Hur ska jag orka??

Om barnet bor med TS och sin pappa, är det de som bestämma i sitt hem, inte mamman. Hon lever ju inte med dem,hon har sina barn varannan vecka.
I mammans hem får mamma lösa det som rör henne och hennes liv, i pappas hem får pappa och hans sambo/fru lösa det som rör deras. SOm jag ser det, har pappans ex inget med deras nya familj att göra. De är de två som lever ihop som ska lösa sina problem.

Nja..jag anser nog att det handlar om BARNET! Det ligger väl i mammans intresse att engagera sig om barnet mår dåligt eller de ska besöka BVC

Ja, men samtidigt är det ju inte henne det rör? Det är inte hennes familj som har dessa problem. Och varför ska inte mamman gå med till BVC? Det kan hon ju göra i alla fall. MEN mamman är inte ansvarig för de problem TS har i sin familj.

Jag tror ändå det är viktigt att visa att man är en enad familj och att alla står bakom att beteendet är dåligt. Men förstår hur du tänker.

Men det är ju just det de inte är!!
 Mamman och pappan är skilda, de är ingen familj längre. Nu är det TS och pappan som är en ny familj, och således de som ska sköta det som rör deras familj. Det är DE som ska stå enade nu, så att man tydligt visar barnet vad som gäller i den nya familjen.

Ja,jag tror inte heller att man "har rätt att portförbjuda " sonen sin far + familj!?
Känns inte som rätt väg att gå.......

Jag menar inte att man ska portförbjuda. Jag menar bara att de ska dra igång allt med samtal - ge styvmamman lite andrum så hon kan njuta av sin graviditet och inte behöva vara orolig för att barnet ska sparka till henne så hon får problem.

" Tjofsen

Du borde definitivt inte ha honom där under din graviditet om det är så att han får utbrott som du kan ta skada av. Han får helt enkelt vara hos mamma,........."

Det tolkade jag som att du menade att han inte alls skulle vara där......
Klart de måste ta tag i det.med nån utomstående kanske,som kan ge proffessionell hjälp.

Men då kanske styvmamman ska resa bort ett tag då?

Gah....menade ju att om barnet är fara för henne och hennes graviditet - det kan ju knappast vara bra för henne med detta stressmoment....så borde ju barnet kunna vara hos sin mamma ett tag tills de börjat ta tag i samtalen och allt blivit bättre. Varför ska just STYVMAMMAN fly från sitt eget HEM?

Pappan får ju ta tag i det! BUMS! Ts skriver ju själv inledningsvis: Sitter här och skriver i min utmattning och Efter ett tag fick jag så ont i magen att jag trodde att jag skulle få missfall... jag kunde knappast andas eller röra mig. Så satt jag på stolen vid dörren i en timme tills min man kom hem.

Även om mamman och pappan är skilda så borde de väl vara mån om att deras barn inte beter sig på det här sättet och att de uppfostrar honom.

Varför ska barnet skickas iväg från sitt hem?
Nej, TS och hennes man måste jobba på att få barnet att känna sig delaktigt i deras nya familjekonstellation, och det ska de göra tillsammans med barnet.Något annat kommer inte att fungera.
Tänk dig själv: Pojken har bott med sin mamma och pappa. De skiljer sig. Pappa träffar ny fru, pappa skaffar nytt barn.
Tror du inte att han reagerar som han gör eftersom det händer massor med nya saker i hans nioåriga liv,som han inte kan påverka, och inte heller vet hur han ska hantera?
Att skicka iväg honom kommer inte lösa någonting, eftersom de kommer att kvar samma problem när han kommer tillbaka. När ett barn reagerar på det här sättet, är det något som verkligen är fel, och TS och hennes man är vuxna och ska lösa detta. Det är deras ansvar.
Om man inte låter honom komma hem till pappa som vanligt, så signalerar det i mina ögon att "Det är du, grabben, som är problemet" och så får man inte göra mot barn.

Min uppfattning är att de haft relationen länge. TS är ju gift med den här mannen. Pojken har kanske en normal utvecklingskris, men så länge styvmamman känner att hon ensam måste dra det här lasset då hon är gravid måste det ju vara SKITJOBBIGT. Hon skriver att Jag kommer inte våga vara hemma med honom om detta händer en gång till. Så uppenbarligen är det riktigt illa.

Vi har helt enkelt olika uppfattningar Wallstone, det är ju ingen idé vi fortsätter att älta våra ståndpunkter. Jag förstår vad du menar och du har rätt från ditt perspektiv sett. TS väljer ju själv vad som är tryggast för hennes hälsa och för graviditeten.

