Bonusbarn

Tycker bättre om mina bonusbarn än mitt eget ibland... Konstigt, eller hur? Jämför dem alltid och önskar att min egen dotter var lika social och lätt att ha att göra med som mina bonusbarn. Det känns orättvist.
Det är väl mera "normalt" att tänka tvärtom vad jag förstår...
Någon mer som känner likadant?

Jag önskar att jag kunde känna kärlek för dem, men nej...Än så länge är jag glad om vardagen fungerar utan allt för många konflikter. Jag tycker om dem, och vissa dagar är jag glad och tacksam över att få vara en del av deras liv, andra dagar känns det inte så. Känner mig som världens värsta styvmamma som bara är arg, sur och ledsen.

Måste då påminna mig om att jag har valt den här situationen - inte de! Tänker också på att få en styvförälder är som om din partner plötsligt en dag skulle ta hem en ny kvinna/man som du skulle behöva dela uppmärksamheten med och inte ha något att säga till om! Försöker att vara rättvis, respektfull och accepterande - men fy vad det kan vara svårt ibland! Beundrar er alla som klarar det med bravur!

Jag älskar dem av hela mitt hjärta!

Jag känner en djup och osjälvisk kärlek till mina 2 bonusar!!!!!

Älskar inte alls mitt bonus. Hon bor hos sin mamma i Köpenhamn och vi i Norrtälje. Så hon är hos oss ca var 5 v, men då lite längre än en helg. Anledningen är enkel vi har inte råd att ha henne mer, och det är ju synd frö henne och min man som självklart skulle vilja att hon var här oftare.

Vi har kanske inte heller den bästa kontakten, men jag och min karl jobbar ständigt på detta, men det går väl sådär. Så det får väl tiden utvisa..

Jag säger här som jag har sagt i samtalsgruppen "styvmorsviolen" (kanonbra studiecirkel, kan varmt rekommenderas!)Jag tycker inte det är optimalt att bo ihop med någon annans barn,MEN jag respekterar mina styvbarn. Jag älskar dom inte, och vissa dagar tycker jag inte ens om dom(förbjudet, förbjudet!), men som sagt jag respekterar dem.
Jag tror ju också att känslorna man har för sina styvbarn är OTROLIGT beroende på vad man har för "förhållande" till deras andra förälder(dvs naturligtvis till den föräldern man INTE bor med)

Ni som säger att ni älskar era bonusbarn: HUR har det blivit så? Jag menar, det är inte alltid barnen låter sig älskas. Mitt bonusbarn på 12 år har alltid varit väldigt pappig o mammig.Han har inte varit riktigt öppen. Känns som att det är svårare då. Vill tillägga att jag de var ensammna i 6 år innan jag kom in i bilden.

Jag tillhör dem som älskar mina styvbarn. Jag kan inte påstå att det är lika mycket som mina egna för jag har inga. Men som vissa har resonerat här borde jag älska mina styvbarn mer än mina egna när de nu kommer eftersom jag kommer ha kännt dem längre??

Jag tror att jag kommer nog att älska dem annorlunda än ett eget barn inte mer inte mindre!

Jag har aldrig haft en bra relation till deras riktiga mamma, och jag har varit frustrerad många gånger över den dåliga relationen deras pappa har med henne också. Men om jag varit arg på henne så har det snarare fått mig att känna mer kärlek för barnen än tvärt om.

Respekterar dem och accepterar att de är en del i vårt liv, men älskar dem kan jag tyvärr inte säga att jag gör. Men de är bra ungar båda två.

Jag hara bara känt mina bonusar i två år. träffas bara varannan helg. Det är svårt att bygga upp jätte starka känslor då.
det är också svårt att få två "färdiga" barn som skall bo hemma hos en själv.
jag respekterar och tycker mycket om mina bonusar. Försöker göra allt utifrån deras välbefinnande. Men jag kan säga att jag Avskyr situationen som jag befinner mig i. trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt.

har ju precis träffat min pojke, o han har villingpojkar på 6 år... o nu när jag av misstag har lyckats bli gravid vet jag inte hur jag ska bete mig längre... förut kändes jag mest som en lektant för dem, nu har jag helt plötsligt deras syskon i magen. efter att ha träffat deras pappa första gången efter jul :) pratat sen i slutet av november typ... vet inte hur man ska känna o agera faktiskt... ngt tips?

jag växlar så fram å tebaks, jobbigt, det är lite som att sina egna barn älskar man hur dom än beter sig(kan jag tänka mej) när det gäller bonusar så tycker man om dom utifrån hur de beter sig.. så e det för mej ialla fall.. önskar ialla fall att jag kommer kunna älska dom en dag.. min kille tror att jag automatiskt gillar hans barn efterson jag älskar honom men jag har förklarat att det inte funkar så, iaf inte för mej, han blev väldigt ledsen när jag berättade hur jobbigt jag tycker det är ibland..

jag växlar så fram å tebaks, jobbigt, det är lite som att sina egna barn älskar man hur dom än beter sig(kan jag tänka mej) när det gäller bonusar så tycker man om dom utifrån hur de beter sig.. så e det för mej ialla fall.. önskar ialla fall att jag kommer kunna älska dom en dag.. min kille tror att jag automatiskt gillar hans barn efterson jag älskar honom men jag har förklarat att det inte funkar så, iaf inte för mej, han blev väldigt ledsen när jag berättade hur jobbigt jag tycker det är ibland..

Jag älskar inte min bonus.

Jag älskar mitt bonus!!!!!!!!!!!!!!sååååå jävla mycket!!!!! Men det är inte så kostigt.........underbarare unge finns inte! Love peas and understanding ;)

Älskar dem, avskyr dem! Som med mig själv och alla andra människor.

Lillevild:håller med dej!Ibland känns det jobbigt och svårt för mig andra dagar känner jag hur mycket jag faktiskt tycker om dem men det är tufft!