Bonusbarn

Inte ofta jag är inne här tyvärr...men känner att detta bör jag svara på!
Här hemma så delar vi nog lika på det mesta..*tror*..Det har inte vart lätt alla gånger..det ska gudarna veta!
Att leva i ett förhållande där det finns barn sedan tidigare är svårt...det är många gånger man får verkligen bita sig i tungan för att inte grodan ska hopppa...

Hoppas att ni kommer fram till en lösning

Björnes Magasin:

Jadu, jag vette sjutton hur många gånger jag tagit upp den diskutionen med honom utan att det lett någon vart. In i ena örat och ut i det andra typ.. Men han jobbar ju en hel del, så han behöver liksom inte känna av sin sons beteende lika mkt som jag gör som går hemma med barnen om dagarna. Så han förstår nog ínte riktigt hur jobbigt det blir i längden. Och när han väl är hemma så är hans son inte lika jobbig, vilket ju beror på att han är med sin pappa då. Och de flesta gånger hans son gjort dumheter som är utöver det vanliga så verkar det nästan som att jag blir misstrodd, eftersom sonen inte visar dessa sidor lika ofta när pappa är hemma.  Jobbigt är det Försökte mig på en gång att prata med pojkens mamma, eftersom min sambo inte lyssnar, men där fick jag då inte höra annat än att det minsann var mitt eget fel om han var jobbig hos oss. Att jag är elak mot honom osv. Detta trots att hon inte vet alls hur det är hos oss, och jag är aldrig elak mot honom. mer än när man säger ifrån när han gör fel, men det är ju inte att vara elak.

Jag är inte tvungen till något. Men jag har passat in mig själv där jag vill vara, jag har fått växt in i rollen! min sambo skulle aldrig begära något av mig. Men jag är angagerad, för att jag vill det. Men om jag hade blivit påtvingad det, så vet jag inte om jag riktigt velat! så det har gått i sin takt, och det är uppenbart att jag tänker på att ge mitt bonusbarn mat och rena kläder.. inte något jag tänker på , jag bara gör det! sambon lämnar han för det mesta på dagis, om annars så lämnar jag honom om något kommer upp.

Jag har sagt till min sambo att inte ta mig förgivet, varken att jag kan och ska ställa upp hela tiden, och det har han aldrig gjort! och han kan aldrig tänka sig göra det. Men inte heller att jag INTE vill eller kan. För han är mer att han inte vill lägga för mycket ansvar på mig, så jag får säga till honom att fråga mig. Ta inte för givet att jag inte vill eller kan!

Piaf:

Så hur tycker du jag ska göra? Några förslag? Känns mer eller mindre som jag kommer bryta ihop om det inte sker en förändring snart! Har försökt med att säga ifrån mig allt ansvar för pojken, försökt att inte bry mig så mkt i det som har med honom att göra, bara för att liksom markera o försöka få min sambo att självmant ta sitt ansvar. Men oftast så slutar det med att ingenting blir gjort, sambon blir sur över att jag säger ifrån att ta hand om hans son hela veckan lång , det blir bråk o sen är vi tillbaka på ruta ett.. jag får lov att ta allt ansvar igen..

yohanna 85:

Det är precis det som är problemet här, att han tar förgivet att jag ska sköta allt som har med barnen att göra. Att han bara kan lämna och åka iväg när han vill, han räknar fullt ut med att jag tar hand om allt. Och säger jag ifrån att nu orkar jag inte med mer att ta allt ansvar så blir det ju taggarna utåt på en gång vilket är jobbigt!