Barn förstår också mer än man tror. Min styvdotter, endast 7 år, mår inte så bra hemma hos sin mamma och vi har pratat om det. Om styvdottern mår dåligt nästa gång ska hon få komma till oss för att få lugn och ro, slippa ha ångest, för hon ska inte gå omkring och behöva vara arg etc. Sen förstår hon att det är mamma som har problem INTE hon - även om de gapar på varandra. Men så är förstås min styvdotter väldigt mycket mer klarsynt och mogen i vissa saker än andra barn...:TYVÄRR. Hade önskat att hon inte var det.

Men det är nog därför jag har den uppfattningen jag har. Jag vet bara hur JAG skulle reagera om jag kände att stressen blev för hög för min graviditet. Då skulle jag VÄGRA ha sonen där så länge ingen gör något. Om TS utlöser något hos sin styvson så bör de ju kunna ta en pause och sen prata om det för att hitta tillbaka.

Det kan ju också vara så att pappan behöver vara mer aktiv för att lösa konflikten, TS ska ju inte dra det lasset ensam. Hur mycket har pappan försökt lösa problemet?

Wallstone-ja,det undrar jag med! Fick uppfattningen att han inte gjort så mycket då han ansåg att det var ett "misslyckande" att söka hjälp........

Ja, han måste nog ta tag i det. Det är ju hans son, som ska må bra.

Nä, jag håller med er. Pappan verkar ju totalt loj i sammanhanget. Nu sker ju detta när TS är ensam med barnet - så han förstår kanske inte hur allvarligt det är förrän han själv råkar ut för det (vilket inte är troligt). Men han borde ju vara mer mån om sin gravida fru och sitt ofödda barn än han verkar vara nu. Vaddå misslyckande liksom. Svälj stolheten och red ut dina bekymmer...det är ju knappast bra för sonen att må som han gör.

Jag måste bara försvara pappan (min man ) i detta... han är inte loj... han tar tag i det när han kommer hem men det händer ju igen (när han inte är hemma). Han (8 åringen) har haft utbrott de senaste 3 dagarna (dock inte fysiskt agressiv) som pappan har fått ta hand om när han kommit hem.

Jag kan heller inte bara skicka iväg honom till hans mamma som för upplysnings skull bor på andra sidan jorden. Han har redan blivit lämnad av en mamma en gång, jag tänker inte vara den som lämnar honom en andra gång... jag vill bara veta hur jag ska göra i denna sitsen eftersom han inte lyssnar på mig när han blir arg. Han tycker inte jag kan bestämma över honom etc, även om jag bara ber honom att inte bråka med sin syster...

Har tankt pa dig och undrade hur det hade gatt. Sa bra att pojken inte har varit fysiskt agressiv sedan sist. Jag tror att du gor helt ratt i att lata pappan ta hand om utbrotten nar han kommer hem. Du och pojken kan jobba med er relation pa andra satt an just under de varsta kanslostormarna.

Du undrar vad du ska gora nar han blir sa arg att han inte langre kan lyssna pa dig - Jag hade gjort allt for att se till att alla inblandade klarar sig sakra och helskinnade fran situationen och sedan avvaktat tills pappan kommer hem. Om det innebar att han far sitta pa sitt rum eller att ni maste skaffa sjutillhallarlas till ytterdorren (sa han inte kan rymma!!) och du och flickan gar till ett annat rum sa lange, sa hade jag gjort det. Det kommer inte att lara honom sarskilt mycket eller hjalpa honom i framtiden, MEN han och du och systern kommer att vara sakra. Slar han sonder och forstor sa kan han och pappan stada upp och laga senare. Nar det hela senare diskuteras och pratas om sa forsok fraga pojken om han har nagra bra ideer pa hur utbrotten kan stoppas. Barn kan komma med valdigt bra ideer och kan ha mycket lattare att acceptera ett forslag fran sig sjalv an fran en vuxen. Beratta for honom att det ar ok att han blir arg, men att ni aldrig kan tillata att han slass och skadar.

Vad som jag tycker later positivt ar att du skriver att han bara har dessa utbrott nar han ar ensam med dig (och systern). Det positiva i det hela ar att han faktiskt har mognaden kontrollera sig sjalv och att det faktiskt finns ett mycket enkelt (men inte latt) satt for dig att fa slut pa beteendet nu omedelbart genom att aldrig vara ensam med honom. Skriv in honom pa nagon aktivitet efter skolan, ga till biblioteket, "the mall" eller parken, anstall hemhjalp eller kanske en "tutor" nagon dag i veckan, bjud over grannar eller farforaldrar etc. Om du absolut maste vara ensam med barnen sa kan du kopa/lana pa biblioteket nagra nya DVD filmer, poppa lite pop corn och lata TVn hjalpa till med barnpassningen.

Vill skriva mer, men min lunchrast ar snart slut... Lycka till!

Lilla Mamma: Då borde ni ju verkligen sätta upp regler hemma om att båda vuxna är ansvariga och bestämmer. Att vara ansvarig är ju inte det samma som att kränka barnens rättigheter. Din man borde sitta ner med er båda - alla ni ska prata om det. Du har lika rätt att säga till.