa är gifta brukar det ske naturligt och mamman kan vara borta allt längre stunder/dagar.