Ps. Jag anser att hans son inte är hela mitt ansvar, och att jag inte borde bli tvingad till att gå hemma och ta hand om hans son jämt o ständigt. Men så anser inte min sambo, han tycker att jag får skylla mig själv typ som gett mig in i förhållandet. Till saken hör att när vi flyttade ihop o första tiden tillsammans så behövde jag itne ta ansvar alls över hans son, men med tiden så har han mer o mer överlåtit allt på mig. Och vill jag som sagt inte göra det så blir han sur o arg.

vi haqde oxå en diskiussion. pojken satt och ljög sin far rakt upp i ansiktet och det var inte försya gången. pappan vill så klart tro sin son, men jag visste at han ljög  och så blev jag och pappan oense istället...sen efter typ en vecka när han erkände att han ljugit kom pappan på att han och jag måste vara ett "team" som uppfostar och ger kärlek och rättvisa till våra barn. det ärfrätt att visa att det inte är OK att ljuga tex. samma gäller alla barn.

Tezziluringen:

Jättesvårt!!
Nä, jag vet inte, för du verkar ju ha gjort det mesta .

Prata prata prata prata.
Kanske gå i familjeterapi?

sorry för stavningen har en 5-mån. bebis i knät.

Tack för svaren allihop! Jag hoppas på att komma på en lösning snarast, för detta går inte.

2 av mina bonusar bor hos oss och de har jag lika stort ansvar för som min sambo har, 3:an bor hos sin mamma och är bara hos oss varanna helg så det är inte så mycket ansvar man behöver ha för henne men jag ställer självklart upp för henne om hon behöver mig.
Mina bonusar är 17, 15 och 13 så de är ganska stora och inte så mycket jobb med

Tezziluringen: Du är på helt rätt spår - det funkar inte i längden att göra saker man inte vill! Jag tar aktivt del i min sd:s liv, för vi är ju en familj. MEN, det är hennes pappa som har huvudansvaret, av det enkla skälet att han är hennes förälder! Detta kan man aldrig kompromissa med! Jag tror tyvärr att det är hårda tag från din sida som gäller, om diskussionsvägen är stängd. Sätt dig ner o fundera på hur du vill ha det och förklara i tydliga ordalag vad konsekvensen blir om det inte blir en förändring. Man kan ALDRIG avsäga sig sitt föräldraansvar och lämpa över det på någon annan! Det blir du inte en bra styvmamma av och pappan blir definitivt inte en bra pappa. Stor styrkekram till dig!!!

jag är inte tvungen att ta ngt ansvar.. det vill sambon göra själv. jag tänker bara "vad skönt"

Jag tar det ansvar som jag själv väljer att ta, lät det flummigt Ibland tar jag mer och ibland mindre.
När det gäller uppfostran så är jag väldigt engagerad.

det är svårt om man inte kan prata och komma överens. Kanske ni kan mötas halvvägs? vad vill han att du ska göra? vill han att du ska ta lika mkt ansvar som han? men du kanske får ta mer ansvar än vad han själv. Och det är inte rätt.

Det är just när man blir tvungen att ta ansvar, som gör att det stryps. Jag hoppas att ni kan hitta något sätt som känns bra för er båda.

Berömmer han dig någonting när du tar ansvar?
Det tycker jag är himla viktigt, fast det tycker jag är viktigt annars också fast båda skulle bara bio.

När jag lägger min sambos son eller vistas med honom så min sambo får en viss ensamtid, då säger han tack =) för han tycker igentligen att det är helt och hållet hans ansvar igentligen, men jag kommer in mer och mer och tar mer ansvar med tiden. För tack vare att man inte varit tvungen har det vuxit fram.

Försök att prata hur du känner inför det hela! det är inte helt fel att gå i familjeterapati

Jag tar precis samma ansvar för bonusar som biologiska barnen.
Eller rättare sagt, VI tar lika mycket ansvar för barnen oavsett och det är mina, hans eller våra.

Det funkar jättebra! (för oss)

Den som är hemma och är med barnen tar ansvaret, inte svårare än så. Är jag hemma och det blir bråk tar jag tag i det oavsett vem det är som gör fel och behövar sägas åt. Lagar jag maten så lagar jag givetvis till alla barnen o samma sak om det är han som är hemma.
Är vi båda hemma så tar den som känner tid, ork och lust tag i ev. bråk, ryggsäckpackningar, läxläsning osv oavsett vilket barn som behöver hjälpen/diciplinen.